Urballad bilförare

Konsten att balla ur. Kan ni den? Jag är en professionell urballare. Jag kan bli så himla ocool som människa i vissa situationer som ter sig ganska "lugna" för "vanliga" personer. Som i lördags morse och jag tittade ut genom fönstret och såg ett vitt snötäcke och stora flingor piskandes ner från himlen. Snöoväder i april. Inte helt ovanligt för månaden. Inte heller helt ovanligt med riktigt busväder när jag - bilföraren med sommarkörkort, nattblindhet och hetsigt temperament - ska ut på vägarna. Bilen skulle rulla mot Stockholm och bara det gör att min nerver dansar jitterbugg. Jag började gråta (ja, jag säger ju det - ball, nej - ur, ja!) och ojade mig fram och tillbaka. Till slut tog jag mig någorlunda samman och satte mig och familjen i bilen och körde iväg. Det gick bra. Förutom att jag hade behövt 100 års sömn för att reparera alla sönderstressade celler i min kropp.

Så. Bilkörning har verkligen blivit ett problem för mig. Varför? Riktigt sådan här panik hade jag inte förr inför bilkörning i dåligt väglag och mörker. Jag har kommit fram till att jag är livrädd. LIVRÄDD att min familj ska förolyckas på grund av min bilkörning, så triggas min hjärna i gång och snälla NÅGON stäng av den! Pressen att ta oss från A till B - levande. Jag hamnar i en ond tankespiral som verkar omöjlig att ta sig ur. Samtidigt så blir jag förbannad på mig själv och det tror jag är tur för annars hade jag väl stannat hemma. Jag vill inte ge vika för den där rädslan även om jag verkligen psykiskt och fysiskt mår dåligt när jag kör i taskiga förutsättningar. Min stackars man är nog den mest härdade co-drivern och skulle klara Svenska rallyt i sömnen vid det här laget. Det borde vara han som har körkort.
Vet att jag borde ta tag i problemet istället för att skriva om det här. Jag undrar om det är någon annan som känt liknande panik över "triviala" saker som sådant här?

Näe, det är dags att blir ball. Eller i alla fall någorlunda normal.