Livet

Som en tromb drog det förbi och skakade om oss. Livet självt. Något oåterkalleligt och ofattbart har hänt vår familj. Sorg, smärta och ilska har varit ingredienserna för ett tag och kommer att så vara en lång tid framöver, men förhoppningsvis utspätt med små nypor skratt, några fina minnen och några stora portioner framtidstro. Jag har inte orkat skriva. Jag har haft fullt sjå orkat vara mamma, fru och arbetskollega. Inte mycket mer. Nu är jag trött på att inte orka vara i livet som kallas mitt. Ingen ska få förstöra och var och en gör sin egen lycka. Nu ska jag skriva så fingrarna blöder och springa tills fötterna inte bär. Jag behöver det. Jag bryr mig inte om någon fortfarande läser här eller inte. Jag skriver för min skull, för mina tankars skull som behöver komma ut i ord, utan att stakas av gråt. Här är jag och jag finns nu.