Mrs Romance

Jag vill ha lite romantik. Varför ska det va så himla svårt? Jag menar, jag har ju t.o.m en man att romantisera med. Men varken han eller jag är av den översvallande romantiska sorten. Fastän jag själv inte är det, så kräver/vill/önskar jag att Stora A är det. Varför? Är det de där jäkla könsrollerna igen? Mannen ska uppvakta kvinnan, kvinnan ska i sin tur kvittra och fnissa som ett litet kuttersmycke.
I vilket fall som helst, oberoende av kvinnamanmankvinnakvinnaman så tycker jag att man (läs Stora A och jag) borde införa romantik på det hektiska veckoschemat mellan snor, matlagning, storhandling och bilbesiktning. Att slänga sig i varsitt hörn av soffan helt slutkörd efter en hektisk dag, med varsin förhållandedödar-laptop är såååååå mycket mer avkopplande än en romantisk stund på tu man hand. Eller?
Och nej Stora A, jag är återigen inte bitter för att du valde att åka iväg och fiska på vår förlovningsdag. Möjligtvis lite sur.

Tillägg

*syskonBRÅKBRÅKBRÅK glömde jag

Levande lik

Jahaja. Min värld för nu;

* kraxheshostig rök/alkisröst à la Christer Pettersson
* grova hotelser/mothugg/uppläxningar från en liten tuff 2-åring
* en helt fucking fisketokig karl som behöver ett JOBB
* snart besiktning av bil = årets värsta dag
* ännu mer hostiga barn
* byråkratitrött
* rensning av kort tagna på djurpark. 12676587 kort på tigrar och apor på långt håll, Stora A förbjuds härmed att inneha kamera på djurpark
* grav självförtroendesvacka pga av mitt engelska tal liknar...ingen annans
* 10årig förlovningsdag bestående av...fiske..., men jag är inte bitter
* pensionärstrött

Men jag lever.

Sömngångare med aggressioner

Igår.

21.30 - Stora A kommer in och väcker mig när jag ligger och sussar sött med Söta S som sover och brinner av feber. Jag viftar bort honom.

22.15 - Stora A försöker en andra gång med hans återupplivningsförsök på mosigmammameddjupsömn. Jag viftar bort honom en andra gång.

23.00 - Stora A försöker desperat en tredje gång. Jag snarkar bort honom.

23.30 - Jag går ut i vardagsrummet och SKÄLLER på Stora A som blir till en liten flugskit på väggen. Hur kunde han låta mig sovasnarkasovasova bort en HEL lördagkväll - vavavavavava!?! Han älskar inte mig och vill inte umgås, skönt när jag sover, så så han får välja film själv. OCH. SÅ. VIDARE.

23.40 - Jag däckar återigen men denna gång i min egen säng.

Idag.

09.15 - Slår upp mina blå och kan inte för mitt liv komma ihåg lördagkvällens förlopp. Jag frågar försiktigt Stora A... - Är du sur?
Jag möter ögon från en man som tittar på en galen kvinna.

Söndagstankar

I ett enda andetag, i en vindpust kan ett liv byta kapitel och hela ens framtid kan förändras. Det som man håller kärt i ens liv, som kan tyckas så starkt och oövervinnligt kan helt plötsligt bli litet och skört. Att var stark i sig själv tror jag är avgörande och oändligt viktigt i tider av prövningar. Men också att tillåta sig själv att vara riktigt ledsen för att sedan orka ta sig upp igen.
Men vad vore livet utan dessa prövningar? Inget liv att tala om. En av livets kryddor som ingen egentligen vill ha men som behövs för att uppskatta allt det där andra, de härligt doftande och starka kryddor som gör en lycklig så lycklig.
Nu skriver jag om människor som i största allmänhet har det bra. Det finns så mycket hemskheter i världen, både i "trygga" Sverige och i resten av världen som verkligen inte tycks ha någon mening. Ren ondska som inte för något som helst gott med sig. En krydda som ingen borde få smaka, som borde torka bort och för evigt dö.
Sådana här funderingar kan kännas övermäktiga ibland och alla ens egna "små" bekymmer patetiska.
Men min och mina närståendes verklighet är ju mitt liv.

Min bebis

Min bebis fyller snart 2 år. 2 ÅR!!! Vad hände? På senaste tiden har vi förgyllt vår tillvaro med att träffa inte mindre än 4 små nyfödingar (näst intill färska iaf). Jag har under denna sommaren insett att Lilla A börjar växa från sitt bebisstadie. Det första barnet får bli stor mycket fortare, speciellt om det får ett syskon nära i ålder. Andra barnet blir bebis lite längre. Men bebishullet börjar försvinna och jag ser en liten flickas ben springa ikapp med fjärilar. Hår som från början bara var små fjun har blivit till en ängels lockar. Smultronmunnen som börjar forma ord och meningar så att man förstår. Viljan är den samma. Skrattet likaså.
Lilla A - inte så liten längre. Älskade stora lilla skrutt.

På kroken

Jag minns en gång för länge länge sedan, när Malliga Mamman var alldeles sådär nykär... Jag köpte ett kastspö i stadens lokala fiskeaffär och kastade loss. Enbart för kärleks skull. Stora A har alltid gillat att fiska och jag såg min chans att göra oss ännu mer sammansvetsade. Det blev typ tvärtom. Jag är rädd för både krok, mask och fisk- så ingen hit direkt. Att dessutom hålla käft i flera timmar och kasta, kasta och kasta är inte min grej. Att äta fisken sen däremot-det gillar jag. Stora A är iväg och försöker få upp någon fisk vid namn Sutare(?) - Åh hoppas du får något så vi får färsk fisk till middag idag! utropade jag entusiastiskt i morse.
- Ameh alltså Sutare äter man inte, det är bara för kampens skull man fiskar och sedan släpper i.
What a waist of time? Jaja.

Innan Stora A:s och min kärleks-era, försökte jag bli sammansvetsad med en annan kille. Med hjälp av inlines. Hur det gick? Ett enda åk rätt in i buskarna med skrapsår på ben och kärlek i kras. Kärleken den kärleken.



Stora A i kamp med "storgäddan".

En bild säger mer än tusen ord?

En märklig tid vi lever i minst sagt. Ständigt uppdaterade, uppkopplade och alltid med ett vaket öga mot världen. Är det ingen mer än jag som tycker att det kan vara så oerhört tröttsamt?
Vad är det som gör att jag måste gå in på Facebook varje dag för att se vad som hänt bland mina "vänner" eller om någon vänlig själ skrivit något meddelande till mig? Om man inte svarar på sms och mail inom några timmar är man döende eller oerhört nonchalant. Jag är ständigt både och eftersom jag är världens sämsta kommunikatör via dessa medel, iaf när det gäller att svara. Visst är det en slags stress att ständigt kolla av telefon, mail, fejjan och bloggar? Ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop, bli en bakåtsträvare som värnar om mitt privatliv och bojkottar mobilen. Men jag är helt enkelt för nyfiken och för rädd att missa något stort.

Att titta på foton är bland det bästa jag vet, jag jublar lite inom mig när någon lagt upp nya foton på Facebook. Man får en inblick i andra människors liv. En problematik är dock att man kan få bilden av att folk har det så himla fantastiskt. De flesta lägger upp bilder av lycka och glädje. Det är ju positivt i sig såklart, men man kan också få en liten snedvriden bild om livet. Alla är lyckliga och fina, inga andra har bekymmer och faaaaaaaaaaaaaaan vad alla har det idylliskt, glada barn, snygga kroppar, glassiga jobb, slott till hus osv. Oftast så väljer man ut de absolut bästa bilderna som man vill visa utåt. Att fota sig själv lite ovanifrån och ner ger ju en fantastiskt slank look, självklart fotar man de finaste detaljerna i hemmet och inte den trasiga tröskeln och gamla spisen. Ett monotont jobb med halvtaskigt betalt kan få en finfin benämning. Jag hatar som bekant missunnsamhet och den välbekanta och illaluktande jantelagen. Det jag vill få fram är att man inte ska stirra sig blind på andra utan att se lite extra på sina egna fina bilder istället.

Oj då

Det är så lustigt. När jag är hemma och är sjuk, då får jag lust till all jordens sysslor att göra. Putsa fönster, rensa garderober, skura golv och torka ur kylskåpet. Kanske är det rastlösheten som sätter in eller så är det den där hjärnan igen. Hjärnan som känner att den vill retas lite. Att bli sugen på riktigt tråk-göra och att sedan verkligen inte kunna göra det. Att inte ha kropps-orken. Stört.

Just nu ser jag på en brittisk dokumentärserie om livet på en förlossning. Britter alltså... Barnmorskorna verkar vara härliga, men nyss blev jag lite illa till mods när en barnmorska informerade om att det enda föräldrar behövde var tålamod.
Tålamod är det minsta som den här malliga mamman har. Oj då.