Det här med att gråta...

... av ilska är något av min specialité. Frustrationen som uppstår då i den stunden är brutal och framkallar ännu mer tårar av ilska, dem mest riktat till en själv. Jag har pratat med många av mitt egna kön som känner igen sig i detta. Som ska gå in till chefen och säga ett sanningens ord för att sedan börja gråta. Som ska förklara sin inre ilska och frustration för sin livspartner för att sitta vid köksbordet som en lipsill. Som ska reda upp saker med sina föräldrar för att bli betraktad som en 5-åring igen med tårar från kinder. And on it goes. En bottenlös sjö av förbannade tårar. Hur kommer det sig? För egen del så har jag alltid haft svårt att förklara mig muntligt, att uttrycka mig med de rätta orden i stunden just nu. Dessutom har jag ett rikt känsloliv som alltid är med mig, inuti, men som pyser ut ibland när man minst anar det. Är det den kombinationen tillsammans med ett uns osäkerhet som gör det? Är detta ett kvinnligt fenomen, eller finns det män som hamnar i dessa situationer också? Generellt tycker jag att tårar oftast leder till något bra. Men i situationer där man verkligen behöver och vill uttrycka sig sakligt och bestämt - då är det inte välkommet salt.

När ska man någonsin förstå sig själv?

MC-bruttan

Skinnbrallorna och bandanan på. Var och varannan kväll har jag dejt med denna man. Denna formidabla blandning av Kurt Cobain och Brad Pitt. Japp. Jag är kär. Exakt samma känsla som när jag blev hals över huvud förälskad i Tom Cruise i mellanstadiet. Min spegeltavla av honom hänger fortfarande kvar i källaren hos pappa (av någon outgrundlig anledning har han hängt upp den där). Men nu är Tompa sedan länge dumpad och numera brädad av denne man, en brottsling skänkt från ovan. Sons of Anarchy gillar både jag och Stora A att glutta på, men börjar jag ana en viss svartsjuka från soffkanten intill mig? Kan det bero på mina ååååååååå, aaaaaaaaa och iiiiiiiiiiiiiiiii? Leendet, charmen och farligheten. Amen.

Mrs Nipple

Ja. Jag vet. Det har varit tyst. Länge. Tror att jag hamnade in någon slags vardagschock efter sommarens lättja. Tiden går så fort så snabbt. Men vi lever och mår bra. Bråkar å gnäller. Skrattar å älskar. Som vanligt hamnar jag i de mest absurda av situationer.
Som idag när grannpappan skulle hämta Söta S kompis. Då stod jag frodig, svettig och med pannkaksosigt hår i dörröppningen och pladdrade på om helt fucking sinnessjukt ovärda saker. Tack för idag å hej då goda grannar! Tar tag i pannkaksstekningen igen och får plötslig andnöd när jag tittar neråt. En MONSTER-bröstvårta på en förhöjd plats av bröstet. Myströjan hade hängt på en krok och bröstvårtat till sig i en hiskelig fejk-vårta som stod rätt ut. Jaja, kanske inte så farligt tänkte jag. Söta S kom in i köket och jag frågade henne om hon såg något särskilt på mig. Eeeehhhh JA! Varför står din den där vaheterdetnuigen VÅRTA rätt ut mamma?!? Den är JÄTTESTOR!
Orka.

Jo, men sådär håller det på. Som vanligt alltså.

OBS! Bröstchock med fejkvårta

Pannkaka av mycket