Nära ögat

I fredags åkte vi och badade på ett äventyrsbad tillsammans med 75% av de höstlovslediga familjerna i området. Men alla kom från bassängernas tjo och tjim helskinnade och rena. Glada i hågen och basturosiga knallade vi ner mot bilen. Då.
Söta S trillade på första trappsteget ner för den lååånga stentrappan ner till parkeringen, snubblandes över sina egna fötter. Jag såg henne störta neråt med huvudet före, men på något instinktivt vis så lyckades hon ta emot sig så pass bra att det "bara" blev skrap på händer och ont i knän. Det kunde gått mycket mycket värre. Under de där ultrarapida men ändå långsamma sekunderna såg jag brutna ben och ve och fasa en bruten nacke innanför näthinnan. Hjärnan jobbar på högvarv och försöker sortera vad som händer. Kroppen lamslås för ett par sekunder innan man instinktivt rusar fram till sitt allra käraste.
Det både fascinerar och skrämmer mig att det är så lite som står mellan olycka och lycka, som avgör hur ens liv blir. Man kan inte skydda sig själv och sina kära mot allt. Sunt förnuft är en nyckel. Ren och skär tur är en annan. Det skadar inte att ibland få stora skälvan och en gnutta dödsångest - det gör en tacksam och ödmjuk inför livet.
På darrande ben och tacksamhet till övre makter, ödet och turen åkte vi vidare i livet denna gång.

Matematik i vardagen

-Mamma varför fick du TVÅ pepparkakor å jag bara EN!?!
-Jag är DUBBELT så stor som du lilla vän.

Jorå, ibland är man bra pedagogisk. Sort of.

Mmmmonica

I helgen var jag och en kär vän och såg på Monica Z-filmen. Fy in i sjutton gubbar vad den var BRA! Fint foto, bra musik och härlig 60-talsinredning och kostym. Edda Magnusson var helt fantastisk som Monica Z. I sedvanlig ordning brakade jag loss i ett snyftkalas utan dess like, kvidande ljud kom ut från mitt tillbakahållande bröst och det senaste halvårets största skrattanfall till följd. Svettiga, mascara-strimmiga och skrattiga gick vi i armkrok ut i friska luften. Uppfyllda av den fina känsla som en bra film ger en.

Den första fondtapeten

Bilden till höger kastar mig tillbaka till mammas och pappas sovrum när jag växte upp. Fondväggen var väldigt lik denna bild och tillhörande tapeter var beigefärgade i medaljong. Vi levde kvar i 70-talet rent inredningsmässigt långt in på 90-talet i vår familj. Ssängen med svart trä, sammetsinfattningar och inbyggd klockradio, byttes inte förrän mamma och pappa gick skilda vägar 1998. Där i mitten av sängen var så tryggt och skönt när man smugit ner från svettiga mardrömmar. Där har jag lyssnat på pappas timmerstockar och Karlavagnen, vridit upp de svart och guldfärgade radiorattarna när nyheterna om Olof Palmes död ekade ut och samsats om plats med syrra, hund och katt. Jag har räknat medaljonger, känt den gyllenbeiga heltäckningsmattan under mina fötter, förstört samma matta med olika fläckkomponenter och hoppat i sängen framför skogen på fondtapeten. Tänk vad en bild kan få en att minnas svunna tider. Fantastiskt hur ens hjärna, sinne och känslor fungerar tillsammans.

Vädret, hösten, fägerna!

Stressless

-Busunge! -Stressmamma! -Vad sa du? -Stressmamma!

Jag frågade min dotter om hon visste vad stress betydde, när vi småretade varandra. Det visste hon. Oh yes. Hon visade med både ord och kroppsspråk, visade hur jag halvsprang till bilen tittade bakåt och flämtade -Skyyynda er nuuuuu! Hon visade hur sur jag blev som stressad, hur jag svär och suckar.

Jag var ju tvungen att skratta när hon spelade upp sin mamma in action så att säga. Men alltmer blev skrattet till ett illamående och en insikt. Att tagga ner lite. Att gå lite långsammare. Att titta och lyssna noga, inte bara med ett halvt öra och med ett tankspritt hummande. Brudarna (ja och Stora A förstås) ÄR ju de jag hänger allra helst med i hela världen och till dem jag skyndar mig hem till som tok varje dag efter jobbet. För att vara med dem som betyder mest av allt i hela världen. Det ska jag inte stressa bort. Inte för allt i världen.

My house

Det här med husletande. Är ingen lätt sak. Sannerligen inte. Särskilt som ens 7-åring börjar STORGRÅTA när en eventuell flytt kommer på tal. Hon säger gärna ett rungande stort JA till en flytt till ett hus. Tydligen ett STORT hus, med plats för häst, kanin, hund och katt. Samt en miljard Petshops. Nu är det ju inte barnen som bestämmer. Typ. Men mitt hjärta slits itu av tanken att Söta S kanske skulle få byta skola och ta avsked av sina älskade och många skolkamrater. Så. Husletandet har blivit lite begränsat. Vi kommer att få bo i en fyrkantig 70-talslåda med fuktig källare och vävtapet. Men på något sätt tror jag att det är vår stil ändå. Fuktigt och brunt. Why not?