Jag har blivit telefonskygg. Varje ledig kväll med lite tid över, då tänker jag att jag ska ringa någon av mina fina vänner. Vänner som inte bor i samma stad och som man därför inte träffar så mycket som man skulle vilja. Men jag kommer inte dit, till telefonen alltså. Varför? Jag VILL ju verkligen.
Men när man väl har varvat ner efter en dag i sus och dus och satt sin yviga rumpa på soffkanten, då verkar det stört omöjligt att få upp den igen. Det är då tröttheten slår till och all lust till socialt umgänge och utläggning om sitt eget liv samt lyssning om någon annans liv känns väldigt...ja, övermäktigt. Men om man någon gång skulle få upp bakändan och ta upp den där telefonen, ja då är det ju så guld värt att få lite energi från en långt-borta-vän. Kram och kärlek till er långt borta.
1 kommentar:
hej halkade in på din sida av en slump..tycker du skriver bra och roligt =)känner igen tiden efter läggning ..då njuter man av egen tiden stirrandes i soffan . ha det gott /mamma till 5 månaders tjej
Skicka en kommentar