Vi, dem och Elvis

Jag är mer en Johnny Cash-tjej än en Elvis-tjej. Inte för att jag är nämnvärt bra på att höra skillnaden mellan deras låtar som jag tidigare skrivit om, hrrrrm, men ändå. I lördags skulle Stora A och jag på galej. Middag med finfinaste blivande föräldrar och sedan Elvis-konsert.

Kvällen började något stapplande, bokstavligt talat. Eftersom jag inbillade mig att jag hade oceaner av tid på att göra mig till mitt vackraste jag, så blev promenaden till bussen...låt oss säga något stressig. Och lite sur (ganska mycket faktiskt) Stora A stod och trampade luft i dörröppningen och hetsade mig att bli klar medan jag panikkladdade läppglans och fixade lockarna. När jag väl var klar hittade inte Stora A sina nycklar. Efter all världens svordomar och slag i liten byrå, så grävde jag ett snäpp längre ner i min kappa och hittade en nyckelknippa som inte var min där. Ooops. Släng i dörr och rus nerför trappen.

4 minuter innan bussavgång. Det ryker om öronen på Stora A som går 20 meter längre fram. Mina lockar förstörs sakta och alldeles säkert i den fuktiga luften och muttrandes och morrandes försöker jag förflytta mig bäst jag kan på mina klackar. Stora A ser bussen komma och ropar: -Sa´ru meeeeeeee eller???!!!??? och älgar över gatan för att stoppa bussen. Då lägger jag i högsta växeln och genar över en liten gräsplätt, sjunker ner med klackarna i gräset och fullkomligt flyt-svävar fram och gör sedan ett stort hoppsaskutt över vägen till bussen och blir nästan påkörd på kuppen. Fnissiga men fortfarande småsura på varandra åker vi in till stan för att möta våra vänner. Tar upp var sin mobil och börjar trotssurfa för att inte brista ut i ett gapskratt och ge bussfärden ett lyckligt slut i skratt och hångel. Nejdå. Stolthet och martyrskap var tydligen våra ledord för kvällen.

Väl framme så svalde vi det mesta av det beska och hade riktigt trevligt resten av kvällen. Tills vi blev ensamma på bussen tillbaka hem, omgivna bland fulla fjortisar som hånglade tandställningarna av sig. Väl hemma tog vi fram varsin dator och glodde. Glodde tills ögonen blev torra och luften tunn. Ett surt godnatt och himlande ögon bakom varandras ryggar.

När man inte är ute tillsammans så himla ofta, ensamma utan barn, så blir förväntningarna så stora, ååååå, så stora att allt ibland bara knyter sig. Ibland när något börjat fel så kan det vara så himla svårt att vända det rätt. Svälj det sura för sjutton. Inte lätt, för det smakar oftast inte så gott. Men lätt värt det.

Love me tender.

PS. Vi är vänner nu. D.S/The Norén couple