Morgonstund har guld...

Malliga mamman är allt annat än morgonsynkad. Nu har jag inte längre två vilddjur att lämna på dagis eftersom den dagdrivande pappan numera sköter den biten. Detta innebär alltså att jag bara har mig själv att hålla reda på under morgonen. Det är inte det lättaste kan jag säga. I det närmaste omöjligt.
Att överhuvudtaget få upp mina blå verkar klockan 6.30 till en synes omöjlig uppgift. Därav snoozningen fram till katastrofala 7.10. Med hela min viljestyrka och arbetsmoral samlar jag ihop mina nerver, mitt rufsiga hår, min stela kropp och hasar mig till duschen. Sedan följer en halvtimmes ren sinnessjukdom. Kläder slängs, ena ögat sminkas, svordomar haglar, gamla matlådor varvat i väskan med svettiga frukostmackor, maskor på strumbyxor frodas och duschen känns helt onödig eftersom svetten börjat sippra från ryggrad och panna. Svingar mig minst 5 minuter försenad över min röda fara med alldeles för snäv jeanskjol och ny jacka som är för kort i ärmarna. Malliga Mamman gör entré med halvsminkat ansikte, självfallslockar à la Kristina Lugn, skrynkliga kläder och med ett flås som efter ett svettigt boxningspass. Ungefär VARJE kväll tänker jag att imorgon, då ska jag minsann gå upp i tid för att njuta av en solig morgon, kanske en joggingrunda vid 6-tiden toppad med en njutningsfull dusch. Sedan en lång frukost tillsammans med man och barn, nypressad apelsinjuice och kanske lite hemmagjorda scones. Skratt och morgontidning. Ett utsökt och välplanerat klädval med endast fräscha underkläder i lådan. Håret som sedan fönas varsamt och görs slätt med hjälp av min plattång. En ögonmake som en dröm och läppglanserade läppar utan hår som klistrar sig fast på den friska cykelturen till jobbet. Där jag slutligen sveper in exakt klockan 8.00, likt en gasell med blickar i ryggen som beundrar istället för kollegor som flinar och nickar menande.
Imorgon då...