Dagens Stenmark

Barr, bollar och blingbling

Lilla Lucian

Ångest blandat med hopp

Jag sitter bredvid min yngsta dotter tittandes, bland kuddar och filtar, på morgonens barn tv. Ute blåser det och är mörkt men inne är varmt och adventsstjärnorna skänker oss varmt ljus.

Igår grät jag mig själv till sömns. Till ingen som helst nytta. Jag gjorde ett misstag som surfade in på Aftonbladet innan det var dags att knyta sig. Mitt På Spåret-mys, vinglassippande, den goda maten och halvdåliga filmen med det tillhörande slumrandet fick ett abrupt slut genom mitt "jag-måste-ha-koll-på-världen-surfandet".
Närmare 30 personer dödade. Igen. En skolmassaker. Barn mellan 5-10 år, dödade i en dödsskjutning av en mycket mycket sjuk människa. Hur USA vägrar förändra vapenlagarna är en fasansfull gåta. Många människors liv har gått i kras, de anhöriga som fått sår som aldrig kommer att läka, överlevande barn och vuxna som för alltid kommer ha vidriga bilder innanför sin näthinna, gärningsmannens nära och kära... Hur ska DE orka när jag sitter här, på andra sidan jorden och bara gråter. Gråter av fasa, medlidande och ren och skär sorg. Det är absolut inte synd om mig, det vet jag, eller? Kanske är det synd om oss alla på vår jord som verkar te sig allt sorgligare och hemsk? Krig som aldrig tar slut, världssvält, naturkatastrofer, våld och sjukdomar.

Jag har alltid varit en ganska medkännande individ, men skillnaden i hur man hanterar och tar åt sig saker och ting har förändrats markant sedan man själv fick barn. Jag har allt svårare att slå ifrån mig saker, halvblunda och glömma. Ju mer mina barn "glider" ifrån mig, d.v.s utvecklas och upptäcker världen genom skolan, kompisar och aktiviteter, när vi nästan lämnat "småbarnsbubblan", när frågor kommer från små barnmunnar om barncancer och krig det är DÅ först jag har insett att min roll som förälder är så ofantligt viktig. Det är handlar så mycket mer än bröstmjölk, utförande av tandborstning, godnattsagor, kramar och matlagning. Det är ett ganska brutalt uppvaknande.

Jag läser vad jag skriver och skrattar åt mig själv lite grann. Det är inte meningen att påföra min nyfunna världskrisångest genom att ge prestationsångest till er föräldrar. Vad jag menar är att det är så viktigt att vi lär våra barn solidaritet, medmänsklighet, mod och godhet. Jag själv måste lära mig att jag inte kan skydda mina barn för all världens ondska, men jag måste de dem nycklar att klara sig själva. Det måste jag göra.

Idag ska jag försöka skaka av mig olustkänslan jag vaknade upp med och njuta av dagen tillsammans med min fantastiska familj och goa vänner. Det är då livet är som bäst. Jag vill fortfarande tro att världen är god. Jag väljer det. Så säger vi.

Ha en fin dag och ta hand om varandra!

Vackra vinterdagar

Farmor slavar mot backen

Välutrustad

Svävar som på moln efter åk

Far och dotter race

Ack du sköna sol

Lilltäva på utomhuskonsert

Knökat

En svängom på skridskobanan innan hemgång

Dagens Stenmark

TV-snack

Stora A är uppvuxen intill Sveriges blå (bruna?) band, Göta Kanal, och vi har båda jobbat i Sjötorp några turistsäsonger utmed kanalen. Det var där vi möttes för första gången, sommaren 1999, en fin sommar på alla sätt och vis. Denna plats ligger oss naturligtvis varmt om hjärtat. Har ni sett "doku-såpan" om Göta Kanal? Om inte. GÖR DET ALDRIG! Programmet befläckar ett av Sveriges sju underverk. Jag kan heller inte låta bli att tänka på Kim Anderssons löständer som glappar när hon lånar ut sin berättarröst.

Adventskalendern har ju gått några dagar på tv nu, barnen verkar gilla den!

Adventskalendrar 3-i-topp

 *Sunes Jul

*Kaspar i Nudådalen

*Trolltider