Vi, dem och Elvis

Jag är mer en Johnny Cash-tjej än en Elvis-tjej. Inte för att jag är nämnvärt bra på att höra skillnaden mellan deras låtar som jag tidigare skrivit om, hrrrrm, men ändå. I lördags skulle Stora A och jag på galej. Middag med finfinaste blivande föräldrar och sedan Elvis-konsert.

Kvällen började något stapplande, bokstavligt talat. Eftersom jag inbillade mig att jag hade oceaner av tid på att göra mig till mitt vackraste jag, så blev promenaden till bussen...låt oss säga något stressig. Och lite sur (ganska mycket faktiskt) Stora A stod och trampade luft i dörröppningen och hetsade mig att bli klar medan jag panikkladdade läppglans och fixade lockarna. När jag väl var klar hittade inte Stora A sina nycklar. Efter all världens svordomar och slag i liten byrå, så grävde jag ett snäpp längre ner i min kappa och hittade en nyckelknippa som inte var min där. Ooops. Släng i dörr och rus nerför trappen.

4 minuter innan bussavgång. Det ryker om öronen på Stora A som går 20 meter längre fram. Mina lockar förstörs sakta och alldeles säkert i den fuktiga luften och muttrandes och morrandes försöker jag förflytta mig bäst jag kan på mina klackar. Stora A ser bussen komma och ropar: -Sa´ru meeeeeeee eller???!!!??? och älgar över gatan för att stoppa bussen. Då lägger jag i högsta växeln och genar över en liten gräsplätt, sjunker ner med klackarna i gräset och fullkomligt flyt-svävar fram och gör sedan ett stort hoppsaskutt över vägen till bussen och blir nästan påkörd på kuppen. Fnissiga men fortfarande småsura på varandra åker vi in till stan för att möta våra vänner. Tar upp var sin mobil och börjar trotssurfa för att inte brista ut i ett gapskratt och ge bussfärden ett lyckligt slut i skratt och hångel. Nejdå. Stolthet och martyrskap var tydligen våra ledord för kvällen.

Väl framme så svalde vi det mesta av det beska och hade riktigt trevligt resten av kvällen. Tills vi blev ensamma på bussen tillbaka hem, omgivna bland fulla fjortisar som hånglade tandställningarna av sig. Väl hemma tog vi fram varsin dator och glodde. Glodde tills ögonen blev torra och luften tunn. Ett surt godnatt och himlande ögon bakom varandras ryggar.

När man inte är ute tillsammans så himla ofta, ensamma utan barn, så blir förväntningarna så stora, ååååå, så stora att allt ibland bara knyter sig. Ibland när något börjat fel så kan det vara så himla svårt att vända det rätt. Svälj det sura för sjutton. Inte lätt, för det smakar oftast inte så gott. Men lätt värt det.

Love me tender.

PS. Vi är vänner nu. D.S/The Norén couple

Frälst igen

Kvällens yogapass var fantastiskt. Sug på den här:
Det förflutna existerar inte. Framtiden är inte här än. Det enda som finns är nu.

Dessutom har jag testat gränser med kroppen som jag inte trodde var möjligt. Visst, ibland känns det som hjärnan ska sprängas och att kroppen ska slå knut på sig själv, men mest är det skönt att tänja och böja och andas.
Tanken är väl att man ska bli mer harmonisk. Efter passet gick jag till mitt skåp och fann det UPPBRUTET! Mina uttänjda ben började skaka och hjärtat slå, var på väg ut och då får jag syn på mitt utmärkande rosa lås...på andra sidan gången, alldeles intakt och LÅST.
Harmonisk. Not so much. Men jäkligt vig.

Respect

I väntan och i hopp om att lugg-tankarna ska gå över, så färgar jag håret. På bilden ser ni min JC t-hirt som jag köpte i 5:an. Alltså när jag var 11 år. Femman! I 21 år har den hängt med, de senaste åren åker den på när jag ska färga över de grå (!?!) som inte fanns i femman. Karin L om du läser detta, har du den kvar? Har för mig att vi köpte den på eller inför en klassresa till Stockholm. Vi köpte den på VUXENavdelningen på JC, inte på Rabbit, barnavdelningen som vi annars var hänvisade till. Jädrarns va stort det var. Tänk vad en gammal trasa kan betyda.



Just a little bit respect.

Lugg-anorexin slår till igen

Den har slagit till igen nu. Lugg-anorexin. Jag vill klippa lugg. Jag vet att jag ALLTID ångrar mig sen. KLIPP ALDRIG LUGG IGEN. Kom ihåg det. Hjälp mig att påminna mig. HJÄLP. Jag sätter saxen i svallet snart. Mycket snart.

Om den där förföriska minen ingår i luggklippet så kan jag bara inte stå emot.

November har omfamnat mig

Typiskt. 2 dagar med sol och då har jag moln i sinnet. Matchningen är totalt noll. Synd då. Men ibland är det gött å bara få va lite trött och sur. Speciellt i november. Den enda jag känner som uppskattar november är min allra käraste Stora A. Han tycker om det kravlösa och att "få" sitta hemma och kura om man vill. Man får gå i ide helt enkelt. Vara osocial. Kul. Det är lustigt att det är den mest social av oss som gillar det med att gå i ide mest.
Världen är inte alltid så som man tror.

Löjliga familjen

Jag och Stora A ojar oss för att båda barnen har kommit till vår säng om nätterna den senaste tiden. Ja, bilderna nedan kanske talar sitt tydliga språk varför. Vi sätter skräck i våra barn. Men Zombien har faktiskt bara ätit hallonsylt och det är en sur men snäll häxa. Halloween, jag gillar´t egentligen inte.Men det är ju kul att klä ut sig iallafall. Igår kom det två stora tjejer som hade gjort några diffusa ansiktsmålningar och pep fram -Bus eller godis!?! -Va, på en MÅNDAG, utbrast jag. Vet ni inte var ni har kommit? Till Malliga Mammans pepparkakshus och där finns INGET godis kvar efter söndag kl. 21.30. Herrgud. Inte ens något bus fick vi. Värt.

Idolen

-Lilla A, vad heter din moster?
-****!
-Ja bra! Och i efternamn?
- Vet inte.
-Jo, Eriksson!
-Vad heter mormor?
-********!
-Ja bra! Och i efternamn?
-Vet inte.
-Joo, försök samma som mormor, Eeerriiikkk....
-Saade!

Dagens Skratt.






Bilder tagna för några veckor sedan då Malliga Mamman och Lilla A tog en fika på stan sådär på tu man hand. Den stoltheten.