Sjuk Järnväg (och tack för kaffet)

Mina ungar är väl ändå helt underbara? Ok, jag måhända vara lite partisk men det första Söta S snart 4 år säger när vi går av efter en 6 timmars tågresa, varav drygt 4 timmars stillaståendes resa är; - Vad kul det är att åka tåg mamma! Varav mamman svarade med ett icke vackert och lite skrämmande hysteriskt skratt med tårar i ögonen till följd. Älskar.

Lördag morgon. Kalasförväntansfulla ungar och sinnesförvirrade föräldrar. Snöstorm med en allmän varning till folk att stanna hemma. Men det finns ju tåg! 700 pix för en tågresa på 10 mil. Blunda och betala. Svälj det sura och borsta tänderna. Packa, fixa, trixa och dra. Nu ska det åkas kollektivt, efter ett par år i bilbekvämlighetens förlovade småbarnsland.

När vi når centralstationen med vår pålitliga buss möts vi av en krigszon. Sportlovsfirare, studenter och pensionärer i en salig blandning. Väskor, hundar och barns släpandes på golvet bland gammal urin och utspillt kaffe. Toaletter ur funktion och otrevlig personal på Pressbyrån. Ute piskar snön. På tv-skärmarna blinkar det hejvilt om inställda och försenade tåg och uppgivna utrop i högtalarna. Mitt som vanligt usla morgonhumör blir om möjligt ännu sämre. Jag blundar och låtsas att jag är på en strand i Thailand.

Alla tåg försenade utom vårat. Ett tecken! Vi ska minsann iväg. Nu är vi alla glada i hågen och tittar lite medlidsamt på de som fick stanna kvar bland urinlukten. Ungarna på topp och stålfjädersspända inför tågresan. Tuffituff.

I Hallsberg from Hell. Vi väntar in ett annat tåg och medan vi väntar fryser bromsarna fast. När sedan lokföraren hackat loss isen på bromsarna så får den stackars personalen ingen kontakt med Bananverket i djungeln och får därmed inget tillstånd att åka vidare. I nästan 5 timmar stirrade vi på Hallsbergs perronger med en tristess svårare än Englands depression 1919. Ilska och irritation över knapphändig information sprider en slags revolutionär stämning i vagnarna och folk kliver ur sina skal och börjar prata med varandra. Den sura farbrorn börjar prata bebisspråk med Lilla A. En ljudtekniker sätter klorna i Stora A och bombarderar honom med tips om det nya inom ljudvärlden. Söta S sjunger om kiss och bajs. De två dryga rapparna från Tensta leker tittut med barnen. Jag? Försöker bara att hålla mina sköra nerver i schack genom att låta bli att tänka på att vi kanske skulle bli ståendes på perrongen hela kvällen/natten alt. livet. Snön som stiger ger mig en klaustrofobisk känsla och därmed ofrivilliga svettningar.

Tillslut. Tuffituff. Mot Sherwoodskogen och kalaset som börjat för tre timmar sedan. 300 m innan slutdestination. Utrop i högtalaren. - Tyvärr har vi fått en trasig bromsslang som vi måste försöka laga för att kunna köra vidare. Skrattet är nära gråten. Kaffet som inte var gratis vill ut genom munnen och stjärten. Stora barnaögon under svettiga mössor tittar frågande på sin åmande mamma.

10 min senare. Tuffituff. Äntligen framme! Vi anländer lite som hjältar till kalaset som blev till en fest.
Nästa gång vi ska iväg på långresa hoppas jag dock att det blir till Thailand istället för till Töreboda alt. Hallsberg.