Nej tack

Jag var och storhandlade idag. Då fick jag syn på den här.
Huvvaligen! Aldrig i livet jag skulle köpa något så diffust som en vara som heter Gott i Maten!

Blyghet del 2

I juli gjorde jag en cliffhanger på fortsättningen av ämnet blyghet. Nu kommer den. Fortsättningen.

Del 2 handlar om mina barn. Om deras blyghet. Barn "ska" vara spontana, hoppa, klättra, stoja, bråka och glatt pladdra på om allt och inget. Så är även mina barn. Hemma eller hos människor de känner väl. Även på förskolan.
Men i vissa situationer så blir de bokstavligt talat som små musslor. De svarar knappt på tilltal, trevar efter min hand, tittar ner i marken och blir stilla, så stilla. Detta sker framförallt i möten med nya människor eller i obekanta situationer.

När Söta S föddes hade jag och Stora A bestämt att vår lilla bebis skulle få följa med på allt. Så blev det också. Restaurangbesök, släktkalas, middagsbjudningar och åtskilliga övernattningar hos far- och morföräldrarna som bor på annan ort. Barnvakt då och då hade vi tidigt och hon vandrade från famn till famn utan problem. Trots sin sociala människomötesbonanza i tidig ålder så blev den lilla krulltotten ett blygt barn. Precis som sin mor. Lilla A har följt i samma fotspår.

Jag har verkligen tyckt att det har varit jobbigt. Att få blyga barn. Att vara blyg är minsann ingen barnlek, det vet jag så väl. Man vill sina barn det bästa, man vill så väl och man blir ivrig. Det är lätt, ack så lätt att som förälder göra den där lilla knuffen framåt och med förmanande röst säga att -Svara nu då, säg nu då, såja SVARA på tilltal iallafall NUNUNU! och då göra blygheten till något värre än vad det egentligen är. Man känner en sådan frustration och irritation över att ens allra käraste inte blommar ut och visar sitt riktiga jag, som de lever ut hemma. Energiska, flamsiga, pratiga och busiga. Man är rädd för vad folk ska tänka. Man ursäktar de tysta barnasvaren med att säga -Ja, hon är lite blyg. Så har man återigen gett en självuppfyllande profetia till sina barn och riktigt präntat in i dem att de är BLYGA.
Genom dessa småbarnsår så har jag upptäckt att blyga barn stressar folk. Något enormt. Låt barnet ta det i sin egen takt, ingen mår bra av att stressa fram något. Man kan peppa, men man ska inte pusha.

Söta S har ju börjat skolan. Förra veckan när jag hämtade från fritids så hade hennes kompisar från förskolan redan gått hem och kvar var hon och femtioelva andra, för henne, helt okända barn. I början av veckan så satt hon för sig själv och ritade eller satt bredvid och tittade på när några andra spelade spel. Det gjorde lite ont i oroliga mammahjärtat. Men så har jag dag efter dag sett henne prata mer och mer och idag satt hon och gapskrattade och spelade spel med några andra nykompisar. Phu.
Hon klarar sig. Att vara blyg är inte att vara svag. Tvärtom.
Inre styrka och integritet. Inte helt fel ändå i dagens samhälle.

Filmtips

I måndags kom jag svullen och rödögd till jobbet efter sviterna av söndagens snyftorgie. Det berodde på den här filmen. Garanterar både fulgråt och fingråt. Se den.

Crazy hopp

 Lite kissnödigt

 Lite fladdrigt

 Lite prilligt.



Stina Dabrowski-hopp känns väl inte riktigt up to date, men fasen va roliga kort det blir!

Boom shakalack

Världens bästa Lilla A firar födelsedag

 Nöjd 4-årsfirare

 Tårtan gjord av tårtmästar'n själv

 Syrran impad över ljusblåsarkapaciteten

 Bollbad och annat skoj

Samt våghalsiga rutschbanor

Sprallan, Sprallis, Skrutt och Lilla A. Kärt barn har många namn. I veckan när Stora A frågade om hon var klar att gå ut så svarade hon med: Boom shakalack resepect!
När hennes farmor frågade vem som bestämde här hemma svarade hon resolut att det gjorde minsann mamma och pappa,  INTE farmor. Sedan ändrade hon sig bestämt och sa att det var BARN'A som bestämde här! Älskade barn, finaste bustroll, tack för att du är DU. Mitt Lilla A.

En annan slags lapp...

Barn. Otroligt påfrestande och jobbiga ibland. Javisst. Men skratten man får. Kärleken och ärligheten. Spontaniteten. UNDERBARA UNGAR.

För allas trevnad

Det har varit främmande karlar i vårt hem idag. Som har kollat element och värmesystem. Tror jag. Jag var hemma själv och helt plötsligt har jag förvandlats till en främling i mitt eget hem. Det finns inget värre än att ha "främmat" som ska fixa och greja i hemmet, hantverkare, rörmokare eller sotare. Det är som om jag har ett slags kollektivt ansvar för allas trevnad runt om mig. Att ställa hurtiga frågor, kommentera vädret eller ha ångest över om man ska fråga om de vill ha kaffe eller ej. Jag antar att de helst bara vill göra sitt jobb. Ifred. Utan någon osalig ande bredvid som stelt leende matar på med artighetsfraser. Suck. Ibland borde jag bara give myself a break och ja, kanske slappna av lite mer. Men hur fan blir det med kaffet då?

Redo

Malliga mamman känner sig sentimental idag. Söta S första skoldag. Ever. Skulle kunna börja grina av både bävan och ångest men också av stolthet och spänning. Helst av allt skulle jag vilja stoppa tiden, grotta ner mig i gamla bebiskort, försvinna tillbaka i dem och den svunna tidens föräldraledighet där man levde så gott och tryggt i sin lilla bubbla.Där skolålder och självständighet kändes långt långt borta. Nu. Idag. Stolt och lugn som en filbunke bär hon upp sin egenvalda skolryggsäck med ett förväntansfullt leende. Snyft. Ja, jag vet. Men som förälder FÅR man vara lättrörd och vara bästa vän med sina fintårar. Det blir bra det här. Älskade lilla skolunge.

Någon har varit lite orolig för Lilla A:s fortsatta förskolegång utan storasyrran. En uppmuntrande lapp kan vara på sin plats! Sådärja. Lite mer fingråt åt mamman.

Insektsrasisten

Jag kan inte med tillräckligt kraftiga ord uttrycka min avsky mot sommarplågorna.

1.FÄSTINGAR
2.MYGGOR
3.GETINGAR

Igår var en ganska varm sensommarkväll med lite blomsprutedusch regn. Men vi trotsade och låtsades inte om regnet. Sörplade kräftspad och mutade ungar framför tv:n. 
Men myggen. De är svåra att inte låtsas om. Idag. Böldpestliknande utseende.

Att vara taggad

Imorgon börjar min förstfödda dotter skolan, eller nåja, förskoleklass. Jag minns själv ganska tydligt tiden jag gick i lekis. Jag hoppas att Söta S får en lika rolig tid som jag minns att det var. Som ni ser så är hon extremt taggad inför sin skolstart. Inget pirrig i magen säger hon. Mamman känner sig ganska pirrig. Gulp. Jag har ett skolbarn. Vad hände?

Smashed into reality

Hej. Söndag. Har jobbat en vecka. Kändes som tusen år. Man blir fort van vid att vara ledig. Jag är trött. Hej då.

Att njuta