Lantlolla

Jag kommer från landet. Oftast tänker jag inte särskilt mycket på det. Ibland osar hela mitt väsen lantis. Inget fel på att vara lantis. Det är underbart tycker jag. Speciellt om man är just på landet. Men om man är i stan, känns det inte lika bekvämt alla gånger. Jag älskar verkligen storstäder. De gånger jag besökt en riktigt stor stad = utanför Sverige, så brukar jag ta fram storstadstjejen i mig och låtsats var världsvan och cool. Men i min egen stad känner jag mig allt annat än världsvan. Kläder, hår, prat, skratt, gång, blick-precis allt blir fel. Känner mig som en osäker fjortis igen och borta är min nyfunna vuxna kvinnlighet. Jag börjar stamma och flacka med blicken. Snubbla och fumla med plånboken. Whatever.

Jag har varit och klippt mig, första gången på 9 månader. Om jag ljög för frissan igen? Självklart. Strax efter jul klippte jag mig senast enligt min nervösa klappkäftande mun. Vet ni vad frissan upptäckte? - Meeeeeeen ggggguuuuuuuuuuu vaaaaad haaaar du i HÅRBOTTEN!?! Absolut tystnad bland de andra fem personerna som befann sig i salongen. Jag piper; -Jojojaajag har nog lite torr hårbotten-errrhmpppp. - Nääääj du har ju MJÄLL! Men det är ABSOLUT inget att skämmas för.
Nähänä. Varför pratar du med så hög gäll röst då? Varför stannade alla i salongen upp? Varför är mina kinder så hettande röda? Varför gick jag hit? Varför finns jag? Finns jag? Mjäll=Pest? Jag dör.
Nästa frisörbesök lär dröja, hoppas 250 kronors mjällschampot är drygt.