Love & Peace

Emellanåt kan jag känna mig som ett löv för vinden, ett litet pollen på väg i luften. Som bara drar dit det blåser och låter ödet ta mig någonstans jag inte tänkt. Jag har en del kompisar som vet EXAKT vad de vill. Vare sig det handlar om ett par byxor, husköp eller karriär. Som alltid strävar mot något, som vill något. Verkar så skönt, att bara veta, att ha en klar bild i huvudet hur man vill ha saker och ting.

Vad vill jag? Den frågan ställer jag mig ibland och nuförtiden ganska ofta (hej hej middleagedkris). Självklart har jag gjort stora beslut och tydliga riktningar ibland, men oftast så blir det som det blir liksom. Låter jäkligt lamt när jag skriver ner det såhär, men så är det och jag trivs med det. Oftast. Ibland blir dock mitt loja och "sköna" jag upphovsman till en inre oro och stress över att inte vara sådär målinriktad och lyckad som många andra. Tar jämförelsesjukan någon gång slut? Att snegla på hur andra är och hur de gör och tänka att det är nog så man borde göra. Tar mycket kraft och energi, speciellt när man rekonstruerar hur de har det i sitt egna huvud. Rena fantasier allt som oftast alltså. Jag försöker så gott det går att ta jämförelsen till något positivt och inspireras av hur andra gör utan att för den sakens skull underminera det man själv har och har åstadkommit. Ja jädrar vad lätt  och fint det låter. Javisst försöker jag med det men det slutar för det mesta med att avskyvärda avundsjukan sätter in jag spottar åt mitt eget till synes futtiga liv.
Att vara en lev-och-njut-av-livet-hippie-wannabe passar inte riktigt in i dagens samhälle där allt ska vara så LYCKAT. Vad hände med att vara LYCKLIG? Det undrar jag.