tisdag 30 november 2010

Dag 01 - Presentera mig själv


Kontaktannonserandet igen. Avskyr att presentera mig själv. Jag blir alltid lite nervös. En gång presenterade jag mig själv vid fel förnamn och berättade inför folk i ring att jag hette Karin, min barndomskompis namn. Jag rättade till det förstås ganska snabbt och folk skrattade. Jag var 8 år ska tilläggas. Men ändå.

Nu är jag 31 jordsnurr (som man läckert uttryckte det i Min kompis/Mina vänner-böcker eller i brevkompisannonser i KP.) Finns det brevvänner längre? På papper alltså?
Jag har haft turen och hitta min kärlek redan vid 20 års ålder och vi håller ihop än. Vi har haft lyckan att växa ihop istället för ifrån varandra, som ofta händer när man träffas i tidig ålder. Visst har vi tvivlat, bråkat (bråkar) och testat varandra genom åren. Men vår kärlek har hittills övervunnit allt.

Vi har även vunnit två barn. De två finaste (ibland trotsigaste) flickor man kan tänka sig. Nu 4 och 2 år. Stolthet i mitt bröst och kärlek utan gräns.

För ett år sedan bytte jag jobb efter min andra föräldraledighet. Jag trivs som fisken!

Min familj och vänner betyder dock mest av allt och att umgås med dem prioriterar jag över allt annat. Att skriva, fika, läsa och träna(nåja) tycker jag om.
Jag är lojal, ärlig(oftast), effektiv men lat, lättsam (inte samma som lätt på foten) och temperamentsfull plus tusen motsägelsefulla och schizofrena egenskaper till. Kontrollfreak och hönapöna.

Äger smaklökar som älskar chokladbollar och popcorn. Sushi är också gott. Vin likaså.

Klart slut.

Vad som kommer att skrivas om hos Malliga Mamman denna månad...en lista som cirkulerar i bloggosfären just nu - vad har jag gett mig in på-pust?

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Min favoritfilm
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ett år kvar att spara...

...till en Gibson Les Paul (gitarr). För 9 år sedan då Stora A fyllde the big 30, lovade jag i ett svagt och romantiskt ögonblick att köpa denna gitarr när han fyller 40. L O V A D E. Shit. Det är nära nu, det kändes så lååååångt borta. 20.000 papp. Jaja. Under tiden får han nöja sig med att gå ut och äta ett dignande julbord.
Grattis mitt Stora A i livet. Älskar dig.

måndag 29 november 2010

klippaklistrapillapyssla

Eftersom Stora A är med i styrelsen i vår bostadsrättsförening så måste den skygga väggstrykar-hustrun ställa upp på diverse...jippon. Lite som Michelle Obama. På den årliga julmarknaden fick jag snällt ställa upp som pysseltant. Jojo. Där fick jag smäll på fingrarna av 9-åriga pysselproffs som minsann visste hur en garntomte skulle göras. Som hånskrattade åt mina pappersränglar och patetiska jultändsticksaskar. Som skröt om sina pysseldagar hemma med tvålar, scrapping-grejer och pärlor. Söta S som varit min största beundrare av mina alster hemma, såg med nya ögon på pysselvärlden. Hon såg en värld bortom en misslyckad pysselmammas köksbord. Det finns 9-åriga proffs. Jäkligt duktiga.


Ett blivande pysselproffs alster

VinterPascha

Man känner sig så himla fräsch och härlig när det är sådant här vinterväder. Fast man egentligen är en pascha. Det är väldigt konditionskrävande att springa upp och ner i backen och assistera små barn i stor pulka. Då är man värd en chokladboll. Det är man.
Flera stycken.





Paschan kraschad i backen

torsdag 25 november 2010

Snöyra

Utomhus är det en enda stor ljusterapi-chock. Jag ser ingen väg. Det är vinter i november. Växthuseffekt var är du?
Yogan kan glömma mig nu. Jag kan glömma chokladbollar.
Ha en bra dag och halka lugnt om ni ska ut!

onsdag 24 november 2010

Djupa funderingar

Sångaren i Train är en klockren blandning av Stora A och Robbie Williams, som jag uppenbarligen, ja i alla fall Stora A, uppskattar rent utseendemässigt. Ja, insidan också såklart, Robbies vet jag dock inte så mycket om. Konstigt nog så tycker jag inte att han är så snygg, Train-sångaren alltså. What´s up with that?
För övrigt en av världens bästa låtar.

Yoga Ångest

I ett mycket mycket svagt ögonblick anmälde jag mig till yogan i morgon. Kl 06.30. FATTA! Att bända kroppen i all världens omöjliga vinklar innan man knappt har vaknat till liv för dagen. Det går dessutom inte att banga, eftersom det är ganska få inbokade på passet och jag vill ju inte bli portad från stället som ger mig lite chokladbolls-dispens.


Kenny style

Såhär såg Stora A ut, när han nyss klev innanför dörren...
Thank god they didn't kill him!

Karlar i kilt...

...är härligt tycker jag. Häromnatten drömde jag att självaste Jay kom och hämtade upp mig i sitt privat jet. Vi rymde iväg och gifte oss.
Emma Smith. Jag vaknade upp alldeles nykär och härlig...tills det dåliga samvetet slog mig. Min snarkande man bredvid mig som intet ont anade min förkärlek till kilt. Nu har den där första förälskelsen lagt sig och jag ser Jay nu som en nära vän, bekant, någons brorsa eller kanske just en idol. Han är grymt bra. Men att knarka är inte bra.

måndag 22 november 2010

GÅ IN OCH TÄVLA NU!

http://byvanilla.blogspot.com/

http://www.esperansa.se/

Ge tillbaka fejset

För att lindra abstinensen försöker jag facebooka lite. Men eftersom min dator ska emigrera till Tyskland och det inte går att komma in på fejjan från Stora A:s dator så går det inte så bra. Nu sitter jag här med Facebook-abstinens också. Varför har Stora A spärrat sidan? Kan det bero på att bokstaven F är utsliten på hans tangentbord och måste daskas till med ett extra kraftfullt tryck? FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFan.

Orka

Såhär ser en kvinna med chokladbolls-abstinens ut. Desperat. Uppspärrad blick med utsmetad kajal. Mmm. Smet. Bollar som rullar. Nära bristningsgränsen. Men också alldeles för trött för att skrida mot tillverkning. Status Quo. Det sliter och drar i mig. Orka. Nej. Jo. Gott. Jag vill verkligen ha kakan utan att göra den. NU!
Jag blir GAAAAAAAAAAAALEN!

Phu

Oförändrat läge i skåpet. Saker och ting har återgått till det normala igen. Skönt.


lördag 20 november 2010

Morgondagens...

...projekt? Vår CD-samling har blivit ett förråd för diverse elektronik och annan skit. Inte bra. *kliar i hela min frodiga och präktiga kropp*

Präktisch

Ok. Jag tror inte att jag tycker om mig själv så väldans mycket längre. Ok. Jag har tagit fram adventsljusstakar, bakat pepparkakor, satt upp julgardiner samt storhandlat. PÅ EN OCH SAMMA DAG. Vad är det som händer? Något slags posttraumatiskt syndrom, livskris eller har jag helt enkelt bara blivit PRÄKTIG? Nej då. Jag är bara lite rastlös tröstar jag mig själv. Vi har en sjuk Lilla A hemma. Då finns det inga ursäkter för hemmet. Då är det bara att låta myror i brallan bestämma och bli PRÄKTIG.
Just det. Jag har skottat trappan också. Men det var mest för mitt stora pepparkaksintag. Whatever.


Bildbevis på julstjärna och Lilla A

fredag 19 november 2010

IQ Fiskmås

Denna vecka har väl inte varit min bästa rent, hm, låt oss säga IQ-mässigt.
Jag har faktiskt gett Bimbon ett ansikte utan stora bröst och blont hår. Stora A mejlade mig på jobbet om en streckkods-etikett för ett paket som jag skulle skriva ut (för att min dator är paj och nu ska någon UPS-snubbe hämta den och ta den till Tyskland eller nåt, lite bimbo det med...).
Jag satt där vid min dator och funderade och funderade. Till sist mejlade jag tillbaka till min man och frågade...
- Men hur får jag med klistret då?

Min kollega pratade "strunt" och jag gjorde "loser-tecknet" lite tufft med fingrarna format som ett L på pannan. Men jag gjorde det åt fel håll. Ganska loser-aktigt faktiskt.

Jag bad en annan kollega vidarebefordra en hel bunt med mejl till min inkorg. Jag bad henne skicka igen, igen och igen. Jag fick endast ett skickat till mig hela tiden ändå, trots att hon ihärdig mejlade alla 45 st flera gånger.
Tills jag återuppfann scrollningsfunktionen...

Listan kan göras ganska lång för denna vecka.
Nyss ställde jag fram vågen istället för pallen framför tvättstället till Lilla A som skulle tvätta händerna. Men det skyller jag mest på fredagströtthet.

Nu måste jag hinna med lite mys innan jag somnar i soffan exakt 21.15.


Inget för mig...

torsdag 18 november 2010

Tack för ditt stöd och värdefulla hjälp

Ironi. Jag älskar´t. Första gången jag verkligen förstod vad ironi var, då gick jag i klass 9C (ja, jag kanske var lite sen, trots att jag slaviskt följde Killinggänget). Det var ljuvlig vår och vi skulle snart avsluta våra barndomsår och ut i gymnasietidens värld. Det var tradition att skriva små hälsningar åt varandra på långa tygband som vi satte fast med en bricka gjord som en sol, där man räknade ner varje dag till skolavslutningen.
En kille som jag inte hade bytt mer än 10 ord med under hela högstadietiden skrev på mitt rosa band: "Tack för ditt stöd och värdefulla hjälp". Jag funderade och funderade. Vad i helsicke hade jag hjälpt honom med? Sedan brast jag ut i jordens asgarv. Då förstod jag. Ironi när den är som bäst.

måndag 15 november 2010

Fobisk

När vi ändå talar om ruskigheter som sjukdomar så tänkte jag passa på att presentera mina största fobier i livet.


Monster/Mördare/Spöken/Aliens under sängen.


Oväntat besök.


Sjukdomar har vi redan nämnt.


Rulltrappor. Den största av faror.

Nojiga Mamman

Det är lustigt. Så fort man tänker tanken, nej till och med innan man tänker tanken fullt ut, utan bara snuddar lite diffust vid den...då händer det. Senast igår tänkte jag att vilken tur vi har som har haft så friska barn, ja allmänt friska och t.o.m. väldigt sällan "vardagssjuka" (bara för att jag skriver detta nu nu så sätter jag dörren på glänt till all världens sjukdomar den ena hemskare än den andra...peppar peppar ta i trä, räkna till 20 innan jag hinner fram till bilen, knäpp med fingrarna tre gånger, ta ett extrasteg i trappan-men nej då jag är inte vidskeplig och tvångsmässig...bara extremt nojig) Whatever.
När tanken var tänkt om friskhet igår...började det. Lilla A fick något slags krupp-light-anfall på kvällen, som blixt från klar himmel. Jag blev såklart jätteorolig och sov lätt som en fjäder tills klockan slog 6.30 och Söta S vaknade med en flod av blod rinnandes från sin lilla näsa. Båda mina stackars små kvicknade dock till under dagen.
Så kan det gå när Malliga Mamman blir för positiv.
Bäst att dämpa sig lite.

söndag 14 november 2010

Till Far

Jag och Söta S gjorde skuggfigurer. Vi gjorde klassiker som ankor och kaniner. När Söta S gjorde en figur med två horn, frågade jag om det var en ko.
-Nääääj det är ju rock n´ roll!
Så är det att ha en pappa som älskar hårdrock.


På den tiden hon bara gjorde kaninen. Ung och oförstörd.

Svettigt

Förra veckan var vi i badhuset. Jag och Söta S passade på att softa, lukta på bränt kiss och prata i bastun efter badet. Mitt i våra djupa diskussioner kliver det in en medelålders kvinna. Vi utbyter några artighetsfraser och kvinnan slänger av sig handduken helt ohämmat, medan Söta S stela och buskablyga morsa drar sin noppiga handduk om sig som ett andra skinn och med blodstopp som följd. Kvinnan börjar prata och prata och prata, bekvämt lutad mot väggen och spritt språngande naken. Hon slutar aldrig att prata. Cool och oberörd försöker jag konversera utan att blicken flackar. Söta S vet hur hon ska rädda sin mamma från pinsamma nakenkonversationer och lägger sin hand på det varma aggregatet. Då först släpper hennes mamma alla naken-hämningar och droppar sin handduk medan hon gör bresiga hoppsa-steg för att rädda sin dotters vidbrända hand. Aggregatet var inte så hett men mamman desto varmare av naket bastuprat och droppad handduk.

Bullrigt bak






torsdag 11 november 2010

I'm insane

Jo just det. Jag tycker att Bredbandsbolagets reklamsång är bra och nynnar den jämt...Apropå tant.

Har ni tänkt på hur lätt det är att höra fel på låttexter? Det har Stora A verkligen tänkt på och har många exempel på när hans fru sjunger alldeles för högt och självsäkert och med...helt fel text. Den riktiga texten är ju I'm a sinner I'm INSANE...eller va det A SAINT...aja whatever. Men jag har en kompis som alltid undrat vad Ja må han leva sången går ut på. Med ett skott kära fram. What's up with that liksom?

Esperansa

Jag vill tipsa mina tappra och shoppingsugna läsare om en ny webbshop med det vackra namnet Esperansa. Jag älskar shopping som är skönt för samvetet! Min favorit är armbanden, som jag givetvis kommer att klickklicka hem. Glömde jag berätta att det är smycken som gäller? Shopping+smycken+samvete=sant!

Det är http://byvanilla.blogspot.com/ som öppnat http://www.esperansa.se

Jag är stolt och glad över att ha en vän som som-hatar-ordet-duktig-därför använder jag driftig, engagerad och idérik som beskrivning.
Lycka till finaste Esperansa!

Tant Emma

Jag är nog den yngsta tanten i stan. Lomhörd som få av ett envist lock för ena örat. Stapplig utan rollator på isiga cykelbanor, stenhårt grepp om handväskan och misstänksamma blickar i mörkret samt en halvbruten lårbenshals på det. Bilkörning med sommardäck på snömoddiga gator resulterar i sann tantkörning med näsan mot framrutan, vita knogar och knapp styrfart i kurvor och rondeller. Samt några nytillkomna grå hår. Kanske lite gaggighet och stelhet på morgonen också. Ändå har jag hela 33 år kvar till pensionen. Oj.

lördag 6 november 2010

Aotearoa-vänner

Nu har den här mamman göttat sig och unnat sig i det oändliga de senaste två helgerna. Framförallt i egentid.
Denna helg har jag två Nya Zeelands polare här på besök. Ja, inte kommer de därifrån, snarare från Hälsingland och djupaste Västergötland, men vi var sambos och lite som syskon under vår tid i landet långt långt borta. Det var 5 år sedan sist vi alla tre var samlade och mycket har hänt i våra liv sedan dess. Men ändå har tiden stått stilla på något sätt. Vi delade en mycket speciell tid i våra liv. En tid av hakuna matata, carpe diem och lite hemlängtan. De finaste och mysigaste sambos man kan tänka sig (ja, förutom Stora A då, men han är ju inte sambo längre, förutom när han pratar med folk och glömmer bort att nämna mig vid fru...utan refererar till sin sambo-hrmmmppf)

Nu börjar jag få lite nog av egentid trots allt och längtar efter en hel helg med min älskade familj. Dessutom börjar Stora A få oroväckande många tillgodo-dagar på sitt konto. Vintern kan bli lång...

onsdag 3 november 2010

Lyft på locket

Att vara kvinna, eller kanske människa är inte alltid lätt. Alla dessa känslor som rycker och drar i en. Som irrar omkring som rastlösa myggor ibland, eller bestämda och kraftiga med stor beslutskraft. Folk är överlag konflikträdda tror jag. Det kan jag också vara i vissa situationer. Stora A och min mamma är väl dem som oftast får ut för min icke-konflikträdda sida. Men jag tror verkligen på att rensa luft och sanera irritation. Att jag är världens sämsta retoriker på det, att min tunga talar utanför min mening och att jag lätt brusar upp i min iver att påvisa vad jag menar är inte till min fördel. Allt som oftast när jag lyfter på locket på grytan med ilska, så slutar det med att jag blir så upprörd att jag gråter. Då oftast i ilska. Frustrerande!

Nu har jag i alla fall lyft på locket så nu kokar det inte över ur öronen längre.

tisdag 2 november 2010

Armbågar av stål

Krigszon Ullared. Vad är det som gör att folk FRIVILLIGT stridskör bångstyriga kundvagnar med flackande blickar och roffande armar? Vad är det som gör människor som galna när bakplåtspappret är en tia billigare än på ICA? 20 rullar plastpåsar känns som en nödvändighet samt fultrosor för billig peng. Omslagspapper i tiotals rullar för att sedan slitas upp och slängas bort. KÖPA KÖPA KÖPA och ännu mera SLÄNGA.
Pulsen stiger och man vill HA HA HA MER MER MER. Att köa till leksaksavdelningen känns som en självklarhet och DÖD åt den som tar den sista glasvasen till extraordinärtextraextrapris. Krock med liten hälsena och tramp på tå. Vassa armbågar och förgörande suckar med tillhörande ögonrullningar.

Folk är fasenimig galna i och på Gekås. Gratis är gott. Men det är ju bara billigt. Man måste älska Ullared. Man måste älska att se människans rätta jag. Rovdjuret.

Jomenvisst. Bakplåtspappret lyser så fint nu i min låda med sin blågula logga.
10 kronor rätt ner i fickan.

måndag 1 november 2010

Hello Miffo

Hello Kitty-avskyn och föraktet fortsätter bland föräldrarna i den här familjen. Jag och tjejerna satt och PILLADE med nutidens pärlplattor - Bindeez som är yttepyttedjävulsktminipinismå plastpärlor som ska sättas enligt en speciell mall. De yttepyttedjävulsktminipinismå pärlorna ska sugas upp med en pipett och räknas och pillas med i det oändliga tills de liknar Hello Kitty exempelvis. Vi gjorde KaninJäkeln Miffy som är en kaninvariant av KatthelvetetKitty, lika uttrycks/men/charmLÖS. The kids loves them, so what to do? Pilla pilla pilla.

-Pappa! Vad heter den där fiiiina kaninen vi gjorde nu igen?

-Den heter Miffo.

Helig helg

Falkenberg, väderkvarnsboende, bastu, hav, sushi, skratt, godis, vin, spökhistorier, bebisgos, Gekås samt ÖVERASKNING. Mina barndomsvänner är klockrena mytomaner. De ljuger så bra. Det var inte bara den årliga tjejhelgen. Det var även en fruhippa. Men jag förstod inte det förrän 21.30 på lördagkvällen, då det skålades i mousserande gott rosé över en brud som gift sig i lönndom. Jag hade helt och hållet på heder och samvete verkligen inte väntat mig detta. Tårar kom från klarblå himmel och värmande strålar mot mitt hjärta. En påse fylld med minnen av vår vänskap. Allt från jordnötsringar i väska, spännband, platta muffins till de finaste hjärtan.
Ni har mitt hjärta så länge ni lever. Älskar och Kramar.

PS. Jag såg Ola-Conny.