Lukta!

Dofter. Dessa dofter man vädrar, minns, äcklas och njuter av varje dag. Dofter betyder mer för oss än vad vi tror. Jag hade en barndomskompis, en grannflicka som jag älskade att leka med. Det finns så mycket minnen kvar av henne, men vi har ingen kontakt alls idag tyvärr. Jag minns att hon luktade så gott. Tror att det är lukten av ett speciellt sköljmedel. När jag känner en doft som påminner om henne så säger jag alltid; åååå det luktar ju Anna Johansson som luktar så gott! Stora A skakar som vanligt lite på huvudet och lägger ännu en knäpp-varning till samlingarna. Andra barndomslukter är slambilslukt (min pappa hade en), cigarettlukt (mamma rökte) och syrénlukt (från vårt lila syrénträd i trädgården)...ganska eeehhh kanske otraditionella "feelgood" dofter men ack så härliga! Men vad är grejen med dofter som ska gömma "dålig" lukt? Som en sådan där spraydoft, gärna med citrus-inslag som ska ta bort bajslukten när man bajsar (som för övrigt är helt normalt, att bajsa och därtill dålig lukt alltså) Jag håller hellre andan några minuter om någon har gjort nummer 2, än att även få en stickande kemisk doft som grädde på moset. Häromsistens råkade jag köpa parfymerade trosskydd. Resultatet blev en doft av gammal tant med alldeles för många katter hemma hos sig. Inte gott. Jag gillar parfymer, men inte för att dölja äcklig doft. Nuförtiden är mina favvodofter; barnahår, mitt kokossmör samt passionsfrukt. Vårens morgonlukt dofter inte så fel den heller.

Dagens tips...

...är att besöka finfina http://www.byvanilla.blogspot.com och följa med på hennes fantastiska resa!

Morgonstund har guld...

Malliga mamman är allt annat än morgonsynkad. Nu har jag inte längre två vilddjur att lämna på dagis eftersom den dagdrivande pappan numera sköter den biten. Detta innebär alltså att jag bara har mig själv att hålla reda på under morgonen. Det är inte det lättaste kan jag säga. I det närmaste omöjligt.
Att överhuvudtaget få upp mina blå verkar klockan 6.30 till en synes omöjlig uppgift. Därav snoozningen fram till katastrofala 7.10. Med hela min viljestyrka och arbetsmoral samlar jag ihop mina nerver, mitt rufsiga hår, min stela kropp och hasar mig till duschen. Sedan följer en halvtimmes ren sinnessjukdom. Kläder slängs, ena ögat sminkas, svordomar haglar, gamla matlådor varvat i väskan med svettiga frukostmackor, maskor på strumbyxor frodas och duschen känns helt onödig eftersom svetten börjat sippra från ryggrad och panna. Svingar mig minst 5 minuter försenad över min röda fara med alldeles för snäv jeanskjol och ny jacka som är för kort i ärmarna. Malliga Mamman gör entré med halvsminkat ansikte, självfallslockar à la Kristina Lugn, skrynkliga kläder och med ett flås som efter ett svettigt boxningspass. Ungefär VARJE kväll tänker jag att imorgon, då ska jag minsann gå upp i tid för att njuta av en solig morgon, kanske en joggingrunda vid 6-tiden toppad med en njutningsfull dusch. Sedan en lång frukost tillsammans med man och barn, nypressad apelsinjuice och kanske lite hemmagjorda scones. Skratt och morgontidning. Ett utsökt och välplanerat klädval med endast fräscha underkläder i lådan. Håret som sedan fönas varsamt och görs slätt med hjälp av min plattång. En ögonmake som en dröm och läppglanserade läppar utan hår som klistrar sig fast på den friska cykelturen till jobbet. Där jag slutligen sveper in exakt klockan 8.00, likt en gasell med blickar i ryggen som beundrar istället för kollegor som flinar och nickar menande.
Imorgon då...

Morgonsynkade systrar

Ett riktigt kap den där Malliga Mamman

Stora A försöker sluta snusa (för typ 15e gången). Det är inte kul. Hans ögon är otäckt vidöppna, ansiktsfärgen vit, humöret lågt och med ben som hoppar och händer som trummar nervöst mot bordet. Då gäller det för mig att tassa på tå. Det är inte kul. Det är mycket svårt. Jag kan inte häva ur mig allt mitt struntprat, tjat och retsamheter i samma utsträckning. Det bästa jag vet är att retas. På ett charmigt sätt, tycker jag själv. Idag ringde jag hem och frågade om jag skulle handla med något efter jobbet. Som snus t ex? Charmigt va? Jag är även snällheten personifierad. Idag knep jag käft fast irritationen låg som en tickande bomb inom mig, över att Stora A-bstinens-offret inte hade typ lyft ett finger, tvätt, gamla blöjor eller liknande på hela dagen. Han hade bara gått hemma som en osalig ande bland sina övergivna snusångor. Men då visade jag upp den mogna kvinna jag är och knep alltså käft och gav honom en puss istället. Vilken tur han har den där Stora A. Vilket kap han gjorde när han bestämde sig för mig. Verkligen.

Terapi för allt jag är bra på

Saker jag behöver söka hjälp för;

* Min besatthet av sötsaker
* Min lugg-anorexi (Klara Zimmergrens diagnos)
* Min oförmåga att komma i säng om kvällarna
* Mitt dåliga tålamod
* Mitt Höna-Pönasyndrom

och eventuellt några få saker till...

Saker jag är bra på;

* Att äta godis
* Att klippa lugg
* Att surfa, städa, pyssla och titta på tv på kvällstid
* Att göra saker snabbt och slarvigt
* Att kontrollera omvärlden

och eventuellt några få saker till...

Den första kärleken

Även om den är på en fyraårings nivå och innebörden av ordet kärlek inte till fullo kan förstås, så är den fantastisk. Den allra första. Kärleken. Min lilla flicka rodnar, fnissar och trånar. Jag frågar om hon är kär. -JA! Mamma jag är kääääär! ropar hon, medan hennes trassliga lockar dansar i hoppsa-stegen hon tar.
Tänk, när man själv inte var längre än 110 centimeter men ändå fylld med alla dessa känslor. Rosa moln och pirr i magen. I skolåldern byttes lappar om förhoppningar och frågor om chans. I tonåren var ju kärleken inte lika okomplicerad och självklar, en kärlekens prövotid minst sagt. Nu i vuxen ålder har man insett att kärlek kan te sig på många vis och jag har haft lyckan att få uppleva den totala och villkorslösa kärleken till mina barn t.ex. Jag har har även fått lära sig att kärlek inte är något självklart utan något man ocks får kämpa för och att gammal kärlek kan rosta men även blomma till liv igen. Kärlek är själens syre oavsett vad, för och till ens hjärta hör. Love is in the air.

Emma säger; Har haft en särdeles fantastisk helg med underbart extra allt

Min helg har varit sådär äckligt bra. Som man läser om andras och tänker att jajaja sådär helyllefantastiskthallelujabra kan man ju ändå inte ha det. Facebook-uppdateringar som skryter om härliga middagar, soliga dagar och andra flashiga/roliga/underbara händelser, brukar jag ögna igenom snabbt. Inte för att jag inte unnar andras lycka, avskyr verkligen missunnsamhet, men jag har bara lite svårt för idyll och sånt. Men nu har jag varit där, i idyllens varma ljus. Härligt! Nu sitter jag med Magica de Hex färg verkandes i håret. För att matcha mitt bleka fejs. Har ni sett ett sådant blekt fejs förut, ja förutom Michael Jacksons (RIP) och andra albinos? Ser inte tänderna lite gula ut också? Ok. Då var jag mitt vanliga down to earth-iga jag, utan glättighet och flashiga staus-uppdateringar.

En torsdag i mängden

Varför visar man sina hemskaste sidor för dem man älskar allra mest? Man har bitit ihop på jobbet, varit lugn, trevlig och med ett leende till hands på läpparna. Den inre stressen har kokat och pyrt inombords och de alltför långa kvällarna då man aldrig kommer i säng och därtill de tidiga morgnarna börjar ta ut sin rätt framåt eftermiddagen. Magen känns svullen av automatkaffe och halvrutten banan, pannan lyser en aning av svett och mascaran sitter likt flugskit under och över fransarna. Trampar hemåt bland grus och strilande regn på mitt skrangliga cykelskrälle. Det luktar pannkakor bland husen. Väl hemma. Två helvilda skrikande kids och en pappa med desperat röst som försöker medla i ett syskonbråk samtidigt som hans två händer steker pannkakor. Mamman känner för att vända i dörren trots att hon längtat efter sin familj mest hela dagen. Försöker och försöker säga något vänligt till den tappre mannen men ut kommer bara fräs, riv och suckar. Barnen får också sin beskärda del av fräset. Efter maten lägger sig den värsta tröttheten och allt börjar kännas lite bättre igen. Det blir gos i duniga och nybadade barnahår och spännande läsning av Bockarna Bruse.

Nu med vuxentiden tillbringad i soffan smyger det sura samvetet sig på. Samvetet över surheten. Men kanske är det så att det måste ingå i att vara en familj? Att få spy galla över varandra ibland och att orättvist få ut sin frustration över livet i allmänhet genom att surbråka lite med sina familjemedlemmar. Men ibland önskar jag att bara kunde fräsa till åt någon helt okänd, en vän eller kanske en kollega istället för att spara det till Stora A.
Ett visst mått av bråk är att älska tycker jag, även om jag inte älskar att bråka.

P.S Jag har hittat godiset...

Snopet

Ok. Kommer hem från min goa vän och trots att jag bjudits på en innehållsrik och mycket god kvällsfika så det första jag gör när jag kommer hem är att öppna "godisskåpet" med påskens skatter.
Tomt. Stora A har gömt godiset. Vet inte om jag ska älska`n eller hata`n...

Årets skörd

Helt sockersjukt. Kolla på ungarnas skörd. De har sprungit omkring sockerstinna gödkycklingar hela påsken, men ändå finns allt detta kvar.

Fördelar;
*Jag och Stora A sparar in en slant på lördagsgodiset, eftersom det kan ransoneras ut i uppskattningsvis ca ett halvår framöver.
*Att man kommer ihåg att sockerägg samt massproducerade chokladägg i gyllene papper är vidrigt äckliga och väljer att lägga i vanligt hederligt lösgodis i äggen nästa år istället.
*Att man även kommer att komma ihåg att Påskharen uppenbarligen gone crazy i samtliga orter och föräldrahem i norra Skaraborg och att småkids föräldrarna själva inte behöver vara så påskäggs-ambitiösa nästa år.
*Att man lär sig att även äta godis som inte är fullt så gott.

Nackdelar;
*Att barnen är på god väg att få en sockeräggsknarkande morsa med vissa hönsiga inslag.
*Dålig hy, vikt och karaktär.

Mest fördelar alltså.

Hoppas ni alla haft en riktig göttig påsk!

Påskpics