Igår när vi varit på badhuset och nött på gamla kalkavlagringar, så skulle resten av familjen in på Ica för att inhandla lite mut-godis (Söta S vill ALDRIG hoppa upp ur vattnet...phu). Jag själv satt kvar trött och hungrig på bänken utanför. Jag väntade i all evinnerlighet för att det tre sniglarna skulle få fart och bli klara. Började bli lite irriterad. Då.
Jag ser en stilig man med vackra ögon i kassan. Med sig har han en liten tös med silverhår och en lite äldre med guldhår. Sötbär. De står förväntansfulla bredvid sin far som väntar på att få betala. Jag ser att de pratar lite med varandra, de där tre. Tiden tycks stå stilla en smula, det känns som om allt går i slow motion. När pappan väl betalat så rusar tjejerna ivrigt till slutet av kassabandet för att inkassera sitt godis. Snabba som små vesslor.
- Kom nu så går vi!, säger de till mig där jag sitter på bänken med ett fånigt leende, tårfyllda ögon och en lava-varm känsla i kroppen. De märker ingenting som tur är. Verkar ju inte klokt att sitta där med brännande ögonlock mitt bland allt folk.
Tacksam. Det är vad jag är.
2 kommentarer:
Så fint. Lite som en filmscen. Viktigt det där, att stanna upp och att se.
Åh, vad fint du skriver! Blir alldeles tårögd! <3
Skicka en kommentar