Skammen

Fy in i sjutton hundar vad skönt det är med lite mörker å att få vara lite osocial. På sommaren slängs man hit och dit å ska träffas med än den ena och än den andra. Missförstå mig rätt - det är ju underbart! Men för en i grund och botten en ganska osocial tjej, så är det påfrestande med allt det där umgåset. Att få vara lite legitimt tråkig och hemmaråtta.
I lördags avslutade vi vår görgoa semester med en kräftskiva. Pricken över i:et. Grädden på moset. Cocktailbäret i drinken. Spyan i toastolen... Jo. Mamman fick kräftsjukan. Hoppsan. Det var mycket längesen en söndag tillbringades i fosterställning, gnyendes, gungandes, kallsvettandes och en svår skjutmigjagskaaldrigdrickmerihelamittlivmedavanceradlucköppning. Fylleskammens ångestdimmor tätnade i och med ett nytt slags dåligt samvete. En mors oansvariga handling. Några glas för mycket (inget hemskt hände och jag hade kul) och en bortkastad dag efteråt som belöning. -Mamma är du sjuuuk, små barnahänder strök den klibbiga mammapannan. Stackars stackars små töser med en sådan oansvarig mamma. Ve o ve. Då slår det mig. Om jag vore en pappa, skulle ångesten slagit lika hårt? Visst känns det mer ok att en pappa blir överförfriskad på en fest än en mamma? Visst skrattar man mer förlåtande åt en farfylla än en morfylla? Tål att tänkas på. Å ändras på. Det bästa är ju givetvis att hålla sina hästar lugna och inte dricka kopiösa mängder i närheten av barn - såklart.
Nu vill jag tillägga att barnen sov när föräldrarna surrade vidare inpå morgontimmarna. Så de missade både trill av stol,  dans på vingliga ben, fniss åt ingenting och sång utan slut. Phu! De belönades istället med mycket medgörliga ja-sägare till föräldrar dagen efter...