Ironi. Jag älskar´t. Första gången jag verkligen förstod vad ironi var, då gick jag i klass 9C (ja, jag kanske var lite sen, trots att jag slaviskt följde Killinggänget). Det var ljuvlig vår och vi skulle snart avsluta våra barndomsår och ut i gymnasietidens värld. Det var tradition att skriva små hälsningar åt varandra på långa tygband som vi satte fast med en bricka gjord som en sol, där man räknade ner varje dag till skolavslutningen.
En kille som jag inte hade bytt mer än 10 ord med under hela högstadietiden skrev på mitt rosa band: "Tack för ditt stöd och värdefulla hjälp". Jag funderade och funderade. Vad i helsicke hade jag hjälpt honom med? Sedan brast jag ut i jordens asgarv. Då förstod jag. Ironi när den är som bäst.
3 kommentarer:
HJälpte du till bra med badet alltså ; ) KRAM E
Haha, ja ironi är underbart ibland! Varje gång vi hade motgångar i Ecuador så sa jag "Det här är roligt" med ett riktigt skorrande, skånskt "r" och allt elände gick plötsligt att skratta åt! :-)
Emma, badet? Jag fattar inte. Ironi? Eller what?
Vanilla Rrrrooooligt!
Skicka en kommentar