I början av denna veckan var jag ett vrak. Miserabel. Jag har haft problem med en tand och att det isar lite här och var i tänderna. Till saken hör att jag inte varit hos tandläkaren sedan vi flyttade till Örebro, drygt 9 år sedan. Detta har legat som ett flyktigt orosmoln den senaste tiden, när problemen börjat komma smygande. Så himla dumt att stoppa huvudet i sanden och tro att det ska försvinna av sig självt. Så. I måndags kändes det värre än någonsin. Ingen återvändo. Slog numret med skakande händer och fick turligt nog en tid dagen efter. På kvällen sköt ångesten i topp. Jag kunde inte tänka rationellt för fem öre och min överdramatiska hjärna fantiserade om tandlossning och misär. Efter en sömnlös natt, 1000 farhågor och med gråtpåsar under ögonen traskade jag iväg. Tandläkaren var en kvinna i min egen ålder. Jag förklarade allt och pepprade henne med mina mardrömmar om tänderna. Ett möte med en galen kvinna måste hon tänkt. Väl i stolen kändes det bättre och en grundlig undersökning gjordes. 3 hål, skador efter för ihärdig borstning och tusenlappar senare så var jag en lycklig människa. Euforisk. För övrigt fina tänder och allt var i sin ordning, vad gör några små sketna hål i sammanhanget när man i sin fantasi redan har upplevt svår tandlossning. Lycklig skuttade jag upp ur stolen - pånyttfödd. Efter besöket ville jag allra helst omfamna kvinnan i den vita rocken och hennes sköterska, jag uttryckte min eviga tacksamhet för att de räddat min sommar och mitt liv.
En galen kvinna. Minst sagt.
1 kommentar:
3 hål låter inte bra! Men vad skönt att det inte var så farligt med själva besöket! :-)
Skicka en kommentar