F1;a
Skrivet av Emma 9 maj 2009, klockan 21:54
Formel 1 är mitt straff för min bitterfittighet. Jag ska väl inte klaga egentligen. Stora A är ingen sportfåne precis. Men det är ju själva skiten att han lyckats falla för de två absolut mest monotona och händelselösa sporterna. Cykel och F1. Formel 1 får mitt inre att krevera med dess mardrömslika motorljud; Iiiiiuuuuiiiiuuuuiiiiuuuuomochomigenruntruntruntdäckbyteiiiuiiiuiiiuuu. Fattar ingenting. Cykel. Människor med alldeles för kraftiga lårmuskler med små små överkroppar och skrevstoppning i cykelbyxorna. Fattar ingenting. Vad jag fattar är att Stora A hellre tittar på ett Formel 1 kval än att hångla. Jag fattar.
Som en ungersk skönhet
Skrivet av Emma 5 maj 2009, klockan 22:17
Nu fungerar tvn igen. Exakt 55 min för sent. Why?
Nu ska jag gå och ta en raggardusch, borsta tänderna och svepa in mig i något som inte är för noppigt och trasigt. Något silkesaktigt med lite spets och som inte är en amningsbehå. Underkläder är inte mitt favvointresse direkt. Utan mest ett nödvändigt ont. De skönaste trosorna är ju de urtvättade med hål i.
Aldrig har Stora A vågat sig på att köpa underkläder till mig. Det förstår jag. Det finns ju inga färdignoppade underkläder att hitta i affärerna.
Nu har jag hittat mitt raffiga nattset för kvällen. Min grå JC t-shirt med texten "just a little bit respect" som jag köpte på femmans skolresa i Stockholm år 1990.
Förstå vilken kvalitet! Den är underbart osexig. Så använd och tunn att den känns som silke.
Nu ska jag göra Stora A stum med min uppenbarelse så han glömmer alla ungerska skönheter som passerat hans väg under weekenden. Som iallafall passerat i min fantasi.
Välkommen hem älskling.
Nu måste jag skynda mig att dra ut några sladdar ur tvn så han inte tror att jag bara hittade på senast vi pratade...
Teknikfreak-not so much 2
Skrivet av Emma 5 maj 2009, klockan 21:24
Nu har jag lagt in mig själv på favoritbloggar. Bra jobbat Emma. Lyckat. Bloggjävel.
Teknikfreak-not so much
Skrivet av Emma 5 maj 2009, klockan 21:10
Varför är just jag tekniskt handikappad? Nu hade jag tänkt att glutta på de desperata hemmafruarna på tvn i min ensamhet. Stora A är på väg från Arlanda, mamma har gått och lagt sig barnbarnsutbränd och trött. Ungarna snarkar sedan länge. Mmm en kväll all by my self. Fungerar tvhelvetesmaskinen som den ska då!?! Just när jag behöver den som mest? Näääj då. Ringde Stora stackars bakfulleflyplansstinne A och fräser innan han hinner säga tredje bokstaven i hans namn;
- ##%%FAAAAN##%%TVN#¤¤¤%%%kastarutgenomfönstret##KLICK
Välkommen hem baby, du måste längta nu...
Nu finns följande alternativ; ta en uppfriskande promme, surfa, lyssna på musik, läsa en bok, sussa, städa eller ringa en vän. Men varför känns inte något av dessa saker som något alternativ? Jo för har jag bestämt mig för något så har jag.
Jag vill ha mina hemmafruar- NU! Tvjävel.
Rynk rynk
Skrivet av Emma 4 maj 2009, klockan 23:00
Jo, glömde ju informera om att idag har jag inhandlat min i livet första antirynkkräm för ögonen. En för mig svindyr sak från Apoteket. Hej livet.
Filé Bjurén
Skrivet av Emma 4 maj 2009, klockan 22:52
Välkommen till familjen, Filé (osäker på stavningen)
Idag har Söta och för tillfället olidligt trotsiga (men jag älskar henne över allt annat, halleluja, såklart och det är ju bara en fas och hon ääär ju så söt å snäll å rolig i vanliga fall, barn är ju underbara unt so weiter) S lekt med sin nya kompis Filé.
En kompis à la låtsas, typ Molgan. De har lekt intensivt hela dagen och S har bjudit Filé på tuggummi. Jag har halvdött av skratt bakom min lilla unges rygg. Vilken fantasi och kreativitet! Impad var ordet.
Men undrar vad namnet kommer ifrån, Filé, typ som i fläsk eller?
Mamma är lik sin mamma
Skrivet av Emma 4 maj 2009, klockan 22:36
Idag höll jag på att sätta in en plåt med ugnspannkakesmet i diskmaskinen. Vad betyder det? Idag frågade jag min dotter om hon ville lukta på min blöja, när jag menade blomma. Vad betyder det? Senilitet? Utbrändhet? Eller helt jävla fucking mammaledigslapp i hjärnan?
Min gräsänkeperiod är så lätt. Min mamma är här. Hon tar alla bajsblöjor, matningar, konflikter, lekar och nattningar. Ibland underskattar jag min mamma. Ikväll har vi delat på en flaska vitt, tjackat räkor och talat om livet. Jag har alltid tyckt att min mamma varit för snäll och mesig. Men hon är helt enkelt bara en helt oegoistisk männsiska som inte gillar att bråka. Det bästa av allt är att hon har hittat sitt underbart klingande skratt igen. Det är lustigt att man i vuxen ålder oftast får en annan bild och insikt om sina föräldrar. De är också männsiskor som alla andra, med bekymmer, glädje och förändringar i livet. Min mamma är guld värd och jag hoppas att jag blir en gnutta lik henne någon gång i framtiden.
Yin och Yang...
Skrivet av Emma 3 maj 2009, klockan 22:26
...det är definitionen av mig och Stora A.
Detta scenario utspelade sig 06.30 i lördags morse;
-Har du packat ner pass?pengar?medicin?kalsonger?kamera? frågar en kvinna ihärdigt, likt en alldeles för hönsmammig sambo utan gränser.
-JA, allt ÄR med, sluta nu. Men alltså, vart fan är min axelremsväska? svarar och frågar en stressad man som gått upp
alldeles för sent och som fått panikköpa nya svarta strumpor dagen innan för att han glömt att boka tvättid.
-Vaddå då? frågar en orolig kvinna.
-Amen alltså, jag ska ju ha den som handbagage...säger en man som planerar sitt handbagageobjekt 5 minuter innan avfärd.
Letaletaleta.
-Äh, tar väl denna väskan då! säger en man vars skjuts redan är på plats.
Bon voyage mon cheri och håll i hatten, puss och kram och älskar dig.
När jag ska ut och resa packas väskan minst ett par dagar innan avresa. Kläder väljs omsorgsfullt ut så att olika kombinationer kan användas och tvättas i god tid. Jag väljer handbagageväska en månad i förväg.
Yin och yang, eld och vatten. Det är en utmaning ibland att leva med sidor man själv inte har eller förstår, men å andra sidan, vem vill leva med sin egen spegelbild och skugga? Jag och mig själv skulle nog gå skilda vägar ganska snart om vi fick leva som två.
Jutesäcks chic
Skrivet av Emma 29 april 2009, klockan 23:37
Min plan att bli fräsch och smidig som en gummisnodd till de/den stundande/pågående;
1. Våren
2. Kalas, fester, dop och bröllop
3. Londonresan
4. Stranden
5. Semestern
6. Spavistelsen
7. Hösten
8. Julen
Hur det går?
Vågen visar på exakt -0,00000000143 kg från 1 månad tillbaka räknat. Jag är inte viktfixerad, men känns det inte liiite lite, med tanke på godisavvänjning och promenader? Gummisnoddskänslan i min kropp infinner sig lika lite som jorden är platt. Nä, jag ska börja hylla mitt hull istället och imorgon är det jag som köper en påse smågodis.
Jutesäck är väl ett klädesplagg?
Sköna hem
Skrivet av Emma 29 april 2009, klockan 22:51
Nu är det färdigrenoverat och två pyttepyttesmå barnrum står färdiga. Det blev bra. Iallafall om man jämför med mitt gamla flickrum i mitt barndomshus.
Obs! Följande är inget skämt eller överdrift. Inredningen bestod av;
Svartmålat tak, vit heltäckningsmatta, svarta och röda medaljongtapeter, furumöbler samt spegelvägg. Jag försökte piffa till det hela med rosa pryttlar, hästtavlor och torkade blommor. Resultatet? En knarkarkvart à la bordell med en touch av sjukhusväntrum. När jag skulle ta hem killar (de få, typ två, jag hade innan utflytt) så skämtade och skämdes jag alltid över mitt rum. Varför i hela världen BEGÄRDE jag inte en total makeover av mitt flickrum? Jag, tonårsdottern med den obarmhärtiga viljan, envisheten och med svordomarna på tungan. Jag tror att de grilliga tapeterna hade mig i sin makt. Som hypnotiserad. För två år sedan tapetserade pappa om, målade om och bytte golv. Numera när vi sover över där, tittar jag in i en himmelsblå vägg och trampar på ett ekfärgat klickgolv. Men det är inte utan att jag saknar mina tapter, som för övrigt skulle vara högsta mode inom inredning idag.
Obs! Min barndom var för övrigt bra.
Sötluringen säger
Skrivet av Emma 29 april 2009, klockan 22:30
Söta S, Lillan och jag på väg till lekparken. Vi passerar ett par som tecknar teckenspråk med varandra. S stannar sin cykel och studerar dem ingående med öppen mun och huvudet på sned. Helt odiskret som bara kids kan, ja, och min mamma förstås.
När jag efter mycket lock och rop lyckas slita henne från sin se och lära värld, så säger hon detta;
-Mamma, de kan inte prata så högt. Det har pappa sagt.
Så rätt men ändå så fel. Sötluring.
På håret
Skrivet av Emma 24 april 2009, klockan 23:58
Är det normalt att ha kraftigare hårväxt på benen är sin manliga partner. Va?!? Nu dröjer det inte länge till jag går om på skäggväxten med. Könbyte? Hyvelbyte? Partnerbyte? Benbyte? Barabenförbud? Nämen va faaaeeen...en fläta i armhålan...jag ger upp.
Extrem hemomgörning
Skrivet av Emma 23 april 2009, klockan 22:37
Spackla, slipa, riva. Att det kan vara så mycket jobb att tapetsera om i två små pyttepytte rum! Mina händer är valkiga och håret är pyntat med slipdamm. Jag passar inte i grått hår. Lägenheten är belamrad med ett småbarnsrums hela inredning. Det vill säga en hel del. Lite läskigt är det att Söta S tillhörigheter består av fler grejer än föräldrarnas... Det är leksaker och möbler överallt och vi kan leka skeppsbrott i vårat vardagsrum.
Idag har vi varit på topp igen, efter gårdagens, tisdagens och måndagens fasansfulla fadäser. Sommarvärmen gör nog sitt till. Ögonen är lite mindre röda och känslosvallningarna mellan mor och dotter är på en mer lagom nivå idag. Lillan håller på att lära sig krypa. Hon är helnöjd och glad, bara vi är i närheten. Bäst att göra toabesöken korta, då det är svårt att skita och skvättkissa med en skogstokig bebis som skriker sig blå när man försvinner utom synhåll. Förstoppningen är nära. Men vad gör man inte för sitt älskade barn.
Nu socialiserar vi grannar igen. Krypit ur våra små tegelgrottor och sliter blicken från våra skor. Ler och småpratar. Grillar och spelar musik. Barnen har växt ett par storlekar och cyklar, hoppar rep leker i sandlådorna och skrattar högt när de jagar varandra. Det finns hopp om livet.
Lost and found
Skrivet av Emma 22 april 2009, klockan 22:05
Ok. Jäveldag. Kom igen bara. Nu tar du snart slut och det är för väl. Nu är barnvagnen trasig också. Den är finito, dödsdömd och förbi. Blocket.se here I come för jag behöver en vagn till Lillan.
Men jag har hittat min förlovningsring som varit bort i några dagar. En liten, tunn och enkel guldring, som Stora A och jag omsorgsfullt såg ut för 9 år sedan. Som vi trädde på varandras brunbrända fingrar, på en restaurang med rosa dukar. Santorini. Vin, fniss och rosiga kinder.
Sedan dess har ringen i princip varit ett med mitt ringfinger. Förtivlat har jag letat.
Har inte vågat berätta för den andra ringbäraren om min förlust. Så idag.
Stora A; -Jo, jag hittade den på handfatet och gömde den uppe på badrumsskåpet. Så att inte Söta S skulle ta den och leka med och för att du skulle bli lite rädd....
Äh vad är materiella ting egentligen? Inget varar för evigt.
Möjligtvis kärlek.
Helsickesfanskap-jag vill tacka livet
Skrivet av Emma 22 april 2009, klockan 13:27
Vad är det som händer den här veckan? Gudarna, trollen och alla andra övermänskliga varelser ger mig prövning efter prövning denna Veckan from Hell.
Ja, nu har det ju bara gått två och en halv dag, men ändå.
Min ögon är återigen röda och kliar så JAGTRORJAGBLIRGALEN och jag vill klösa ut grisögonen i mitt bleka fejs. KLIKLIKLI. Trodde jag hade blivit botad av mina nya allergitabletter. Inte nog med det.
I måndags kväll hade jag och min levnadspartner ÅRHUNDRADETS bråk (nyårsafton kommer endast på 5:e plats) om- allt och inget. Det var som att gå tillbaka en sisådär 3 år i tiden (innan storkens ankomst) då blomkrukor flög, dörrar smälldes och julgranar flög tvärs över parketten. Vi har ett kärleksfullt förhållande jag och Stora A- men stormigt. När vi blir ordentligt ända in i märgen sura och arga på varandra så skräder vi inte orden. All logik och pedagogiska diskussioner blir som bortblåsta. Nu kan vi ju inte bråka så där passionerat och Hollywoodfilmsaktigt längre i och med barnen. Visst får de se och höra oss bråka, men till en viss gräns givetvis. Men när kidsen slumrat in för natten så var det som om 3 års ångande och pysande slängablomkrukor i golvet ilska inte kunde hållas tillbaka längre. Bye bye min fina våreld i lila blomkruka, bye bye smådekorationssten, hej hej dammsugare och ångerfylld uppsugning. Inte nog med det.
I morse skulle jag och Söta S och Lilla A, bege oss ut till förskolan och BVC. Inte alltid så Söta S ville inte gå till förskolan. Sen ville hon. Sen ville hon inte. Sen ville hon. Sen ångrade hon sig igen. Klockan tickade på. Jag Morsan from Hell för dagen tappade besinningen och SKREK så att både klockor och barn stannade. Det slutade med att alla skrek och klädde på sig och gick ut. Jag med Lillan i famnen nerför den LIVSFARLIGA trappan (vi måste flytta-fan) Jag, som ser potentiella olycksmoment i allt, brukar ALLTID gå före Söta S i trappen, trots att hon snart är 3 år gammal och klarar det galant. Förutom idag naturligtvis. Jag rusade ner i förväg, drog fram vagnen ur förrådet. Duns, brak och skrik. Om man kan höra i slow motion så gjorde jag det. Innan jag hann vända mig om visste jag redan vad som hade hänt. Jag ser S ligga med längst ner i trappen. Stortjuter och skriker. Jag tar min skakande kropp och lyfter försiktigt upp min älskade, lilla, underbara och trotsiga dotter i min famn. Hon klarade sig med ett skrapmärke på kinden.
Vi kramas hårt så hårt. Våra tårar blandas och vi stryker varandras hår.
Vi älskar varandra, men jag avskyr mig själv. Hatar, är det rätta ordet, hatar mig själv.
Nä, dags för den här veckan och morsan att rycka upp sig. Carpe Diem och imorgon är en annan dag. Gött det.
jobbajobbajobba
Skrivet av Emma 21 april 2009, klockan 22:06
Att jobba med människor är dirty work ibland. Att ständigt vara trevlig med ett leende till hands. Att vara tillmötesgående. Nja det är ju inte riktigt min grej för tillfället p g a min tillfälliga (hoppas jag!) identitetskris. Kunder som gnäller, kunder som knuffas och rycker och sliter, kunder som stjäl, kunder som luktar illa, kunder som är sura.
Jag älskar människor. Men vissa dagar skulle jag hellre umgås med kossorna i hagen. Fåglarna i luften och fiskarna i havet.
Vissa dagar är jag fel person på fel plats. Eller är det kanske fel plats för rätt person?
Att vara fantastisk
Skrivet av Emma 19 april 2009, klockan 21:22
Idag har jag och Stora A lekt ombytta roller leken. Vi har medvetet härmat varandras beteende, som ett litet experiment. Weirdos. Jag vet. Men ändå.
När A spelade mig när vi var på Ica Maxi (vårat andra hem och den enda platsen vi åker till enligt den här bloggen) så kände jag att han fångade mig på pricken.
Han fångade mitt - Oohh akta bilen, akta barnet, se dig för, låste jag bilen?, vart är plånboken?, fan vi glömde handlalistan, NEEJ inte sååå, skynda nu, määä ååhhh, AKTA!, suuuck, jag måste kissa, jag är hungrig, jag vill hem, kooom nuuu!
Ibland är det bra att bli påmind om att man är fantastisk.
Jag tycker du är fantastisk Stora A, särskilt på att härmas :)
Färdigmjölkat
Skrivet av Emma 13 april 2009, klockan 23:25
30-årskrisen är här. Trea. Nolla. Med en axelryckning har jag avfärdat alla skämtsamma kommentarer om den klassiska krisen. Men nu börjar jag undra och tvivla på min nonchalans för ålder. Som bara är en siffra enligt mig. Eller?
Skrev ju tidigare att jag är i en konfliktsökande period. Jag luktar mig till lilla minsta fjäder som kan bli till en höna. Rebelliska tankar far genom mitt huvud.
Känner mig lite tonårsräddavärlden och skipa rättvisa-aktig.
Eller är det så att jag kommit ur min amningspsykos och börjar bli vanliga Emma igen? Alltså, är det inte så att hormoner sätter de flesta kvinnokänslor i gungning, vid t ex amning och graviditet? För när jag varit dräktig, havande och mjölkande har jag mestadels varit lugn, stabil(nåja), säker och med två fötter på jorden.
Nu när det är färdigammat och klart så kommer mitt kära gamla jag tillbaka.
Vi snackar hysterisk, paranoid, otålig, lättirriterad, gråtmild, dramatisk och överanalytisk.
Jag känner mig som 15 år igen, när jag med musikvideoledsen blick, sitter på min säng och spelar min egenhändigt skrivna låt på gitarren. Falskspel och svidande sång. Tyckasyndommigsjälv feelings blandat med hela världens möjligheter och känslan av att ingenting är omöjligt.
Idag tog jag det som ett helsäkert tecken. Krisen.
Jag lät bli att ta bort luddet i torktumlaren i tvättstugan idag. Med flit.
Jag lever. And I like it.
Kortfredag
Skrivet av Emma 10 april 2009, klockan 21:14
Hm. Långfredagen har varit kortare än kortast. Underbart är kort. Extra kort när man har en jobbarhelg i sikte. Vi börjar bli vuxnare än vuxnast jag och min karlakarl. Vi har en lammstek i ugnen. Ingen av oss vet hur man gör, men vi har tjoffat in den i ugnen och hoppas på det bästa.
Tror ni att det kom några godissvultna häxbarn hit igår? Nope. Haaallåååå!?! Påskar man inte längre? Kids? Va? S var lite besviken över det, men var glad åt sin roll som påskkärring. Söt som spunnet socker blev hon. Vi gick ner till granntanten. En granntant med vitt krulligt hår, sådär som snälla tanter ska ha. S lämnade andäktigt över en påskteckning. Snälltanten gav en...apelsin. Oh no. Det var det värsta ju, att få en trältråkig fruktjäkel när man påskade som liten. Det var ju GODIS eller alt. PENGAR man ville ha. Man föraktade fruktgivargrannarna. Men S är ju så liten fortfarande och blev superglad, bara sådär som ett litet oförstört barn kan bli. Men det räckte inte med en apelsin. Vi fick påskpynt också. Gammalt alltså. Som snälltanten hade i garderoben. Tack snälla snälltant. Om det är något jag är allergisk mot så är det pryttlar av alla de slag, onödiga prydnadssaker. Huga. Behöver jag nämna att S blev utom sig av lycka och började genast dekorera mitt sparsmakade hem med diverse påsklulllull.
Mitt hem är en påskloppis och det känns...mest härligt ändå.
Påskäggstjack
Skrivet av Emma 8 april 2009, klockan 23:03
Jag har börjat mitt nya sundare liv, blablablabla, inget sött, jidderjadajadajadder.
Jag skärpte mig i exakt 1, 5 veckor. FuckingIcaMaxi hade lösgodis för 3,90:-hg
Godis till påskande ungar var min ursäkt. Exakt 4 timmar senare letar min desperata själ efter den gigantiska påsen. Skrapandes på köksluckan med hängande salivsmyckad tunga...bara liiiite. Så nu sitter jag här påskäggspåverkad med pupiller stora som dasslock.
Kvartersungar rädda mig! Ta godiset från min ägo.
Jag behöver inte ens en påskteckning. Ta bara.
Vårkok
Skrivet av Emma 8 april 2009, klockan 22:15
Är det våren som gör att mitt inre kokar och bubblar? Jag är som kolsyra som tvingas ut genom näsan, när man druckit för häftigt. Lyft inte på locket för all sin dar för då kokar det över. Muckarsjuk.
Idag har vi påskhandlat. Värre än att julhandla. Folk har inte en gnutta juleglimt i ögonen utan endast påskpanikhet i blicken. Yra, plockade höns som inte ser längre än vart påskäckelgodiset och den fisbilliga sursillen finns. Är det någon som tänker på stackars Jesus? Va?!
På parkeringen hamnade jag i en hetsig bilfajt med en lika muckarsjuk småbarnsmorsa som jag. Hennes bil mot min. Ett finger i luften. Inte mitt, utan den andra häxans! Maken till fräckhet. Då pös kolsyran över och ut.
Apropå häxa. Jag satt och sminkade mig en morgon och Söta S kom och frågade vad jag gjorde. - Sminkar mig. Det ska du också göra nästa vecka när det är påsk och du får vara påskkärring. - Aaa, så du är en HÄXA, mamma! -Du anar inte hur rätt du har sötis. Fråga pappa.
Inatt skulle hon inte drömma om monster.
Inatt skulle hon drömma om Elin och Emil.
Hennes moster samt ungen i Lönneberga. Gullunge. Haha! Det är mycket monster, spöken, troll och andra häxor i hennes fantasi just nu.
En gång skrämde jag henne med en otäck grimas så hon började stortjuta och blev livrädd för sin otäckt busiga mor.
Att leva med Epilepsi
Skrivet av Emma 31 mars 2009, klockan 10:14
Ibland påminns jag och A om att livet är sårbart. Varje gång han får ett epileptiskt anfall. Inatt hände det. Igen. Jag vänjer mig aldrig.
Han har haft diagnosen epilepsi i många år och medicineras såklart. Men ändå vill sjukdomen inte lämna oss ifred. Kanske är det en gåva, som gör att vi påminner oss att ta hand om varandra bättre och inte ta något för givet. Försöker att tänka så, men allra längst in i mig hatar jag den, den där jävla påminnelsen.
Han får kraftiga anfall, fradga ur munnen och kroppen förvrids och krampar som en besatt. Min älskades kropp blir till ett kraftfullt, ostoppbart maskineri som gärna skadar sig själv. Sinnet blir medvetslöst för att efter en stund kvickna till och blir förvirrat. Rappakaljan flödar ur en salivfylld mun. Det är som om han blir förlorad till en annan värld för en stund. Den stunden varar i en evighet för den som ser på.
Jag vet inte om det är att jag har blivit mamma och måste infinna ett visst lugn, eller om det är 10 års vanerädsla som kan stävjas, men jag blir inte längre helt ifrån mig när det händer.
Jag kan hålla mina känslor i schack, även om min kropp darrar av oro.
Så nu sitter jag här och väntar på att han ska ringa från sjukhuset och säga att han är redo för hemfärd. Som om ingenting har hänt.
Några följande veckor med en extra påminnelse i bagaget.
Men. Jag vänjer mig. ALDRIG.
Åtta anledningar
Skrivet av Emma 27 mars 2009, klockan 08:56
Idag tänker jag inte passera hemmets tröskel och vidare ut i världen.
Anledning 1- FuckingjävlaskitSNÖSTORMjävlafan-jag vägrar.
Anledning 2- Jag har äckelgulsalva rinnandes från ögonen, som givetvis fortfarande är röda, nu med en touch av gult.
Anledning 3- Jag ska städa. Något har hänt. Jag-pedanttant är inte längre städhysterisk. Whyyyy? Vad är det som händer? Soptipp istället för Ljuva Hem.
Anledning 4- Jag ska försöka sova ikapp med Lillan. Istället för att amma nätterna igenom sover hon gott...ända till exakt klockslag 03.15. Då har hon sovit färdigt-det har inte jag.
Anledning 5- Jag har ingen dejt idag, 0 personer, nada någon som jag ska träffa. Ensamma promenader var ju inget att rekommendera.
Anledning 6- Jag ska försöka anordna en hyffsat romantisk middag tills Stora A kommer hem. Vi har endast 1 st barn hemma. 1st barn=semester och chans till vuxensamtal. Måtte jag inte somna på soffan.
Anledning 7- Jag ska sitta hemma och längta ihäl mig efter barn nr 2, som har varit kidnappad av Farfar i 3 hela dagar nu.
Anledning 8- Jag ska vinna tävlingen; Vem kan ignorera överfull blöjsophink som luktar APA och hålla emot kräkset när man går in på toa längst?
Du eller jag Pappi, du eller jag?
Mysig fredag och härlig helg önskar jag er alla! (utan ironi alltså)
Ett tänkande troll
Skrivet av Emma 26 mars 2009, klockan 23:38
Jag har gjort en fasansfull upptäckt. Jag är så jävla lagom man kan bli.
Idag har jag gått å gått å gått med barnvagnen själv(med lilla A däri såklart)och då blir det en hel del filosoferande om ditten och datten. Idag kom jag fram till ordet lagom.
Jag är inte smal och inte tjock. Inte smart och inte trög. Inte snygg och inte ful. Inte rik och inte fattig. Inte snabb och inte långsam. Inte blyg och inte framåt. And so on.
Fy fan tänk kom jag är genomskinlig eller rent av osynlig. Så himla lagom och anpassningsbar. Slutsats; Det är inte nyttigt för den mentala hälsan att promenera för länge med sin egen hjärna som sällskap.
För övrigt; Jag är lomhörd på båda öronen,har rödsprängda ögonvitor som får vem som helst att ryckas från sin vårrusiga tillvaro till en skräckfilm från hell. Jag ska på fest, alltså RIKTIG fest på lördag(typ första sen Lilla A kom ut från Mammamuttan).
Jag ser ut som Dracula, hör som ett troll och är trött som ett as. Hur ska detta sluta?
Wish me luck.
Min lördag
Skrivet av Emma 22 mars 2009, klockan 20:16
07.00 Kliver upp med 10-kilos påsar under ögon och fötter. Slänger ihop gröt till Lilla extremt morgonpigga A. Leker. Duschar. Skakar liv i Stora Sömniga A.
09.00 Kaffe kaffe kaffe samt morgontidning.
09.30 Packar väskan till jobbet. Fixar håret.
09.40 Kramar och vinkar. Slänger sopor. Startar bilen. På väg till jobbet.
09.52 Framme. Kaffe. Igen. Skvaller. Toa. Ombyte. Andas. Jobbar.
16.00 Jobbat färdigt.
16.15-19.30 Lek, skrik, middag, bus, skratt, städ , gråt och lite mys.
20.00 Ungar sover. Jag har laddat upp med Kinapuffar och inväntar Robinson.
20.30 Jag sover i soffa.
20.45 Stora A frågar som jag sover.
20.45,5 -Sover? Jag? Näähääruzzzzz.
22.00 Stora A har inte gett upp hoppet. -Ska vi se på en film?
22.01 Sätter mig upp låtsat klarvaken. -Javisst! Ler och låtsar vara pigg så pigg.
22.05 Kinapuffsknarkar i hopp om lite energi medan Stora A fibblar med filmen.
22.10 Filmen rullar.
22.20 Mina ögonlock stängs.
22.20-23.45 Ihärdiga väckningsförsök från en uppgiven man och lördagsfirare.
23.00 Stora A frågar ironiskt och lite bittert om jag tycker filmen är bra.
-Mmmm. Sover vidare.
23.45 -Va? Är filmen sluuut? Varför väckte du mig inte för? Ååhååå.....
Ja, vissa dagar är kanske inte sådana där underbara Carpe Diem dagar.
Vissa dagar är bara några i mängden. Kalla det slentrian, vardag och tristess.
Men om man tänker ett steg längre så är det ju dessa dagar som vaskar fram det andra, uppskattningen av livets guldkorn.
Överaskande
Skrivet av Emma 19 mars 2009, klockan 13:02
En kopp väldoftande, varmt kaffe i min torra hand. Blundar mot solen och insuper vårens efterlängtade intåg. Tänk att det är så överaskande varje år det där ljuset, solen som värmer och allt som vaknar till liv. Årstider är fantastiskt.
Idag hade jag sett fram emot en långpromenad med Lilla A och en god vän.
Men Söta S har fått vinterkräksjuka. Så det skymmer vårsolen lite och det bubblar oroligt i magen på mig.
Om det finns något värsta med att ha barn så är det just det, oron och barnsjukdomarna som avlöser varandra i tät följd. Det bästa med att ha barn är att man inte kan vara lika egoistisk längre och att livet ständigt kantas av äkta vårsolglans.
Get a grip
Skrivet av Emma 17 mars 2009, klockan 22:40
Småbarnsföräldrar tävlar om vem som sover minst. Det är sant! Blir så jäkla trött på å höra på tjat, gnat och gnäll över för lite sömn. Blir så uttråkad av denna tävling.
Get a grip. Likaså viktprat. Gääääsp. Jag skiter fullständigt i hur folks kroppar ser ut, bara könsorganen är täckta (Stora A är ett undantag-ibland) och huvudet sitter på plats. Tunnisar, tjockisar, halvfetisar, semismalisar, spetor och fetton-spelar ingen roll. Granskande blickar som avslöjar ett par extra kilon runt magen, blickar som tittar hur tjocka ens lår blir när man sätter sig ner eller blickar som avundsjukt synar en midja lik en myggas. Såna blickar får man inte av mig. Av mig får man blickar av respekt. Lovar.
Nu måste jag sova, sover i snitt 4 timmar totalt per natt. Jag är trött och sliten. Så trött va. Jag har köpt nya joggingpjucks. Jag ska börja springa. Jag har 6 bilringar på magen i varierande degighet. Sovatränasovaträna. Måstemåstemåste.
Vem har sagt att man måste leva som man lär?
Något att längta till
Skrivet av Emma 11 mars 2009, klockan 10:37
Min moderna pappa
Skrivet av Emma 10 mars 2009, klockan 23:00
Min pappa har skaffat Facebook. Vart är världen på väg? Min pappa är född -41.
Nu har Facebook gått för långt. Åldersgräns någon???!!!
Trettio
Skrivet av Emma 10 mars 2009, klockan 22:58
Nu är det gjort. Fylleriet. Celebrerandet av 30-åriga kriget. Emmas krig. Mitt liv. 30 år.
Det känns...ja inte annorlunda mer än att kroppsdelar börjar hänga och dallra neråt och att mitt vanliga fethyade nylle känns lite sprött och törrt. Ja, lite mera mogen helt enkelt. Jag blir rörd av uppvaktning från både väntat och oväntat håll, från generösa varma människor, som visar att de tycker om (alt. fjäskar för) mig.
Mitt hjärta blir varmt och själen blir stilla. Tack alla.
Igår fick jag ett grattiskort i efterskott av en kär vän. Jag skrattade gott. Där var en bild av en jagfåraldrignågrakillar tjej (ja, jag var allt annat än vacker under den ojämnväxande kropps tonårstiden) samt en lite nytagnare hejjagheterEmmaflirtbild å kan bara konstatera att i mitt fall blir jag bara snyggare med åren...eller bara bättre på att sminka mig. Puss.
Sova, sömn, sussa, söva, snarka
Skrivet av Emma 4 mars 2009, klockan 12:33
Sömn är så överskattat. Jag hatar att sova. Det är inte skönt att sova. Sovasovasovasovasovasovasova sucks. Vill aldrig sova mer. Fy för att sova.
Behöver ingen sömn. Behöver inte sova. Mitt nya mantra. Som ni märker är jag inne i en självutvecklingsfas, med FFF och nu även sömnterapi för småbarnsföräldrar.
FFF+F
Skrivet av Emma 2 mars 2009, klockan 22:09
Antal fejjanbesök idag- 1 (bra!)
Antal fikor med fikabröd idag- 1 halv tigerkaka (oops)
Antal fisar idag- 0? (spricker snart)
Antal framfallsförebyggande åtgärder- 10 (bilknip)
Hardworking mother
Skrivet av Emma 2 mars 2009, klockan 21:32
Igår kantades min söndag av ett evinnerligt smågnagande i skinnharpan. Jobbardags. Dags för mig att komma ut ur min bubbla och möta verkligheten. I hemlighet förbannar jag jämnställdheten. Jaha nu va ré slutammat, ut med käket och in med lekpappan. Jaja det är bra för mänskligheten i stort, vad gör man inte för den goda sakens skull.
Men framförallt, hur ska familjen klara biffen utan moi? Jag hade extremt svårt att slita mig från barnakramarna i morse för att gasa iväg på den välbekanta vägen till das job. Jag var lite förstadageniskolan nervös...men det var som jag aldrig varit borta. Förutom lite extra glatt välkomnande tillbaka försås. Jag ringde bara hem en enda gång- EN!
Jag är stolt. Jag förväntade mig givetvis ett virrvarr av kaos vid hemkomst, ett halvt knippe skrikande ungar på tröskeln samt en blek vadharjaggettmiginpå karl. Men icke. Läget var coolt. Pannkakor på bordet. Nybakad tigerkaka på bänken. Lillan sprattlade med hela sin kropp av glädje vid min uppenbarelse. Söta S hann fråga 1000 frågor innan jag kom in i köket. Stora A vid gott humör. Vad i helsicke ska det här betyda?
Klarar de sig utan mig? MOI? När jag sedan informerade S att det var dags för hennes bad, så sa hon att jag kanske var tvungen att åka tillbaka till jobbet nu. Ok.
Mamman fattar nu. Jag är inte oumbärlig, bara härlig och lite jävlig.
Tid att älska
Skrivet av Emma 24 februari 2009, klockan 10:55
Nu ligger mina två skalliga familjemedlemmar ansikte mot ansikte, lika som bär.
De är så vackra att mitt hjärta snörps ihop och en stilla tår smyger fram i ögonvrån.
De är hemma och rehabiliterar. Stora A har ryggont och Lilla A är förkyld.
Igår fyllde lillan ett helt halvår, 6 månader. Det ger mig en slags flyktig ångest och en önskan om att stanna tiden en smula. Jag vill insupa och njuta av vartenda ögonblick, alla små tjockisveck på lår (tänk om någon ville insupa mina veck...) och varje minspel. Det känns som om vardagen ångar på med X2000 takt. Den här tid/åldersnojan hade jag inte i lika stor utsträckning med Söta S och den föräldraledigheten. Då såg man framemot med spänning till varje stadie och varje månad bjöd på något nytt och fantastiskt. Kanske beror det på att det kanhända är min sista lilla bebis? Kanske beror det på att jag snart fyller 30 happyyear och är litet sentimental för tillfället? Kanske beror det på att jag ska börja jobba två dagar i veckan, med start nästa vecka? Kanske beror det på hormonerna? Tid är ett obarmhärtigt faktum som drar genom våra liv.
Jag ska bli ett med min tid nu och ge blanka tusan i den.
Fredagsmys-ett härligt påfund
Skrivet av Emma 20 februari 2009, klockan 20:35
Jajajaja, vad mysigt det verkar med myset, du sitter ju och bloggar din fejkbrutta-tänker ni nu. Men I love fredagsmys. Det fanns inte när jag var liten, nu finns det och det är veckans höjdpunkt och heligt. Vi äter aldrig framför tv:n, det ger mig vanligtvis ångest...men inte på fredagar. Då trängs vi ihop, två stora människor och en lite mindre krulltottsknatte i soffan. Lilla A oftast redan sussandes sött i sin säng. Vi äter mysig mat och tittar på ja, mindre mysiga tvprogram som Postkodsmiljonären och Let´s dance. Men i det stora hela är det mysfaktor på hög nivå. Nu nattar moderaten Söta S och jag- bitterfittan och rödstrumpan light sippar rödvin och tjackar det sista av tapasen.
Thank god it´s friday.
Debattera mera
Skrivet av Emma 19 februari 2009, klockan 22:59
När jag har mascara på ögonfransarna då gråter jag aldrig. Det är poesi.
En cancersjuk människas stolta ord.
Vi tittar på Debatt med min idol Janne, som snackar Försäkringskassan.
Jag är inte miljöpartist men man kan inte låta bli att älska Maria Wetterstrand och hennes bresiga sittstil. Hon är så klok och så osminkad. Nu till det förskräckliga.
Min käre, sinnesförvirrade sambo har blivit moderat. Under en halvtimmes tid har vi hetsigt och intensivt diskuterat sjukförsäkringar. Det kokar och bubblar inom mig.
En åt höger och en åt vänster-går det att kombinera överhuvudtaget? Vi har varit tillsammans i 10 händelserika år. Han var varmt, gosigt röd när vi träffades...nu är han kargt och kallt blå. Hoppas att han är inne in någon existensiell kris eller något, det här går inte för sig! Nästa val ska jag låsa in honom i tvättstugan...
FFF uppföljning
Skrivet av Emma 18 februari 2009, klockan 20:39
Antal fejjanbesök idag- 3
Antal fikor med fikabröd idag- 1,5
Antal fisar idag- 1
(Antal knipövningar idag- 0, har glömt bort vad och hur och varför man skulle göra dem.)
Jag är kvinnnan med karaktär och diciplin.
Analyze this
Skrivet av Emma 17 februari 2009, klockan 20:37
Jag är en person som är expert på att analysera, vända och vrida på saker i det oändliga. Vissa säger att det är typiskt kvinnligt. Kanhända. Men jag är expert iallafall. Speciellt när det gäller relationer till vänner, familj, arbetskamrater, grannar, dagispersonal, bekanta, busschaufförer, jympaledare och annat löst folk.
Jag har blivit borttagen, kastad till hundarna, blockerad av en vän på Facebook.
Knak och brak i min hjärna. Varför? Why? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Mellan amningarna inatt så dök det upp som en mygga vid mitt öra...bzzzzbzzzzduharblivitblockadbzzzbzzz. Så idag har jag kommit till insikt med att jag behöver ett Fejjanbrejk. Det är inte normalt att gå in sjuttioelva gånger per dag för att se om någon vänlig själ kanske har kommenterat, skrivit eller lagt in några snokbilder.
Från och med NU är det dags för de tre F;n att regera;
FEJJANBREJK-jag har fullt upp med real life relationer och analyser. Min hjärna orkar inte med bearbetningen av engångitidenvänner som dramatiserar.
En gång om dagen får jag logga in- MAX.
FIKAFÖRBUD- jag känner mig tung och flåsig. Kan inte gå med barnvagnen och prata utan ansträngning. Profylaxandas när jag springandes letar efter telefonen och sedan svarar som en flåsfarbror. No more fikabröd.
Två släta koppar svart kaffe om dagen-MAX
FISFÖRBUD- alltså, vi har inga hämningar i den här familjen. Jag fiser alldeles för lätt inför min älskades närvaro, det gör inte att romantiken flödar direkt. Söta S tittar med glitterögon på Stora A när han fiser, hon skrattar och pappa är största idolen som kan fisa så högt. Detta är inte normalt.
En fis om dagen-MAX
Korvas
Skrivet av Emma 12 februari 2009, klockan 20:54
Förra veckan var det soprummet. Nu tvättstugan. Det var inte Snyggot, utan någon annan, kunde varit en hund men som ju måste haft en ägare med sig, fast tänk om det var snyggot, skulle vara fruuuktansvärt isf, då flyttar jag. Källarfönstren i tvättstugan.
Jo, jag kommer inte i mina jeans än eller längre, beror ju på hur man ser det, så jag kör ju stenhårt med tights va. Tightsen har en förmåga att korva ner sig i midjan så att de nästan glider ner över min plattsaggiga rumpa, så att man kan spela skinnharpa med min föttbarnochfåttextremstoramagar mage. Nej, det är inte trevligt. Så jag drar upp och vrider till, jag gör det titt som tätt. Även i tvättstugor. Någon har nu sett mig göra denna osmickrande ja, kalla det gest, ticks eller nödvändig åtgärd. Någon och jag vet inte vem. Gode Gud låt Stora A bli fräsch i ryggen snart, så jag slipper tvätta. Gode Gud låt det inte vara Snyggot.
Sköna SchizoTorsdag
Skrivet av Emma 12 februari 2009, klockan 20:39
HmmmmH.HmmmmH.Aaandaaas. Långa andetag. In och ut.
Det är så lustigt. Har haft en riktig softardag, harmoni och lugn har varit ledorden. Tills jag skulle börja med middagen. Eftersom jag och tjejerna var på topphumör så tänkte jag att PANNBIFF MED LÖK blir en ypperlig, rejäl middag att bjuda (och impa) fadern i huset på, lagom tills han glider in vid 17.30. Använde mig inte ens av recept utan kockade på känsla, samtidigt som härlig musik skrålade från radion. Höftrörelserna satt som en smäck. Lillan satt och gurglade och betraktade mig nyfiket. S lekte för fullt med sin käpphäst. Yeah. Kände mig cool och oövervinnerlig.
Tills...S kommer och leker 1000 frågor, vill vara med och jööja plattköttbullar, lillasyster börjar skrika helt spontant, S börjar sjunga, lillasyster äter upp en sida ur Elloskatalogen och kväljer, lillasyster kräks trycksvärta och S bränner sig på varmt vatten ur vattenkranen och börjar gråta-allt detta under 7 långa helvetesminuter. Sås, hur fan gör man sås nu igen? Brända biffar. Potatisen har kokat till mos. Karljäkel, min riddare på vit krycka (han har ont i ryggen) kom HEM!
Hur in the fucking hell klarade min söta och alldeles för snälla mamma att ha middagen klar VARJE dag i 20 års tid till hennes krävande och ickehjälpsamma familj? Va?!
Åter till pannbiffarna. Stormen drog undan och lugnet tog över igen. Det är så lustigt och jag lär mig aldrig. När man minst anar det så kommer det små och stora tromber av kaos och sveper obarmhärtigt förbi. Man tror inte att man kommer komma ur levande, eller iallafall med sinnet i behåll. Men på något sätt biter man ihop, andas och ja, jag svär ju lite med. Man blir lite schizo helt klart, med alla vändningar. Det är väl det som kallas att vara flexibel...
Snurrigt samtal
Skrivet av Emma 10 februari 2009, klockan 20:39
Det ringde nyss. Trodde det var ett skämt-igen.
-Hej, det är Emma.
-Hej Emma, har du Karin där? (trevlig kvinnoröst)
-Karin? Nä, hon är inte här.
-Nähä, har jag ringt fel? (konfundersam kvinnoröst)
-Men, jag heter ju Emma.
-Jamen det är ju KARIN jag söker!!! (irriterad kvinnoröst)
-Jaha, men då har du nog ringt fel iallafall.
-JA. fnysstönsuck. HEJDÅ! (frustrerad, trött och stressad kvinnoröst)
-Jaaa.heejheej...Klick. Luren i min hand och pannan i djupa veck.
Halleluja moment eller?
Skrivet av Emma 10 februari 2009, klockan 19:51
När jag var föräldraledig med S var jag en vilt flängande morsa. Rastlösheten rispade i min kropp, en helt ny värld skulle ju utforskas med min lilla bebis. När jag läser min 5-årsdagbok från den tiden blir jag förskräckt-och utmattad. Öppna förskolan var vårat andra hem från 3-månaders ålder. Vi hade kul S och jag, men nu i efterhand vill jag stoppa tiden lite och inte rusa fram så fort. Nu är jag lite mer av en mullig, hemmakär 2-barnsmorsa med no more latte ambitioner.
Shit jag har blivit en trökmorsa.
Idag var jag och lilla A på öppna förskolan för första gången. En kristen till råga på allt. Absolut inget fel på det, de är ju världsbäst på att ordna aktiviteter för barn och ungdomar. Vad jag inte tänkte på innan vi gick dit är ju att vi är hedningar. Inget av mina barn är döpta, inte p g a något frireligiöstjosan utan för att vi är just hedningar. Framförallt Stora A. Vi har valt detta för att de som vuxna ska få bestämma ang religion, yadayadayada unt so weiter... Tänkte inte så mycket på detta när vi glada i hågen var på väg till Öppnis... Tills jag såg den fräschsnygga, trevliga prästen som stod med öppna armar i dörren in. Oh no, tänk om hon frågar om dop! Lillan är ju 5 mån och dopmogen. Jag -mitt falska stycke som vill vara trevlig mot allt och alla, ville absolut inte hamna i någon diskussion om dop och förolämpa den kristna kyrkan. Så den fräschsnygga prästen tyckte nog att jag var något av ett ufo-morsa som strök utmed väggen och snurrade undan så fort hon dök upp. Ibland går min hjärna lite ur spår liksom-suck och skäms. Lilla A var minst av alla och blev så trött så trött. Men kaffet var gott och det var najsigt att träffa lite nya trökmorsor.
Sopsortering och alkoholkonsumtion
Skrivet av Emma 5 februari 2009, klockan 20:34
Har varit nere och slängt soporna. Dagens slängasoporoutfit var; Ett stycke tomteröda plyschmysbyxor, ett stycke söndernoppad fleecejacka à la trailortrash samt ett par sönderslitna jympapjucks. Håret som en risbuske med 90-tals snedlugg. Jag sorterade mina sopor duktigt. Vem kommer in då? Jorå, kanhända Örebros snyggaste kille/man/karl/kött! Var faen kom han ifrån? Bor han HÄR? Han slängde två pizzakartonger och sade hej till en Rugguggla med fågelholk till mun. Detta är katastrof! Kan man inte ens få slänga soporna ifred utan att va snyggt klädd och välfriserad? FAN!
Nyss ringde det en tant/käring/kvinna/dam till oss. Hon hade en underlig nasal röst och pratade så fort fort fort. Är det ett skämt?, tänkte jag i mitt stilla sinne. Hon ringde från ett undersökningsföretag och ville prata alkholvanor med den i hushållet som var över 16 år och senast hade födelsedag. Jag fick tänka lite men räckte lättad över luren till Stora A.
-Ja, alltså menar du i liter eller? hör jag A svara i vardagsrummet...
Jättebra älskling...Tänk om det var socialen som ringde och gjorde stickprov ang föräldralämplighet? Ojojoj vi ligger risigt till...litervis liksom.
Pluggpengarna
Skrivet av Emma 29 januari 2009, klockan 20:41
När jag pluggade tänkte jag inte så mycket på pengarna...de LÅNADE pengarna...
Jag var 20 naiva år och såg cashen som en inkomst och tänkte inte så mycket på att de skulle betalas tillbaka...Och nu...FAAANHELVETESJÄVLAÅNGESTKVAL. Det hade ju varit helt ok om jag hade pluggat till något YRKE, istället för någon småflummig KY-utbildning. Jag ångrar det inte i sig, hade himla skoj osv osv. Men när det uppmuntrande, årliga CSN beskedet kommer i januari så börjar det gräma och riva i min kropp....Men som varje år och var tredje månad, blundar jag, svär en väl vald ramsa och klickar iväg räkningen på datorn snabbare än man säger CSN.
Andas och svär lite igen. Varsågod och tack för lånet.
Sköna snillen snackar
Skrivet av Emma 27 januari 2009, klockan 22:21
När jag gick förbi fritis hörde jag detta underbara samtal mellan två skolgrabbar;
-Vet du vilka som åkte ur Körslaget?
-Ja det va ju Magnus lag.
-A jaa
-Du vet , han är ju bög...
-Men det är jag med!
-Jaha.
Störtsköna! Det var ett helt seriöst samtal också, inget flams och trams, utan på riktigt. Homosexualitet är tydligen inget märkvärdigt för dagens kids. Underbart och ett litet steg framåt för mänskligheten!
Perfekt är inte alltid perfekt
Skrivet av Emma 25 januari 2009, klockan 21:15
Livet tycks vara en enda stor prestation för många. Allt ska vara lyckat, perfekt och felfritt, utåt sett alltså. Det gör mig ledsen i hjärtat. Visst strävar vi alla efter någon slags perfektion i livet, man vill ju lyckas, men till vilket pris ibland?
I lördags var jag och S på barnjympa. Det är så himla intressant att se hur olika männsikor kan vara, vuxna som barn. Allt från lilla blyga violen till högljudda ångvälten. Mitt intresse stannade hänfört vid ett föräldrapar och deras guldlock till 3-åring. En 3-åring med perfekta lockar i snygg frisyr, glittrig jympadräkt med flashiga skor till, Nike. Jag tittade på min egna snart 3-åriga dotter likväl lockprydd, men mer som dreadlocks p g a lata och skrikochpanik allergiska föräldrar. Barfota. Fick genast lite prestationsångest och dåligt samvete. Stackars mitt lilla vanvårdade barn tänkte jag i mitt stilla sinne. Kände mig lite, eller ja, ganska mycket whitetrash jämfört med familjen P. Föräldrarna såg väldigt intellektuella och ordentliga ut, snygga märkeskläder, perfekta frisyrer och inte minst ett felfritt tal och språk, inga svordomar, ba och da liksom. De pratade till varandra som bekanta, extremt vänligt och med intelligent dialog. När jympan började och 62 galna kids med päron kom igång, så tittade jag på familjen P då och då. - Lilla vän, titta på mamma hur hon gör, titta på tjejerna som pratar, nej inte så, kom igen då, vet att du kan, sååååjaaa. Braaa! Nejnejnej...sååååjaaaa. Shit asså, kinesiska gymnastikflickor flashade framför mitt inre. Blir så förbannad. Visst gav jag några stöttande ord till min skruttunge men inga uppmaningar. Det var alltså barnjympa för småttingar för att de ska få springa, hoppa och dansa inte någon jäkla uppvisning med perfekta rörelser. Öppnade jag min käft och lade av en syrlig kommentar till Perfektionisterna? Svar nej. Jag grämer och gräver i mitt inre och ångrar. Jag är allt annat än en perfekt förälder, inte ens på ytan. Jag försöker vara kärleksfull och rättvis. Vilsenhet och oro om barnuppfostran och om man gör rätt dyker upp sjuttioelva gånger varje dag. Men ibland blir men påmind och känner att man gör ett bra jobb allt som oftast. Tyvärr på bekostnad av andras ungar ibland.
P.s Idag har jag träningsvärk...
After work
Skrivet av Emma 22 januari 2009, klockan 20:15
En ny fas i föräldraledigheten har börjat. Efter protester och klagosång från föräldrar till 15-timmarsbarn så hör kommunen bön. Bojkott av plågoriset 8-11 varje dag till fritt valda, spridda timmar. Jag överdriver inte när jag säger att en ny värld öppnar sig. Nu går S 9-14 tre dagar i veckan istället. Vilket innebär mindre stress, sovmorgnar, mat på förskolan, gladare barn, gladare mamma, nöjdare bebis, shoppingrundor och fikasessioner(viktigast), gladare pappa eftersom mamma är glad.
Glad är jag, skrattretande glad. Vi vann.
Idag sa en pappa på förskolan att jag inte såg ut som någon isprinsessa direkt...
Maken till oförskämdhet! Tror visserligen (hoppas iaf) att han syftade på min hållfastivagnen för glattalivet gång. Det är med livet som insats att ge sig ut på isgatorna här, en mardröm för en snubbelrädd morsa med noll balanssinne.
Stora stygga A är ute och dricker öl, bira, bärs. Nej då, jag är inte bitter jag har bara spenderat kvällen med att; bära på en magknipande bebis, laga fläskpannkaka, lyssna på en sjungande, babblande, frågvis 2,5-åring, tvångstvättat/borstattänderna/nattat samma 2,5-åring, ammat, dammsugit, hyperventilerat, bytt x antal gröntbajsblöjor. Jamenjustja! Skrattretande glad.
Men nu är det tyst å båda kidsen sover REM-sömn för fullt. Sådär när ögonvitorna syns lite. Läskigt. Men de är verkligen sötast i världen. Mina skruttungar.
Nu ska jag andas och sit-upsa. Skål och Godkväll.
Hönsmoder
Skrivet av Emma 15 januari 2009, klockan 21:49
Japp, det blev en riktig höjdarnatt igår med en liten visit på das Akut med Spädis.
I väntrummet var det flera uppsatta informationsblad där det underförstått stod; "Har ni fått vänta på akutmottagningen i flera timmar, beror det på att ni är helt dumma i huvudet och inte inser att akuten är till för MYCKET brådskande och AKUTA fall. Så sitt ner och håll käften bara. Lid i tystnad era skithuvuden." Okej. Jag fattade. Höll inne med min undran om man ska behöva vänta 3 timmar med en liten liten männsika, med kraxande skrik. Jag satt och led. Givetvis var ju lillan frisk som en nötkärna förutom en dos av influensavirus. Fingret åt hönsmamman. Huvudet under armen.
I surrender.
2 st storpack Euroshoppers näsdukar senare...
Skrivet av Emma 14 januari 2009, klockan 22:49
Jag älskar att ligga i vår normalstora och alldeles för lilla dubbelsäng om natten och lyssna till familjens fyra andetagstagare, inklusive mig själv. Känner igen varenda litet pip, väs och gny. Lite mummel, snarkningar och suckar. Fisar i sömnen. Fridfullt.
Så har det INTE varit i veckan som gått... Vi har haft besök av Inluensan från Hell.
Vi har hostat ikapp med våra lungor, snörvlat i kör, svettats och frusits som besatta. Stora A drabbades först. Jag föraktade hans frossiga sätt genom ett fnys om att det är väl inte så farligt. Damn. Några dagar senare...turen kom till Moi. Mamman som blir som ett litet litet barn vid sjukdom. Sedan var det söta S tur. Nu är det lilla lilla stackars plutt som är sist ut. Ingen är så orolig som jag, ja och resten av jordens befolknings hyfsat bra morsor, när kidsen är sjuka. Inte en stilla ro i min kropp.
Sån är jag. A little bit överspänd ibland.
Idag snackade jag med en UNDERBAR tant på Sjukvårdsupplysningen. Hon var så rar och go och allvetande så jag fick tårar i ögonen. Varma människa. Tack för dina lugnande ord, som visserligen endast lugnade mig i någon halvtimme eller så, men tack ändå. Att kolla upp sjukhetssymptom på nätet är ju ingen hit som alla vet. Man är alltid dödligt sjuk hur man än vänder och vrider på det, ingen lugnande röst till orden liksom. Näe, bojkott av Netdoktor ska bli min nystartade Facebook grupp.
Nu ska jag tillbedja högre makter om lite fresh and go vindar till familjen så vi kan bli som folk igen. Nu ska jag inviga ännu en natt i orosdimmans tecken.
Knäpp fast
Skrivet av Emma 6 januari 2009, klockan 23:31
Vi har varit i Stockholm. Jag har kört bil och har ont i armarna. Det är vinter ute och jag känner mig som Bambi i bil på hal vägbana. När jag kör bil förvandlas jag till pappan i "Vi hade iallafall tur med vädret". Jag pekar finger, hytter med näven, svär och blänger. Skäller på alla i bilen och alla på vägen. När vi skulle rulla hemåt från våra mysiga vänner och jag nervigt greppade ratten genom trefiligt, evighetstunnlar och rally08:or så fick A en obehaglig känsla. Det är jag som brukar stå för dem annars.
- Är S fastspänd?
- Jag spände fast henne ja, mää titta på vägen åt mig nu istället!
Ett par minuter senare.
- Men va faaan...Spädis sitter ju inte fast i sin stol! Shitshitshit.
Jag börjar smartbromsa i mittenfilen på motorvägen.
- Kööör! Sväng in här!
Panikparkerade vid ett rödljuskors. Herreminfuckingskapare. Benen började skaka när jag tänkte på 170 olika potentiella olycksscenarion. Lillan flinade bara som vanligt. Det läskiga är att jag drömde mardrömmar inatt om att Lilla A;s barnvagn välte samt att hon blev kidnappad. Scary. Jag är nog synsk. I går pratade vi om bilbarnstolar min vän E och jag (ja, roligare blir det inte när man är småttingförälder) Jag sa kaxigt att vi svenskar är så jäkla säkerhetsfixerade med allt, det går till överdrift. Jag ville väl vara lite skönt avslappnat flummig igen (vilket jag alltså aldrig är) Det är ju KATASTROF att glömma spänna fast sitt lilla oskyddade barn i baksätet. Så HALLELUJA för säkerhet asså. Be safe. Nu ska jag drömma om trevliga saker inatt.
Svalor som läcker
Skrivet av Emma 2 januari 2009, klockan 20:35
Efter vår "lilla" nyårsfadäs, så har familjelivet kommit på rätt sida vägen igen. Två riktigt helmysiga dagar. Helylleraggsockemys liksom. Igår var vi vid Hjälmaren och tittade på andra, mer friluftsaktiga familjer som åkte skridskor, vi tjackade varm choklad och promenixade. Idag var vi in da city, konsumtionssaggade, spanade på folk och tog en tvåtimmarsfika. På bibblan finns det en underbart föräldr..förlåt jag menar barnvänlig lekhörna på fiket. Tack.
När det var dags för Lilla A att avnjuta ett stycke bröst, så grosade jag ner min tightsprydda rumpa i, ja jag trodde det var en amningssoffa, men nu vete fasen vad det var för syfte med soffan...För helt plötsligt tycktes alla vädra lukten av mjölk, folk började flockas omkring mig. Stora som små. Så typiskt. Försökte se så cool och naturlig ut som möjligt, men mitt inre kokade av stress. Obekväm jävla stress. Svetten smekte min tunga lugg. Tillslut klev jag över 15 ungar, en gloende farmor, en tuttfixerad farsa, två mesmammor med lidande blickar till TOALETTEN, satte mig resolut på äckelsitsen med tuttarna i vädret. Söta söta lillan tittade förvånat på mig, flinade lite och åt sedan glatt på sin hysteriska och högst oavslappnade mamma.
Va i hela friden håller jag på med? Visst är jag buskablyg, men det är ju bara lite av min bleka, leverfläckiga hud som syns vid amning. Visst är jag fumligheten själv, med knappar, filtar och armar men är alltid noga med att inte visa mer av mina svalor än som behövs. Jag har ju för fasiken haft uringningar som flashat mer. Jag måste stå på mig mer. Gå rakt fram med barnvagnen.
Inte be om ursäkt för att jag finns. No more Ursäkta mig.
Norénfamiljen
Skrivet av Emma 1 januari 2009, klockan 21:01
Obs! Detta inlägg innehåller ett olämpligt språk samt en hel del ångestladdade scener. Baserad på verkliga händelser.
Det var en gång en Bitterfitta och en Surkuk som av olika ledsamma anledningar, firade nyårsafton på tu man hand i hemmet. Lyxig mat inhandlades på dagen, det skulle slås på stort nu när de var lämnade åt deras firaensamma öde. Dyrt vin som de hade fått i julklapp skulle korkas upp, det skulle dukas fint och lagas finfint käk. Bitterfittan smidde en Lägga Barn Extremt Tidigt plan. 18.45 stod Surkuken i köket med rykande pannor och grytor medan den andra föräldern nattade barn. Allt flöt snyggt. Tills BF kommer in i köket och ser Rävgiftet för 50 kr uppkorkat och upphällt i fina glas i köket.
- Det här är inte finvinet!?!
- Nehej ojdå, tog visst fel. Spelar väl ingen roll?
För allas information; Det spelar en extremt jävla viktig roll för en Bitterfitta som söker lite perfektion i livet.
Surkuken blev sur för att Bitterfittan var sur och slängde fram grillade pilgrimsmusslor med en smäll på bordet.
Deras älskade lilla Räddareinöden Ängel pep helt plötsligt i dörröppningen till köket.
- Vaaa göööör niii för nåt? Äldsta dottern räddade en ev katastrofmiddag med sin heliga uppenbarelse. Hon lättade upp den tryckta stämningen i det osiga köket. SK och BT svalde sina stoltheter, drack rävgift och mumsade god mat medan Sötungen mutades med popcorn, choklad och Coca.cola. Alla nöjda och glada. SK och BT fick vuxensamtala i ca en och en halv timme tack vare godiset men fick sedan ge vika för deras dotters önskan att glo på Pingu till ca 22.30, då hon behagade krypa ner i sängen och sussa nöjt och sött.
Det är nu dramat börjar. De följande två timmar som följer är inte snygga. Bitterfittan tar för givet att man stänger av tv:n medan Surkuken som slöat till lite, vardagslötittar på djävulsapparaten. Bitterfittan är inte bra på att skräda orden. Det kommer helt utan förvarning fräsfraser av högsta klass. SK lackar ur och går och lägger sig.
Kl är nu 23.00. BF tröstäter choklad men står snart inte ut och går in till sängkammaren och frågar om det ska vara såhär?
SK kommer ut till vardagsrummet och säger följande;
- Ditt enda nöje i ditt patetiska liv är att göra mig sur. No comments.
BF går och lägger sig. Kl är nu 23.40.
SK går ut och röker cigarr. BF går upp ur sängen in till vardagsrummet och sätter på djävulsapparaten igen för att se Sverker ringa in det nya jävla ångest året. SK har satt sig i köket. BF kommer in och frågar om det ska vara såhär?
- Skål!, säger SK sarkastiskt och slår ihop BFs sedan länge sparade munblåsta champagneglas, med sån kraft att det KRASAR. Han utstöter ett otäckt litet ångeststön och hämtar dammsugaren. BF går in till Sverker och gråter.
Klockan slår obärmhärtigt vid tolvslaget och Ångest har fått en ny innebörd.
Både Bitterfittan och Surkuken är vid det här laget helt tomma inombords. Såhär mycket bittrare och surare blir det inte. Tur att barnen sover iaf.
Kl. 00.45. Ett rungande skitskönt hysteriskt, bubblande jäkla ASGARVGAPFLABBSSKRATT brister ut från de båda trötta nyårs(nåja)firare!
Fred, ånger, förlåtelse och kyssar. Tillslut. Slutet skit, början god.
Gott Nytt År!
Skotträdd
Skrivet av Emma 28 december 2008, klockan 20:35
Nu har jag vaknat upp ur min Julkoma. Som i en blinkning var Helgernas helg förbi. Juleklappar höga som Mount Everest och julemat i flott har åkt ut och in i kylen. Barnaögon har tindrat, mammor har suckat och pappor har fisit. Som det ska vara.
Idag var Familjen på en lång, kulen, andfådd promenad. Nu jädrar smäller det runt varje knut. Jag är som den räddaste lilla lilla Pekineshunden och skälver till vid varje smäll. Vi snackar nyårssmällare, påskasmällare å andra bomber. HATAR dem!
Vi gick igenom vår "grannby" Ghettot här i Öret idag.
A traskar på och hör och ser INGET. Det är ett område som inte har bästa ryktet och där finns knark, whitetrash, våld, vårdslösa ägare till kamphundar, psykfall, alkoholister, knivmän och annat farligt...Det är sant iallafall för en inbillningssjuk kvinna som jag. Med min grymmaste ghettoblick spatserar jag med barnvagnen. Vi handlar på Willys. Vi går ut igen. Pang pang pang. Ghettoblicken är förvirrad, spattig och orolig. Ser helt plötsligt potentiella rånare i varenda skjutsmällargalen 10-åring. A går framåt med sina älgakliv och ser inte att Pekineshunden skälver av skräck. -Aaaa...väääntaa! Sen kommer dansen och ramsan och Ja ibland svär jag så att barn hör.
- Va faan, kan du aldrig vänta, staaanna för faaaeeen jäkla lämna din kvinna i sticket karljäkel!!! Jag springer osnyggt med hoppsasteg med vagnen, fram till A och tvååringen som står och tittar med öppna munnar. Tittar gör också 10 personer på en busshållplats samt en liten söt skjutsmällargalen 10-åring, som hänsynsfullt väntar med att smälla.
Jag går hem som en liten, skamsen, skotträdd Pekines.
Attans...
Skrivet av Emma 22 december 2008, klockan 21:52
nu är Mozartkulorna slut.
Jag har verkligen en Ernst K. hemma. Han pysslar, pyntar, slår in paket med det lilla extra, rimmar och lagar Janssons frestelse. Hm...bör jag vara orolig att han är mycket intresserad när Bonde söker fru Peter (the gay one) dyker upp i rutan? Fördomsfull-jag? Närå, men jag har så himla svårt att förstå att Ernst faktiskt är straight. Men jag gillar Ernst (den riktige alltså) han är så mysigt mesig. Fejk-Ernst älskar jag. Speciellt när han tar över paketinslagningen som jag INTE har so much tålamod med. Tack.
Ha en fantastiskt fröjdefull jul alla tomtar!
Bling bling
Skrivet av Emma 21 december 2008, klockan 21:50
Kvällsstatus;
Utfläkt i soffan med en rad kulor à la Mozart framför mig. Tittar på blingbling granen.
Stora A köpte mer silverglittertjafs igår eftersom han tyckte att granens pynt var undermålig. Så nu glittrar det. Fula tomtar är utplacerade utan en inredningsdesigners finess. S var i eld och lågor när vi tog fram vår kartong med
Fula tomtar samlade under 10-års tid. Hon utstötte ååå efter ååå och pyntade och pyntade. Så söt.
Sedan somnade Kräkis och jag. Sov och snarkade. S kom in och joinade oss, hon älskar hår och ville gosa med lillans små fjun på sin ömtåliga hjässa. Akta fontanellen hann jag tänka innan jag började snarka igen.
Nu är jag tröttare än någonsin och huvudvärken ligger och skaver.
Sömn är nog inte bra för mig.
Pepparkakshuset, eller ja, snarare degen ligger i soporna. The Kocken in da house skulle ju absoluuut göra eget hus, design Sommarstugan, förra helgen ritades det och skärdes ut i kartong. Tacka vet jag de färdiga husen man köper, när man bara behöver typ nonstoppa och kladda med glasyr. Jag är ingen husmor utan realist. Mycket riktigt. Efter ihärdigt kavlande, svordomar och till sist Grande finale...
-Nuuu skiiiter jaaag i den hääär skiiiteeen!
Pang, smäll, tjoff...bye bye Sommarstugan. Han verkar lite sur nu.
MINA mozartkulor blev underbart goda...tyvärr. Imorgon är de slut. Skinkan är griljerad och nybakt bröd finns till bjuds. Wonderbar.
I fredags var jag på julfest på Das Job. Pumpade bröstmjölk som en galenkosjuk hela dagen, medan lillan satt i babysittern med stora ögon skrattandes åt mig. Pattar blev till skinnpåsar. Är det värt besväret frågade jag mig? Ja, det var det!
Skönt att komma ut och vara Emma igen. Jag kunde t o m slappna av! När jag kom hem var läget oförskämt lugnt.
Superpappan var nöjd och Supermamman andades ut.
Ha en skön kväll.
Koja eller slott
Skrivet av Emma 18 december 2008, klockan 22:31
What´s the problem? Vi, Familjen, bor i en bostadsrättslägenhet, på 80 kvadrat.
Där vi bor ser alla hus likadana ut, sådana där "indianhus" från sjuttiotalet. Jag gillar vårat område, det känns tryggt, skönt och lagom nära stadens centrum.
Väldigt Svensson. Väldigt sjuttiotal. Det är generationsskifte i vår lilla by. Vi bor inte i ett av indianhusen utan i en loftgångslägenhet. Detta har visat sig uppröra många människor...
- Va! Bor ni i en liten lägenhet med två små barn?! Herregud hur står ni uuut?!
And so on...etc. etc. etc. Stackars stackars oss. Det är som om vi bor i en hydda på fotbollsplanen, med spritkök och utedass.
Ja, jag ska villigt erkänna att paniken kommer krypande- ibland. Det blir trängre och trängre i vårat slott. Leksaker och blöjor. Datorer och gitarrer. Vid fler än 2 vuxna gäster så går man på varandra (och nerverna) Jag vill kunna släppa ut mina barn utan bevakning (nåja) medan jag dricker kaffe på verandan.
Husstressen har oss i dess klor och Hemnet är min drog. Men det är några faktorer som spelar in och frågor att ställa sig;
*Bygga nytt? (och bli ruinerade och lurade av bygga hus firmor som går i konkurs, vi är notsohandy med hantverkning själva)
*Köpa ett Indianhus i vår by? (och bli ruinerade notsohandy renoveringkostnader, eller alternativt leva i retroinredning från -72, coolt men kanske liiite ofräscht)
*Flytta hem till hembygderna på "slätta"? (och köpa ett hus för en rimligare peng, men leva i arbetslöshet och få raggarångest på Kotorget)
What to do? Voine. Voine. Äh vi provocerar massan och tränger ihop våra små och stora stjärtar på våra 80 kvadrat ett tag till. Välkomna!
Smell my USB
Skrivet av Emma 16 december 2008, klockan 22:18
HAHAHA. Jag har fått ett USB-minne som luktar kaffe. På riktigt alltså. Det följde med en liten flaska full med kaffedoftande vätska som man duttar på USB:et. Fascinerande.
Nu har jag testat att doftsätta tangentbordet med några droppar lättglögg. Det blev mest kladdigt.
Jag har även trosskydd som doftar blommor när jag tänker efter, de oanvända alltså. I hemmet finns också spray man har för att dölja fotsvettslukt i skor. Brukar från och till ha doftpåsar på toaletten. Allt detta för att dölja pinsamma odörer. Men vad luktar ett USB egentligen? Inte skit iallafall.
Nyfriserad köttbullemorsa på gränsen till sammanbrott
Skrivet av Emma 14 december 2008, klockan 20:57
Ljuva Luciamorgon. Jag skjuter upp dörren exakt 09.00 till frissan och sliter av mig mössan och slänger mig i frisörstolen. Kapa. Dramatiskt. Krishjälp Tack.
Min underbara frisör ger mig hårinpackning och huvudmassage. Känner att mina spröda strån jublar på min hjässa. Äntligen. Jag förklarar min tanke om frisyr så gott jag kan.
- Ja öhh asså lång lugg liksom fast ändå kort å öhh liksom långt hår fast ganska kort liksom...
-Ok. Men är du säker att du orkar hålla på så mycket med håret med två småbarn å så...
- Jaaaråå nemas problemas, säger mitt fåfänga JAG.
Sagt och gjort. Tjoff tjoff. Håret flyger, liksom jag, som känner mig 5 kg lättare.
50 min senare...HALLELUJA. Jag är NÖJD.
Idag. Promenad i fuktigt väder. Svettig i pannan. Kommer in och ser mig i spegeln.
-Va iiiii....NEEEEEJ! Ok. Det är illa riktigt illa. Efter en morgon med hårfön och plattång, vax och spray...Ingenting ligger som det ska. Min blanka lugg har förvandlats till en lugg med tre svettiga glipor. Hårets flikiga, lite rockiga styling är uppkrullat till öronen i ett fågelboliknande kreation. Back to basics igen. Hästsvans.
Dagens Nästagångdubyterfrisyr komihåg;
* Lugg är en pina att ha. Speciellt om man har tendens till kraftiga svettningar.
* Hår med självfall har ett eget liv i fuktigt väder.
* Jag HAR inte tid i 45 min varje morgon att fixa frippan.
* Jag blir aldrig en rockerbrud hur mycket jag än försöker.
Idag har jag gjort egna köttbullar. Hade sett fram emot en stund SJÄLV i köket. Lyssnade på Ane Brun (som jag har upptäckt är allt annat än BRUN, hon är som rosa glitter i mina öron) Ingen stress. Inga skrik. Då sätter sig Stora A och ska designa sitt pepparkakshus vid köksbordet.
- Måste du göra det nu? frågar jag surare än surast.
- Ja. Ta det lugnt. (hm, det var ju det jag tänkte göra...nuvetjaghurdetblir)
Sen kommer S. Springer omkring, tjatar om morötter och kastar dockor. Sen vaknar Lilla A. Får sitta i babysittern eftersom båda föräldrarna är extremt upptagna med sina sysslor. Det vill hon såklart inte. Jag och Stora A leker Ignorera babygnäll.
Det slutar med att alla skriker.
Dagens slutsats;
* Vårat kök är alldeles för litet.
* Egentidens tid är förbi.
* Mina barn är söta men högljudda.
*Jag gör jävligt goda köttbullar.
Tomten är tjock och röd
Skrivet av Emma 11 december 2008, klockan 20:26
- Näääääjjj, vill inte ha deeen! Svetten lackar.
- Men lilla gumman, nu måste vi skynda oss, nu ska vi ju luusssa-va kuuul!
- Nej. Vill inte.
- Men lilla gumman du har ju pratat om det här hela dan , tipp tapp tipp tapp.
- Määä vill inte ha deeeen jackan, jag sitter fast, det gör ooont.
-Men lilla gumman, den sitter bara lite tajt. (S har 3 tjocka tröjor under den röda fleecejackan, som är så perfekt att ha när man ska vara tomte, eftersom förskolan envisas med att lussa utomhus. Hon går som en Michellintomte, utan att kunna röra armarna)
- Buuähhhhuuuu.
- Men lilla gumman, tomten ÄR TJOCK och RÖD, nu GÅR vi!
Oh no, Lilla A har extremt röda ögonbryn. Har inte bajsat på två dagar. Nu har två dagars ranson av bajs kommit fram genom kläder och rinner på babysitter. Byta byta. Torka torka. Bajs och svett. Svett och bajs.
Väl ute. Shit shit shit glömt/förträngt/struntat i att skotta. Massa snömys, kommer knappt ner för trappen. Ett spädbarn balanserandes på armen, en tvååring halkandes efter, en morsa som är så rädd så rädd för att halka och bryta lårbenshalsen (jag lovar att jag går långsammare och med större försiktighet än pensionärstantsgrannen)
- Pulkan.
- Men lilla gumman, inte nu, vi har så bråttom, barnen har säkert börja sjunga redan.
- Buuähhhhuuu.
- Men lilla gumman, ok, mamma ordnar. Pensionärsgång med pulka under armen, 2-årig Michellintomte på ståbrädan, nyskiten spädis i barnvagnen och fikakorg på ryggen. Vi kommer näst sist och jag får hänga på lussetåget för att komma in på gården. Sist kommer Pappa A, vars buss var försenad i snökaoset. Le Familjen. Barnen var söta och fikat var gott. Lucior med mössor under kronorna.
Små sötetomtar som inte kunde röra sig. Glitter och ljus.
Jag tinar upp likt fiskpaketet jag glömt på köksbänken.
Festprissen Alfred
Skrivet av Emma 10 december 2008, klockan 19:47
Det är så spännande med Nobelfesten. Lattjolajban att se folk ha pinnar uppstoppade i stjärtarna. Jättekul faktiskt. Zzz. Zapp zapp...hm Fruntimmershandboll eller SingingBee...please bring me something else to see.
Passar väl på att göra lite knipövningar som alla andra på Nobelkalaset.
Tacka vet jag bönder.
Nu är det stekta fläsket rökt
Skrivet av Emma 8 december 2008, klockan 20:33
Ursprungsland Irland. Vi snackar kött. Vad är det med det vackra trolska landet och deras kött? Är det någon slags Irish conspiracy eller? När jag åkte på min språkresa för x antal år sedan till Jersey så var galna kosjukan riktigt i ropet. I Mc`Donalds kön frågade vi, naiva swedish girls som vi var, if the meat in the burgers had the
CRAZY COW SICK? De måste skrattat ner sina brallor ju...Livrädda var vi för sjukdomen med tungvrickarnamnet. Nu är det fläskets tur. Irish pork...uuuurrrk. Idag när jag skulle använda mitt bacon (inte MITT såklart, utan Icas) så tittade jag lite extra var den stackars grisen kom ifrån. Nej, inte Irland. Men Danmark. Sedan producerad i Holland. Meeen va faen är logiken i det hela? Blir så trött. Jag är så FANTASTISKT trött på hela vårt matindustriäckel, miljöförstöringstjosandet och konumtionspresationssamhället. Så nu ska jag, Karlakarlen, Barn 1 och Barn 2 köpa oss en liten täppa, odla våra grönsaker, föda upp grisar, kossor och hönor. Leka med kottar och bark. Baka tunnbröd. Vara fria och dansa nakna på ängen. Cykla och åka skottkärra. Jag ska karda och sticka. Vem hade trott att en normal 29-årig kvinna skulle längta bort en sisådär 150 år bakåt i tiden, för 150 år sedan. Fast med barns rättigheter och jämnställdhet förstås. Godis och film vill man ju inte heller vara utan. Eller snygga kläder och smink. Äh, jag efterlyser bara lite sunt förnuft här i världen innan allt blir rökt.
Dagens
Skrivet av Emma 5 december 2008, klockan 10:02
Shit alltså. Jag vet ju ingenting. Efter en månad i bloggarnas värld, så är jag förundrad och fascinerad över hur otroligt många det är som bloggar, om allt och inget. Innan mitt eget blablabloggeri så hade jag läst ytterst få bloggar, men nu har jag både hittat favoritbloggar och notsomuchfavvobloggar. En sak som är hysterisk rolig tycker jag är alla som lägger ut Dagens outfit. Intressanta grejer. Önskar att jag hade listat ut hur jag få in mina kamerabilder in på bloggen (är ett tekniskt nöt) men jag kan beskriva min dagens Dagens;
Pose. Lite stelt från sidan. Sminkad såklart. Lite vågigt hårsvall. Finne på kinden (osminkbar). Grå mjukisbrallor med hängröv. Singoallatop (notsoverymodern). Strumpor. Sååå...nu vet ni!
Kram och Puss
Apropå julsånger...
Skrivet av Emma 3 december 2008, klockan 12:25
så är det ju trevligt tycker jag. Varje år tvingar jag A att sjunga tvåstämmigt med mig i bilen runt juletid. Sången är "Julen är här" som har den enda andrastämman jag kan bra. A suckar och säger varje år att han inte tänker stötta Billy Butt som skrivit denna vackra julmelodi. Jag tvingar honom och vi skrålar för fulla muggar. Ibland tar vi i med våra operaröster. A är musikalisk och spelar gitarr.
Han spelar även piano bättre än mig , mina 7 års pianostudier till trots.
Han är självlärd. Livet är orättvist.
Jag sjunger gärna och ofta för och med mina barn. Som idag t ex...
-Saaanktaa luuciaa, sankta Lucia. Med min sopranröst. S håller för öronen. -Snälla mamma sluuuta. -Men lilla gumman, sjunger inte mamma bra? -Nej.
Men lilla söta A , min lilla ego-bekräftare, hon fullkomligt älskar mina sångsolon, hon skrattar högt och tindrar med ögonen. 3-månader och redan så lyförd. Tack.
Om konsten att fira jul, råttor och annat strunt
Skrivet av Emma 3 december 2008, klockan 09:58
Råttjäkel. Ikeas lilla löjliga bruna gosedjursråtta skrämmer slag på mig. Den dyker upp överallt i hemmet, bäddade nyss S säng (jaja jag äär ju pedant) och där låg den-igen. Ryckte till- igen. Det är inte världens mest verklighetstrogna råtta, men den har en personlighet sällan skådad. En mors straff för att muta barn att sluta åka rutschkana på IKEA.
Dags att öppna tredje luckan på adventskalendern full av choklad. S tjatar hål i huvudet på mig om att öppna luckor med sooooklaaad, hon förstår ju inte innerbörden och vitsen med det hela. När jag var liten öppnade jag alla luckor samtidigt och mumsade glatt i mig, sen var jag avundsjuk på syrran som öppnade som man skulle-en om dagen. Jag blev sur och sugen och öppnade (ve och fasa) några luckor av hennes på måfå och bad till gud att hon inte skulle märka något. En liten jävelunge var jag, men syrran var stark och jag blev blå.
Är det några fler än jag som brukar ha lite julångest, var man ska fira å sånt...Important stuff. Här snackar vi dåligt samvete järnet. Jag har skilda föräldrar (eller ja de var aldrig gifta, men ändå) Nu när man fått egna barn vill man dessutom skapa egna traditioner, men det är svårt tycker jag.
Åååå nu spelar de min favvolåt genom tiderna på rix fm, Iris med Go go dolls, mmmm. (en parantes) De samlar in kramar åt Röda korset, så att ingen ska behöva fira jul ensam. Gulligt tycker jag. Dåligt samvete-igen för att jag klagar över vilka man ska fira Dagen J med, eftersom det finns så många att välja på.
Förra året firade vi julafton hemma hos oss. Det hade jag verkligen sett fram emot, men ja vad ska man säga...det blir inte alltid som man tänkt sig. S var vrålförkyld, livrädd för tomten (som hon har haft men efter hela året ) och grinigare än grinigast. Jag med. Jag råkade vara nygravid, få S förkylning och fräsig (inte på det moderiktiga sättet utan det psykiska) Svärmor, mamma och jag trängdes i köket (här kör vi med jämnställdhet-not), syrran suckade, A;s lillebrolla satt och halvsov i soffan, svärfar surfade, A surade över min surhet och S skrek. Trångt, svettigt och snorigt. Hahaha. Nu skrattar jag men då höll jag mig hårt. Känner mig lite mer avlslappnad över det hela i år och hoppas att det blir en skönt flummig jul med inte så många krav.
Är det något jag är allergisk mot så är det hysteriska och stressade morsor som jobbar häcken av sig för att alla ska trivas. I´m not one of them anymore. Gött.
Jag ska äta, slappa, klappa och amma. Gött.
Tändstickor för mina ögon
Skrivet av Emma 1 december 2008, klockan 13:18
Jaha. Adventstakar och stjärnor i vartenda jäkla fönster...men var är ljuset??? Idag ligger regnet tungt över Öret och det är så mörkt mörk och mörkt. Jag lider för tillfället av ett mycket allvarligt och oroande...VA?Är klockan redan 07.00?Måste gå upp...zzzzVA??Är klockan redan 07.30?-syndromet. Sliter mitt hår, nyper mitt skinn och slår huvudet i sänggaveln...men ändå-jag kommer inte upp på morgnarna! Trots ihärdiga väckningsförsök av A innan hans zombieresa till sitt jobb. Jag somnar om så gott. Mina smågrisar lider/är begåvade av/med morgontrötthet likt sin far och mor, så de sussar gärna så länge de får. Så inga ungar hoppandes och tjatandes på morgonen alltså. Det låter väl härligt att vi alltid får sova ut nu när vi är föräldra och barnlediga? Men inte ska man få njuta?Neeej då. Förskolan. S går 15 timmar i veckan för att behålla sin plats samt (förstås) få träffa sina vilda friends varje dag. På den obarmhärtiga tiden 8-11 varje dag. Inga sovmorgnar. Blir arg och frustrerad över hela situationen. Kommunen ska spara pengar, så därför går alla 15-timmars barn 3 timmar om dagen, utan mat för att spara in på småungars gigantiska matkonsumtion. Fuck the skolområde nordväst. Skit i dagis då? tänker ni förstås. Men S älskar att vara där. Det är svårt att få dagisplats sen. Förra veckan när A var sjuk, struntade vi i dagis ett par dagar och SOV färdigt på morgnarna utan stress. Det var skönt, men S saknade dagis. Fick dåligt samvete såklart. Jag har dåligt samvete för allt iofs...Dagens I-lands problem kanske, men min vardag. Mer sovmorgon åt folket!
En patetisk liten 29-åring
Skrivet av Emma 28 november 2008, klockan 20:00
En bag in box och lite öl. Står och trampar otåligt i systembolagskön. Fredag och knök-mycket folk. Hm och nu till mitt lilla dilemma-var gång jag är på systemet...Visa leg eller inte. Står i kön och pillar på mitt körkort där jag ser ut som en gothbrud med ett litet mesigt leende. Nej, fan jag är ju 29, jag kan ju inte ta fram körkortet om de inte frågar för då tror de ju att jag tror att jag ser yngre och fräschare ut än vad jag är. Men samtidigt så frågar de ju nästan alltid. Tänk nu Emma, vad är coolast att göra, ååå snart min tur, jobbigt jobbigt, what to do? Börjar flina för mig själv och den patetiska självförvållade situationen. Min tur. -Jaha, det blir 249 kr: Jag skiter i att lämna fram körkortet och ska precis dra mitt visakort...-Kan jag få se på din legitimation? Där kom det. Med ett högst ofrivilligt bubblande fnitter och förvriden hållatillbaka mun visar jag upp gothbrudsbilden. -Tack. Sen kommer den lite ursäktande blicken från kassörskan. (som säkert tänker, säg inte ;jag tar det som en komplimang för då skriker jag) Jag säger inget och går sen ut genom lokalen med ett extremt otilltalande ansiktsutryck, en blandning av vånda och skratt. Folk glor. Folk tror garanterat att jag är en fjortis som lyckats köpa ut. Ååå. Tro fasen att bolagsnissarna tror att det är nåt skumt med mig när jag står där i kön och velar med körkortet med ett flin på läpparna. Skål.
Goddag yxskaft
Skrivet av Emma 27 november 2008, klockan 23:29
Damn you all telefonförsäljare, mobiltelefonabbonemang krängare på varuhus, fejkfantastiska erbjudanden i brevlådan och mejl hittapåare. Ok jag vet att ni är människor som alla andra, men ni är som iglar på mitt skinn. Överallt blir jag påhoppad av smöriga säljare som läser innantill från säljmanus. Som låtsas vara kompis. -Hej jag ringer från ännu en jävligt överpedagogisk och onödig barnbokklubb. Ser här att du nyss fått barn...ååååå va härligtunderbart och alldeles faaaantasktiskt...blablablabla. Vi har ett erbjudande du inte får missa. Ett välkomstpaket med en pekaläraskita bok, en bok om konsten att puréa barnmat samt en godnattbok som är så psyko att det får ditt barn att aldrig vilja läsa mer. Låter bra va?! Heeelt gratis...bara 39,90 i frakt. Wow. Ikväll satt jag i min enfald och skulle knåpa ihop en fotoalmanacka med kort på barnen (eftersom jag får lite dåligt samvete över att morsan inte får som ni vet något kodakmoment julkort på barnen) efter att ett bolag skickat ut att jag skulle få en GRATIS (snål? jag?) almanacka. I EN hel timme satt jag och valde med OMSORG bland 10005 digitalkamera puttenuttegulliga kort på kidsen. Räkningen slutade på över 100 spänn iallafall, frakt antar jag. LURAD. Tömde ilsket min varukorg å skrev ett argt mejl till dem. Basta. Förlåt alla som jobbar och sliter inom dessa yrkeskategorier...men nu ringer jag NIX och blundar och håller för öronen imorrn när jag ska in på Maxi (igen).
Pipparkaksbak
Skrivet av Emma 26 november 2008, klockan 22:14
Idag har det bakats "pipparkakor"!, som S säger. Sådan mor sådan dotter. S ville äta upp all deg, preeeciiis som jag gjorde när jag var en liten tösabete, haha. Men det är väldigt tålamodskrävande att baka med barn-minst sagt. De 10 första minutrarna håller jag mig lugn, pedagogisk och står med ett uppmuntrande leende. 10 minuter senare-not so much. -Iiihhhh nej lilla gumman inte där, AKTA!, nej mamma gör, hysteriskt skratt, oooneeej! Usch stackars barn. Lovar att jag kommer bli en sådan där morsa som står bakom sin 25-åriga dotters rygg och rättar och kommenterar när man ska laga mat eller göra något annat husligt. Rys. Eller huvva som mormor brukade säga.
Kvällsstatus: A tittar på någon sciencefiction film, eller är det barnprogram? Hm, nä they speak english visst . Jag sitter i andra soffan med datorn i knät alldeles nyinsmord och härlig med Apotekets limited editon av julsmörja som doftar äpplegodis och önskar innerst inne att han ville komma och lukta lite på lilla jag. S ligger i sitt "monsterrum" (hon är helt besatt av monster, spöken och troll för tillfället") å snarkar och skriker till ibland. Det barnet är en mästare på orolig sömn. Hon drömmer väl om pepparkaksbaket förmodligen, stackarn. Lilla A ligger i spjälsängen och snarkar även hon. Hon verkar snappa upp alla Stora A;s förkylningar, för nu är hon snorig igen. Hon har härliga tjockisveck över hela hennes kropp nu-så söt! Nä, nu ska jag nog joina snarkligan och bli ett med kudden.
Hej hej vinter
Skrivet av Emma 25 november 2008, klockan 19:24
Från sunkmorsa till vinterfreshmorsa. Idag har vi åkt pulka. Jag hade verkligen glömt bort hur jäkla fantastiskt KUL det är!!! Jag var nog både räddare och hade kankse liiiite roligare än 2-åringen, vi kiknade av skratt iaf. Små ögonblick av ren och skär lycka. Tänk vad man kan vara glad åt det lilla i livet. Lite snö. Nu fick jag även inse att min kondition ligger allt annat än på toppen av backen, den ligger i diket snarare. Suck. År 2009 (blir det va?) ska bli mitt hälsoår, fyllt med groddar och svett(fräscht svett asså, inte gammalt stress och panik svett jag ofta transparerar). Bäst jag passar på att äta lite negerbollar till innan dess då... Nu ropar den lilla diktatorn från badet, bäst att rusa till hennes majestät. Simma lugnt.
Måndagsblues
Skrivet av Emma 24 november 2008, klockan 15:30
Idag är jag en sunkmorsa med tovigt hår och urtvättade mjukisbyxor. Med en kaffekopp i min hand och håglös blick. Bara ciggen som fattas liksom. Har inte en gnutta smink på mitt nakna ansikte. Jag sminkar mig jämt, t o m om jag bara ska vara hemma. Det kan ju komma oväntat besök och man vill ju inte att de ska tro att jag åldrats tio år över en natt eller att jag är sjuk på något sätt. Man skulle antagligen tippa på sinnessjukdom om någon kom och knackade på min dörr idag. Fröken naturell. Tur det är snöstorm ute.
Jag lär mig aldrig att vila på helgerna. Men när A är ledig så vill jag umgås och inte slösa bort tid på huvudkudden. Vill hitta på saker, vara lite social. Jag tjötar hål i huvet på honom,min käft går liksom inte att hejda. Jag blir som en virvelvind. Hit och dit fram och tillbaka. Vi har verkligen haft en toppen helg. Men idag är han hemma och är sjuk. Feber. Jag kanske har bränt ut honom...Egojag. Så nu går jag här med mitt sunk och suck och gnagande tankar. Att analysera allt sönder och samman är jag bra på. Att tänka för mycket. Han kanske verkligen bara är vanligt sjuk. Men han verkar så trött...Men det är ju jag med förstås. Vi är ju faktiskt småbarnsföräldarar. Faktiskt. Man får ha sunkdagar utan smink och tjo och tjim. Oborstat hår och tänder. Eller hur? Faktiskt. Nä nu ska jag gå och byta en blöja med bajs. Tjipp.
Torsdagkväll på Ica Maxi...
Skrivet av Emma 21 november 2008, klockan 17:30
Klockan 17.15 och parkeringen utanför Ica Maxi liknar i det närmaste ett slag i krig. Djungellagen gäller, bilar kör på fel sida, bilar backar, bilar tutar och det pekas finger. Härligt. Saxar med sambo och barn med en megabigsize kundvagn med två skruttungar i. Nyper A i armen, tycker inte att han ser sig för med den 5 meter långa vagnen framför sig, jag har andan i halsen och ser för mitt inre 137 möjliga olycksscenarion med stor vagn, stressade kliv, bilar och ungar. Phuu, äntligen inne efter att ha passerat svängdörrarna som stannade 10 ggr p g a att megabigsize vagnen tog i hela tiden. Folk suckar och blänger. På Maxi är det ständigt maxpuls som gäller. Svetten börjar lacka. Näsborrarna vidgas. Människor som stirrar målmedvetet rakt fram, som ett marathonlopp. Ungar som skriker, föräldrar som skriker och pensionärer som klagar. Fort fort in. Oh no glömde handlingslistan hemma...shit shit shit. Inte bra. Tänka tänka tänka inte glömma. Delar upp oss, jag utan vagn då jag inte har tillräckliga muskler för att köra megabigsize. 5 minuter och 10 varor i min famn senare...Var är dem? Stööön. Där! Skynda skynda. Scanna scanna. 2,90 kr/hg på lösgodiset. Här gäller det att ha vassa armbågar. Det har jag. Och blickar som kunde döda. Sådärja, 1 kg godis i min ägo. A har plockat i diverse onödiga och dyra varor under vår separata varujakt. Orkar inte bry mig. Han flinar triumferat. Färdiga! Tack gode gud för självscanning, checkar ut och går. Vi överlevde denna gång också! Nu är fredagsmyset räddat.
Tå-ludd
Skrivet av Emma 16 november 2008, klockan 23:40
Är det bara jag som älskar att ta bort ludd mellan tårna? Jag längtar varje dag efter att befria mina stackars torra tå-glipor från sockornas obarmhärtiga ludd.
Jag borde verkligen skaffa mig ett intresse. En hobby. En meningsfull fritid. Fika och shopping räknas tydligen inte. Inte heller att prata i telefon. När någon frågar, eller i jobbansökningar vad jag gör på min fritid så säger/skriver jag alltid att jag gillar att teckna och måla (bra med kreativitet). Att jag tränar och älskar att vara ute i naturen (fräscht) och att jag skriver mycket (typ 2 halvfärdiga romaner i byrålådan å sånt...) Men sanningen är att tecknandet har stannat vid några kolteckningar gömda någonstans och torkade pastellfärger. Har alltid köpt träningskort och varit peppad i ett par veckor, sen alltid fallit tillbaka i njaeedetärsåntskitdåligtpissväder för att ge sig ut sent på kvällen efter jobbet. Naturen. Tja, om beachen på sommar´n räknas? Roman. Nej en blogg. Är jag bara oambitös och tråkig eller nöjd med livet som det är? Jag tröttnar väldigt snabbt på grejer. En jul hade jag önskat mig massor med "göra egna smycken "grejer, svindyra pärlor å sånt. Emma, tjejen med det pyttelilla tålamodet, gav upp ganska snabbt och nu ligger de i garderoben och väntar på nästa stora kreativa infall. A pikar mig gärna och ofta för dessa ogjorda halsband och örhängen, speciellt när jag börjar yra om att gå någon intressant kvällkurs i typ silversmide... När jag gick i scouterna vid 9 års ålder tyckte jag det var skiiittråkigt och slutade med motiveringen att Lilla sportspegeln gick på samma tid. Att dansa, va alldeles för farligt när man började med lyft å grejer. Spelade piano och orkade aldrig göra läxorna. Fotboll. Nej. Provat lite av varje men alltid tröttnat förr eller senare. Äh, jag ger upp. Ska nog bara leva livet. Och fika.
Tre stora ord
Skrivet av Emma 16 november 2008, klockan 22:10
-Mamma veet du eeen sak? Jag älskar dig!
Min älskade lilla skruttunge! Hon har varit på ett sjuhelsickes humör hela helgen och tvåårs-trotset har verkligen flödat. Jag står och plockar iordning efter middagen, hon sitter kvar vid köksbordet och kläcker dessa tre underbara stora ord till mig. Jag älskar dig. I vår familj var det ingen som uttryckte sina känslor på det sättet. Första gången jag sa det till min mamma var efter förra julen. Det var på busstationen när hon skulle åka hem efter julfirande. Jag var gravid-hormonig, sjuk och vi hade bråkat, hade sådan ångest. Vi grät i bilen, kramades och det var då jag för första gången i mitt liv uttalade de starka orden till henne. Jag fick det inte tillbaka. Men det behövdes inte, jag vet ju att hon gör det iaf. Det var då jag bestämde mig för att verkligen tänka på att uttrycka min kärlek till mina barn. Slösa med kramar och jag älskar dig. Men, vet ni, jag behöver inte tänka på att göra det...jag gör det ändå med hjärtat till hjärnan helt utomatiskt.
JAG ÄLSKAR DIG.
Knarkarjävlar
Skrivet av Emma 14 november 2008, klockan 23:40
Min snubbe har blivit en Karlakarl, en riktig Pappa och kanske lite gubbe. Idag hade en okänd bil parkerat på VÅR carport parkering när vi var iväg och hämtade A på jobbet. Katastrof. Visst blev jag irriterad, då det är UPPENBART att det är hyrda parkeringar, men min irritation var INGET i jämförelse med A:s...Då ska det tilläggas att JAG är hetsot i vårat förhållande. Men fasen vad han gick igång! Kollade upp bilen på bilregistret, snokade upp ägaren på Hitta.se , gormade och svor. Vi skulle bort på middag och hade lite bråttom, så jag tyckte att vi skulle låta det vara, liksom inte hela världen om vi står på besöksparkering en natt. Det visade sig vara ett behandlingshem för narkomaner som stod på bilen. Då fick han för sig att det var nån "knarkarjävel" som rymt och snott bilen. Han ringde upp behandlingshemmet (alltså, för några år sedan vågade han inte ens fråga personalen på Ica var havregrynen står) Han fick inget svar och pratade in ett meddelande med mycket bestämd ton att bilen var tvungen att flyttas NU! Några minuter senare ringde föreståndarbruttan iaf som genast skulle kontakta hennes personal som hade bilen i något ärende. 5 minuter senare var den borta. Balls of fire.
Min söta bebis är ett litet kräk
Skrivet av Emma 14 november 2008, klockan 23:16
-Mamma, du luktar som en bebis! Utbrister min kloka 2-åring en dag. Jag vet att hon inte menar den underbara doften, som alla känner till som nosat på bebisar. Utan kräks lukten. Ystad mjölk, sur surare surast uppkastad mjölk. Min mjölk. Jag har det överallt, i håret, på tröjan, mellan brösten och t.o.m. på strumporna. Jag har en kompis vars bebis också var ett riktigt litet kräk. Han är lika gammal som min äldsta dotter. Han var som en tub majonäs. Hon tyckte det var as-jobbigt. Jag flinade lite grann och tänkte att tur man har en kräkfri och fräsch bebis iaf. Synden straffar sig själv. Lillan kräks kaskader. Nybytt och med tredje uppsättningen kläder för dagen så tar jag upp henne och... ooops she did it again...jag hinner precis parera spyan från att hamna på min axel så att den istället splaschar ner på golvet. En halvtimme senare på väg till sovrummet...va faaaaanihhhh...halkar på den bortglömda spyan och gliiiider in i sovrummet med ungen balanserande på armen och benen i en Stjärnor på is pose. Så fortsätter det heeela långa dagen. Hon lämnar små spår efter sig vart hon än är. Nu ligger hon här på sin filt bredvid mig med en liten flod av keso i mungipan...
Att vara sist med det senaste
Skrivet av Emma 11 november 2008, klockan 23:31
Åkte på språkresa när jag var; hör och häpna 17 år gammal. Till Jersey tillsammans med en av mina bästa vänner och en massa 14.åringar. Coolt.
Jag klippte håret i etapper när det redan varit modernt X antal år. Fräscht.
En tatuering på min högra skuldra när ALLA andra redan gjort en. Detta var på min försenade förverkligamigsjälv och baralevalivet resa till Nya Zeeland år 2003. Rebelliskt.
Mobiltelefon ska vi inte tala om. Väl skaffad, en långvarig och trogen tegelsten. Sms och att använda T9 satt långt inne.
Jag skaffade hål i öronen för fyra år sedan. Ingen kommentar. Mode och kläder, hahahaha jag är så seg eller kanske feg. Men iaf inte först.
Och nu. Att blogga. Känns så nytänkande, spännande och 2008. För Emma Eriksson.
En försmak av julefriden
Skrivet av Emma 10 november 2008, klockan 21:05
Söndag eftermiddag. Röda strumbyxor, söta små outfits, tvättade munnar och tvångsplacerade hårspännen. Fårskinnsfällen placerad framför vinröd filt. Pappa A har lånat hem värstingmexapixelwannabeaphotopro kamera med stativ och allt. Ödessymfonin börjar hamra i min hjärna. Kallsvettningarna tränger fram längs ryggraden. Årets julkortstagning. Att föreviga den fina familjeidyllen på plastiga fotopapper för att sprida julstämning och blänk i ögonen på mor och farföräldrar. Vilket jädra påhitt! Jag slår ett slag för Jenny Linds hederliga gamla tomtar. Jag ser min sambo förvandlas till en panikslagen skolfotograf med svetten rinnandes i pannan och vansinnig blick. Barn som skriker. Barn som spyr. Barn som gråter. Inget fucking kodak moment så långt ögat når. Merry Christmas!
En natt/morgon i kärlekens tecken
Skrivet av Emma 7 november 2008, klockan 17:36
Klockan är 02.00. Dottern A gnyr i spjälsängen bredvid. Sambon A alias snarkkungen ligger å sussar helt ovetandes om världen runt honom. Mitt sömndruckna tillfälliga hat mot honom går inte att ta miste på. Blänger eldklot på honom i mörkret. Hata. Samtidigt skriker bustroll nr två från sitt rum. Rusar in ch hämtar henne till våran säng innan jag slänger fram patten till lillskrutt.. Eftersom 2-åringen är som hämtad ur Exorcisten the movie nattetid, så vågar jag inte lägga spädis bredvid. Lägger mig skavfötter med Snarkkungen och exorcistungen vid mina fötter. Spädisen tuttar nöjt och vi båda faller i underbar sömn snart igen. Klockan är 06.00. Vaknar. Slår upp ögonen. Nattsvart mörker. Snarkkungens RÖV (ja, han sover naken p.g.a cellskräck) har parkerat sig mitt framför mitt fejs. Rycker till i ren förskräckelse och känner då något mellan mina skinkor (jag har faktiskt trosor på mig om än sunkiga) Exorcistungen har parkerat sin ena fot mellan mina (numera ganska väl tilltagna) skinkor. Spädisen ligger fortfarande vid tutten. Fatta vilken syn! Helt sjukt eller alldeles normalt jag vet inte...Kärlek är det iallafall.
När det värker i hjärtat
Skrivet av Emma 6 november 2008, klockan 22:34
Små söta fötter med naglar som gryn. Mjuka kinder med rosa färg. En liten smultronmun med skratt i mungipan. Ögon så kloka med nyfiken blick. Liten markerad haka med ett sött litet veck. Doftar ljuvligt som inget annat.
Ljusbruna lockar vildväxt på din hjässa. Djupblå ögon som ser genom allt. Pärlande skratt med små vita mjölktänder på rad. Små söta öron som lyssnar till allt. Mjuka händer i mitt hår. Mitt hjärta värker av kärlek till Er mina små.
Älskar negerbollar
Skrivet av Emma 6 november 2008, klockan 22:19
Kan receptet utantill. Axa Havregryns såklart. Extra kaffe. Extra havregryn (blir ju nyttigt då, jag är så smart )Pärlsocker. Gör alltid en halv sats som jag ENSAM äter upp. Mmm.
Popcorn är en annan favorit. Spispoppade såklart. Rapsolja. Mycket salt (ammande kvinnor har ju ofta jodbrist, jag är så smart). Knävänlig skål. Namnam.
Digestivekex är en tredje favvo. Göteborgskex med olivolja såklart (olivolja är ju nyttigt, jag är så smart.) Gött.
Vad fan har hänt med vågen?!?Vavavavaavavavava!!!
