Underskattning

För några veckor sedan...

Stora A; -Jag har visst blivit någon slags fadder-förälder för nya päron på dagis...
Jag; -Ameh, va snackar du om...!?! Åhhååå nu har du missuppfattat igen...hahaha fadderförälder, har jag aaaaldrig hört talas om att vi har på dagis. Närru, nu vet jag inte vad du pratar om...
Stora A; (kuvad och lite osäker) -Jaha, nähä så var det väl inte då...konstigt...
Jag; (hånfull och lite elak) -Lilla vän.

Igår på föräldramötet.

Förskolelärare; -Jaha, också har vi börjat med något nytt här på förskolan. Nämligen FADDERFÖRÄLDRAR. Vi har frågat tre av er föräldrar om ni vill ställa upp. En av faddrarna är STORA A, nu pekar jag på Emma, eftersom STORA A inte är här ikväll.
Jag; vinkar lite mesigt med hela handen till alla och skänker en tanke till mina barns stackars nedtryckta Fadder-far. Ooops...

Angående inskolningen av Lilla A.
Ååå hon ääär sååå mammig och pipig just nu. DAGIS- det kommer AAAALDRIG att gå-åååhhååå. Gråt-ångest-oro-suck.
2 veckor senare. Ungen vill inte gå hem. Ooops...

Angående gång med trotsig 3-åring.
Förskolelärare; -Idag ska vi GÅ till biblioteket!
Jag; (i mitt stilla sinne) Moohahaha! Lycka till Fröken Pedagog.
Förskolelärare; -Söta S va sååå duktig på biblioteket. Hon valde tre böcker, visste precis hur man lånade och GICK HELA vägen!
Jag; -Ooops...

Förlåt familjen. Mamma vet alltid...minst.

Svinförkyld

Jag visste det. Våga aldrig slappna av. Släpp aldrig ner garden. Nu har jag haft nästan en hel veckas tid att andas och bara vara. Bara mig själv att rå om under några timmar per dag. Så nu. Förkyld. Såklart. Trots detta har jag varit och storhandlat på Ica Maxi, min borg och min trygghet. Jag köpte billigt billigt lösgodis för 39kr/kg. Svinis here I come.

jaaaoooobrraaaiiihhhåååådobidobidooo

Ni som är småbarnsföräldrar vet hur töntigt glad och alldeles till sig man kan bli över sina ungars framsteg. Lilla A har börjat stappla fram på sina stubbiga små ben. Givetvis har vi förevigat dessa första stegkombinationer.
Nyss såg jag en mamma, med tråksvans och tajts, gåendes som en heffaklump bakom sin nöjda och ivrigt gående 1-åring. Som gick böjd bakom sitt barn med skyddande armar och händer om bebisen skulle trilla. Med en gnällig dialekt. Hög pipig röst. Tjoandes och tjimmandes. Högt hysteriskt glatt skratt. Hurtigt påhejandes.
Jag gnuggar mina ögon, stirrar med stora ögon och öppen mun. Jag börjar svettas lite. Jag trycker på play igen. Inte för att se den ljuvliga lilla ungen...
utan för att se mig själv...om och om igen. Mamman det var jag.

Jag är inget fan av när vuxna tar fram sina yttepyttenuttiga bebisröster när de språkar med barn, eller vuxna med för den delen. Jag trodde inte att jag hade en yttepyttenutt-röst. Jag hade uppenbarligen fel. Jag måste vara yttepyttenutte-rösternas urmoder. Dessutom måste jag börja på hemspråksundervisning. Denna Närkisch-klingande dialekt går bara inte för sig.

JAGJAGJAG

Hej. Malliga mamman lever och står i. Detta står jag i;

Jag skolar in Lilla A på förskolan.
Jag har tryckt mina nedriga nerver i en värdinnekropp på bröllop.
Jag försöker förbereda mig lite inför mitt nya jobb (läs lära mig excel fort som fanken, då mina kunskaper i detta helvetesprogram är något hm...futtiga)
Jag planerar årliga tjejhelgen.
Jag klipper min lugg kortare och kortare.
Jag tränar.
Jag grälar på Stora A.
Jag lagar mat.
Jag har planerat inför bröllopsfest.
Jag försöker hinna raka benen.
Jag tittar på Idol.
Jag pussas.
Jag leker, byter blöjor, tröstar, gungar, tränar gång med liten 1-åring och försöker suga ur det sista av föräldraledigheten.
Jag kliar onda ryggar.
Jag njuter av septembersol.
Jag har framkallat 500 bilder och ska sätta in dem i album.
Jag städar.
Jag har hälsat på i das hemtrakter.
Jag har oroat mig ( i onödan...)

Jag är en människa som inte tycker om att ha för mycket att göra på fritiden.
Jag gillar inte att vara stressad i privatlivet.
Jag har haft två veckor fulla av glädje, vånda, skratt, fest, ångest och förväntan.
Jag sitter nu här i min ensamhet, i ekande tomma lägenheten.
Jag andas och tänker.
Jag är redo för nästa fas.

På sista tiden känns det som om jag växt två meter. I själva verket är det nog endast två centimeter...-på midjan. Men jag är nöjd. Bloggen har dock känts som ett bihang utan mening. Därav mina uteblivna inlägg. Don´t hate me ni trogna läsare.
Jag är tillbaka, kanske kommer det två inlägg om dagen, kanske ett i veckan.
JAG får se.

Bruttor

Det går andra epidemier än svininfluensan. Trevligare sådana. Nämligen giftasepidemier. Bröllopsklockor ringa som aldrig förr.
Om knappt två veckor ska en av mina barndomsvänner stå brud. Jag och Stora A är ett av två värdpar. Hur tänkte hon? En brutta med flammor på halsen högre än en valborgsmässoeld om våren, stammandes inför 80 personer-mohahaha! Bar val S, verkligen. Men det kanske är ett bra tecken, att det är någon som kommer att vara mer nervös än brudparet själva.
Dessutom har klänningen jag köpte i London i våras blivit lite för trång efter sommarens vin och lättja. Så. Igår köpte jag sådana där strumpbyxor som håller in och håller upp. Det värsta är ju att valkarna vill ju alltid ut någonstans. Så. Finns det någon slags HEL kroppsstrumpa för att hålla allt på plats? Phu.
Stora A blev iallafall oerhört imponerad över att sista månadens träning gett sådant resultat, att magen kändes som ett hårt skal. Tack shapeupslimandtrim-strumpbyxan. Som knappt går att trä på eller av. Som kliar. Förmodligen det mest osexiga plagget som skådats. Känner mig som en billig kopia av Bridget Jones. Så. Därför låter jag nog byxan ligga kvar hemma i lådan och jag släpper valkarna lösa istället.

När jag själv ska stå brud och bli en respektabel kvinna? När klänning, plats, årstid, pengar, lokal, mat, land, frisyr, tärnor, gäster och vart bröllopsresan ska gå faller på plats och min beslutsångest har lagt sig...så pensionsåldern kanske? Stora A-orkar du vänta?

Långt och ångestladdat om moderskap

Regnet smattrar mot fönstret likt en serenad till tårar utmed mina kinder. Det smattrar in i min själ och blöter ner mitt hjärta.
Ren och skär förtvivlan.

Idag. En helt vanlig dag. Strax innan jag ska hämta Söta S på förskolan ringer det en kompis och frågar om vi vill komma förbi. Velar fram och tillbaka en stund. Skulle hämta Stora A på jobbet, åka till stan och klippa mig sedan. Kände att det skulle bli i stressigaste laget-men jag ville ju så gärna! Så. Hämtar S och vi går hem och byter geggamoje-kläderna, packar skötväskan och byter blöja på Lilla A. Malliga mamman blir lite stressad att åka iväg i all hast, men vi kommer till bilen och plingar på min vän Fs dörr 20 min senare. Då.

Lilla A får århundradets frispel, skriker, kränger i min famn och är mitt andra skinn. Vägrar gå ner på golvet eller bli lämnad till F-absolut INGET är bra. Känner svetten tränga fram mellan skulderbladen och att min käke blir spänd. Vi försöker fika och prata. Jag får bananmos på mina byxor- fan jag som ska till frissan för första gången på 8 jävla månader-TA BOOORT BANANHELVETET FRÅN MINA BYXOR. JAG VILL JU BARA PRATA LITE, UNGE- tänker jag i mitt ursinne mot mitt stackars, trots allt helt oskyldiga barn. Det var ju inte hon som ville åka och fika. Söta S sitter försynt och tittar på en film medan hennes hysteriska mamma försöker hålla masken och samtidigt ser på klockan att det är dags att åka efter 50 minuter i Lilla A,s makt och styre. Packa ihop igen. In och Ut. Av och På. Hej då och tack för fikat. Bråttom. Frisk luft-ANDAS!

Då börjar Söta S att gråta som blixt från klar himmel. Hon vill gunga. Det har börjat ösregna och jag går utan att ge henne en blick och säger att vi inte HINNER gunga. Gråten eskalerar. Lilla A som äntligen blivit lugn stämmer in i klagosång igen. Två stortjutande barn i bilen genom rusningstrafik till Stora A,s jobb.

Då brister det. Likt en blödning i hjärnan, en spya i handfatet och som en stor jävla krystvärk.

-NU HÅLLER NI TYST ERA FÖRBANNADE GNÄLLUNGAR! Jag skriker och skriker. Det blixtrar för mina ögon, tjuter i mina öron och värker i mina lungor av min egen röst. Söta S intar en närmast apatisk blick och tittar bara rakt fram. Jag ser i backspegeln hur förvånad och rädd Lilla A ser ut och hur hon tittar bedjande på sin syster; -Ta mig härifrån älskade storasyster! Vad är det som händer med vår mamma, jag är liten och jag är rädd. Ta mig bara härifrån.

Väl framme plockar vi upp Pappan. Fadern av allt lugn i världen. Han ser mitt ursinne på en gång, frågar vad som hänt och jag vänder mig om till mina ÄLSKADE ovärderliga ungar och spänner ögonen i Stora S och väser; -Fråga dem där bak! Jag blänger och stirrar som en galen människa. Söta S tittar på mig med sin blick hon tagit fram till sitt självförsvar, ser att hon är någon annanstans, långt långt borta från händelsernas centrum. Hela tiden tänker jag; skärp dig skärp dig skärp dig EMMA! Gör inte såhär. Försent.
Ur min mun rinner salvor av tillfällig avsky för hela mänskligheten och förbannande av min levnadspartners lugn som jag översätter med att inte bry sig. Allt som känns jobbigt luftar jag i bilen, fräsande och väsande inför min familj. Som sitter tysta. Jag hör min egen röst som ett eko i fjärran. Hjärtat slår utanför min kropp och ur mina ögon rinner bly.
Väl framme i stan lämnar EGOMAMMAN sin molokna familj på biblioteket och går med tunga steg genom vind och regn under ett sönderblåst paraply. Skammen rinnandes på min rygg. Samvetet gnagande på min själ. Illamående.
I frisörstolen sitter jag som på nålar medan min mun pratar på om ditt och datt. Meningslöst. Klipp hur du vill. Bryr mig inte. Gör det fort bara. Jag vill åka hem.

Hemma. Jag ser barnen skoja och busa med varandra som ingenting har hänt. Jag går sönder. Jag brister. Jag kramar om och kysser. Men det hjälper inte.
Förlåter mig aldrig-det gör jag bara inte. Jag får för alltid leva med att jag SKREK hemskt åt mina små små barn som inte önskat ett liv på denna jord. De kommer från min kropp och min kärlek. Hur kan de så oskyldiga små framkalla sådan ren och skär ilska hos en mamma?

Mina älskade vackra änglar. Jag älskar er hela tiden och överallt vad som än händer i världen. Kom för alltid ihåg det. KÄRLEK.

Fan vad det ska vara svårt ibland och hur i hela friden kan det skifta från skimmer till sot på några minuter? VA? Som att jorden rämnar från ens fötter på några få ögonblick.
Ett modershjärta är om än ett stort och lyckligt men även ett ärrat hjärta. Varenda liten och stor sak man gjort och inte gjort etsas in för att ältas i det oändliga. Oro att inte räcka till och en känsla av otillräcklighet tror jag många kvinnor känner. Den där jävla oron för precis allt.

Det som hände mellan mig och mina barn idag antar (hoppas) jag är någorlunda normalt. Iallafall för en familj som visar känslor. Som känner med hjärtat.
Eller med en mamma som försöker så hårt ända in i benmärgen att behärska sig...som tillslut EXPLODERAR. Varför just idag? Varför just den här händelsen? Vad triggade igång mig? Ren och skär egoism? Spruckna förväntningar? För dåligt med sömn? Idag var jag en sådan mamma jag tittar snett på ute på stan, en sådan där mamma som bitterheten tagit överhanden på. Jag vet att detta inte var något som kännetecknar mig och mina barns relation, men ändå kommer jag att älta och plåga mig sjäv med detta. Jag kommer överösa mina barn med samvetspussar och önska att de för evigt glömmer bort mitt hemska utbrott. Att jag inte ärrat deras hjärta med.
Jag gör verkligen så gott jag kan, men man kan alltid mer ändå. Försöker.
Men ibland lyckas man inte nå ända fram. Vissa dagar, några sekunder.
Ett ögonblick.


Godnatt. Från en inte så vidare värst Mallig Mamma.

Nannyboxen

Nannyboxen
"- Den moderna människan har ju ingen hemhjälp,
säger Jin-Ok Wallgren som uppfunnit en Nannybox. - Jag har använt den själv i flera år. När barnet vill vara med vid diskbänken ställer man det i boxen. Barnet kan också sätta sig ned i boxen och man behöver inte oroa sig för att barnet ramlar ned och slår sig, säger hon."



WOW-alltså...Nytänkande och snygg design-verkligen... Finns den att köpa med tillhörande lock? Går den att köpa i vuxen storlek?
Finns det andningshål? Var finns den att köpa?

Bästa betor

Ett nytt inslag här på bloggen. Ett RECEPT som ni bara måste prova. Tror att det var ungefär såhär;

Koka färska rödbetor i 20-40 min. Ta av skalet. Skär i klyftor och fräs rödbetorna i olivolja och vitlök. Smula sedan över fetaost och lägg i dill. Mumma! Vi åt det till vanlig kokt tråktorsk och potatis.

Givetvis blev jag rädd så rädd när jag sedan kissade rött och trodde för några olidliga minuter att jag drabbats av någon allvarlig åkomma. Rödbetor-remember?

Let me entertain u

Jag har nyss visat den fantastiska afrikanska dansen för Stora A-hela dansprogrammet. Men han blev inte tagen på det sätt jag trodde. Nu ligger han och kvider på golvet i varierande styrka på skrattsalvor. Härligt att man kan skratta med...åt varandra.

Vad Stora A gör just nu...

...tittar på the best of På Spåret men blir distraherad av en liten pausfågel kallad Malliga Mamman får spel. Lilla A börjar VRÅLskrika, jag hittar inte nappen, Söta S har preeeeciiis somnat. Världens undergång är nära. Jag är fortfarande inne i mina afrikanska rytmer och rusar/hoppar/rullar höfter ut i köket, greppar första bästa nappjävel och gör en tvärvändning och tillbaka in i dimman med rumpa och höfter och hela mitt väsen med nappen mot målet, skrikbebisens mun. Världen är räddad.
När jag återvänder till tv-rummet sitter Stora A och vad jag tror...asgarvar med tårar åt På Spåret-men det var tydligen åt mig och han spelar upp mitt napprace inför mitt inre och jag återupplever mitt paus-spel. Vilken syn!

Ps På Spåret är tråkigt. Titta på Little Britain kl 22.30 istället-guld!

Afrikansk drottning

Jag fortsätter min träningkavalkad (ja, från 0,0 ggr i veckan till iaf 3 ggr-kavalkad it is) Idag har jag skakat rumpa och gungat höfter till Afrikanska trummor. Vi har visat upp Simba för folket, krigat, segerdansat, varit ett med vinden och skakat damm. Gissa om Malliga Mamman hade big time hard to hålla inne med skrattet till en början. Ingen jag kände hade jag att skratta med/åt heller...så jag låtsades vara helt salig av dansen i sig. Instruktören tittade lite konstigt på mig först, sedan nickade hon gillande-haha!
Men när jag sopat bort mitt svenska generade jag och tagit fram afrikanskan i mig rörde sig min kropp som i trans och i takt med trummorna . Det var UNDERBART!
Så. Hello Africa.

Det har jag läst på bloggen

Det här med att blogga är verkligen ett fenomen på gott och ont. Det gottaste är att jag får skriva och att jag verkligen gör det, även om det bara är en handfull som läser så är det NÅGON som läser. Inte helt bortkastat skrivbordssvammel alltså. Kul.
Men ibland läskigt. För ALLA som vill kan ju verkligen läsa och med det är jag lite naiv. Jag ser framför mig att det är min allra närmaste omkrets som läser.
Jag kan prata med en bekant eller någon släkting som inte alls gett sken av att de vet om eller läser min blogg, sen så visar det sig att personen vet saker om Malliga Mammans liv som den endast kunnat luska ut genom bloggen.
Då blir jag alldeles fnissig och häpen. Inget illa menat mot läsaren, blir ju bara glad att någon läser, utan jag blir så fnissig av min egen naivitet och min förvåning.
Det kan också uppstå konstiga situationer med vänner som man ska prata med;
-Jo, just det det läste jag ju på bloggen. Jaha...
Ändå tycker jag inte att jag skriver så mycket privata saker. Haha, tänker ni...
Jo, privat absolut (jag fläker ju ut och in på min hjärna för er)
men kanske inte "dagbok" vad vi gör hela tiden och hit och dit. Jag har flurat på om jag ska fortsätta skriva eller inte, nu när man börjar jobba på riktigt snart igen... Detta skulle ju bli mitt mammaledighets-projekt.
Bloggberoende eller inte det är frågan.