Turn the tide

Vissa veckor...

Varför är det ofta så, att allting hopar sig i en och samma period? Oavsett om det är lycka, bröllop, sjukdomar, otur, födelsedagar eller fester. Veckan som gått har varit...hm, låt oss säga...intensiv. Med Stora A och jag varvandes på möten och jobb på olika kvällar och med vår yngsta dotters födelsedag mitt i, oj då förlovningsdag var det visst med, men den behöver man väl inte fira nu när man är gift eller hur gör man? Whatever. Vi firade med att tävla om vem som snarkade högst i alla fall. Jag gillar tempo, men gärna i ett sådant så att man kan prata och andas samtidigt utan att snubbla på benen i bara farten. Nästa vecka. Snigelfart.

Lycka

Vilken lycka! Systrarna B är bjudna på samma kalas, till världens bästa grannpojk. Vilken kalashelg-minst sagt. Under tiden ska ödlan öppna en bok och insupa lugnet för en stund.

Välkomna hem till ödlan!

Bestämma. Handla mat. Baka. Röda flammor på halsen. Pekande och viftande med stadig järnhand. Fnysande, fräsande och avhuggna konversationer. Uppspärrade ögon och frenetisk städning. Suckar och himlande ögon. Blängande långa blickar. Städa lite igen och duka fint med hungriga skakande armar. Kaffet? KAFFET då? Plingplong. Gästerna är här.
-Men heeeeeeeeeeej! Å va trevligt välkomna! Pass opp pass upp. Varsågoda! -Mer kaffe, någon?

Varför ska jag bli en sådan ÖDLA timmarna innan vi bjuder till kalas? Sätt dig ner och slappna av kvinna!

Kalasbrudar

Varannan dag

Jag är verkligen inne i en period då jag tänker mycket. Alldeles för mycket. På i princip allt. Analyserar och dömer. Grubblar och förlåter. När jag försöker koncentrera mig på något så svävar mina tankar iväg på allt och ingenting. Ena dagen känns allt fint, då man känner framtidstro, hoppfullhet och tacksamhet. Andra dagen är ingenting bra, det är som om något river i min kropp tills mitt hjärta blöder. Det river så mycket att jag hamnar i apatins menlösa grepp för en stund, jag försöker klämma fram tårar som brukade komma så lätt på mina kinder, men de förblir torra. Ögonen tittar på allt men ser ingenting. Min mun pratar men ingenting sägs. Min kropp rör sig men kommer inte framåt. Min själ vilar och går på tomgång en stund.

Jag sätter min tilltro till tiden. Tiden som läker så skönt. Tills man kan pilla bort sårskorpan.

Litet A fyller 3

Älskade mysunge

This is why Malliga Mamman inte gillar frukost på sängen

Soffsvamp

Ett med naturen brukar väl inte vara mitt naturliga element, det är liksom mer Ett med soffan eller liknande som gäller för min del. Alltså, jag älskar att vara utomhus. Men i civiliserat tillstånd. Både jag och min syrra är uppväxta på landet, praktiskt taget i skogen. Men ändå. Två hysterikor på besök i föräldrahemmet när det dyker upp både det ena och det andra suspekta djuret/insekten. Men jag vill så gärna. Idag har vi försökt hitta svamp. Vi hittade diverse konstiga svampar, men tyvärr inget guld. Vi hittade ett vattenfall också, himla fint. Dock så hittade även Malliga mamman skinn. Från orm. Jag hoppade som den mest graciösa gasell ni kan tänka er. Skräck gör en smidig och låter kroppen böjas i många omöjliga vinklar.

Fantastiskt det där med naturen.

Det stora vemodet

Svaga dofter av höst fläktar förbi i kylig vind. Mörkret faller fortare och fortare och fredagsmys i soffan är med på kartan igen. Fruktiga drinkar och sandiga fötter byts ut mot mustigt rött vin och svarta Converse. Semesterfoton sorteras och minnen lagras. Lata dagar är ett minne blott och almanackor införs igen. Jag älskar hösten. Nya tag och mysiga tider. Det är just den här mellanperioden som jag tycker är lite svår.
Att säga farväl till sommaren.

Glamour i badrumskåpet

Man skulle kunna tro att vi är sponsrade av det mest flärdfulla märket på marknaden.

Fina

Ännu en herre och en fru. Finafinafinafinafina.

Apropå syndrom...

Ett annat syndrom jag har är att intetatummenurochbokatid-syndromet! Jag tar mig ALDRIG för att boka tid hos frissan/tandläkaren/massören etc. Svinjobbigt att ta upp telefonen och ringa tycker jag att det är. Vet ej varför. Fick en ansiktsbehandling när jag fyllde år (bara 5 måndader sedan, men ändå) och upptäckte till min förtjusning att man kunde boka tid på deras hemsida. Phu!

Konsten att låtsas

I fredags åkte jag till huvudstaden för nästa fina bröllopsfest. Själv. Det händer väldigt sällan att jag åker helt själv någonstans nuförtiden. Jag menar, det är ju knappt att man får besöka toaletten helt själv. Jag har åkt hem från andra sidan jorden alldeles själv en gång och lyckades komma hem helskinnad, så helt bortkommen är man väl inte. Men ändå. Man är så van att ha någon med som vet vart man ska och vart man är på väg.
När jag anlände till Centralstationen så kom jag ihåg hur stort det är. Mycket folk med bestämda steg mot klara mål. Stressigt tempo. Tunnelbana och buss till vännerna på ön. Vid sådana tillfällen vägrar jag se bortkommen ut. Stoltheten tar över och att fråga första bästa kommer inte för mig, fastän jag får irra omkring i cirklar innan jag hittar vart jag ska. Jag låtsas att jag är en riktig ur-stockholmare med världsvan min och högfärdig blick. Teaterapan i mig kommer fram och det hjälper uppenbarligen... Det kom fram en stackars tysk tjej som frågade vägen till någon färglad linje i Tunnelbanan. Istället för att säga att jag inte visste, så låtsades jag världsvant veta en sådan självklarhet och pekade lite diffust åt ett håll som säkert var helt fel. Hemskt-jag vet, men det är något slags syndrom jag har. Stackars tyskan att möta en svensk bonnläpp med måstesevärldsvanochvetaalltmenisjälvaverketärjaglivrädd-syndromet!

Som en sol

Nuförtiden är jag inte så mycket för att shoppa. Tiden finns helt enkelt inte, knappt intresset heller längre. Men idag var jag en sväng på stan och sprang på den här underbaringen som bara skrek i all sin underbarhet: -Tahemmigochdublirlitelyckligarejagtillhördigochärsomensol!!! Så jag betalade och gick ut och den gör mig faktiskt lite gladare. Jag försöker peppa mig från min tillfälligt dystra aura. Barn, bröllop och fina gula skålar hjälper helt klart. Jag har också satt upp en lapp på jobbdatorn: Sluta gnäll! Var glad! Du klarar allt! Klyschigt, men om inte annat så ger lappen mig ett skratt över min egen klyschighet.

När vardagen rullar igen

Det kostar på att komma in i gamla vanliga rutiner igen. Kidsen var överlyckliga över att vara tillbaka på förskolan. Speciellt Lilla A som nu får gå på storasysters avdelning. Hon lyser av stolthet. Men är så till vida trött att hon efter diverse psykbrytsutbrott helt sonika däckar på golvet framför toadörren. Jag är glad att hon fortfarande är en liten tre-åring och ingen tonåring som kanske ligger där av andra orsaker än trötthet...


Läsvila

Tisdag 17.10

En undran

Flyttar inte de skränande gässen tidigt i år? Har hört och sett plogar på himlen i säkert två veckor nu. Vad betyder det? Jaja. Jag tänker då ha lite sommar kvar.

Bröllopsbonanza

I helgen var vi i Kalmar på världens finaste bröllop. Ett klassiskt bröllop men med avslappnad känsla. Skratt blandat med tårade ögon. Minnen och framtidstro, hopp och kärlek. En lyckans dag helt enkelt. På fredag är det dags för bröllop nummer två denna sommar. Ett underbart trädgårdsbröllop ska det bli! Att få dela andras kärlek är ju en ynnest och gör att man själv blir lite extra kär i man och liv.

Terapi

Har just sett på en film. Gripande och tragisk. Beautiful Boy heter den. Den handlar om ett par som går igenom ofattbar sorg och tragik. Passar uppenbarligen ett Norén-fan som mig. Skämt och sido så framkallade filmen en strömmande stril av tårar-hela filmen igenom (ni kan ju tänka hur jag nu ser ut, eller snarare imorn bitti när jag vaknar!*frankenstein*) Filmen visar verkligen hur riktig sorg ter sig. Allt rullar på som vanligt men ändå inte. Kameravinklarna var "verkliga" och med små medel lyckades skådespelarna förmedla en känsla som var gripande och på "riktigt". Mitt tips. När man känner sig lite nere, titta på en riktigt sorglig och tragisk rulle och gråt ut (feelgood-rullar kan ju iofs också fungera...men jag föredrar tragik). Det hjälper. Inte piggheten på ögonen dock. Men annars. Det hjälper. Skönt.

The kids said

-Määäääääääää mamma, varför har inte du några simpuffar!?!

-Amehhhhhh....Hon har ju dääääääääääääääääääääääääär...

Lilla A pekandes på bikiniöverdelen.

Man tackar. Inte visste jag att de fortfarande flöt.

Hjärtefint

Söta S har en bästa vän. Granntösen. Jag hade också en bästa vän. Granntösen.
Den vänskapen är magisk. Som en skatt i skogen. Den vänskapen glömmer man aldrig. Häromdagen när jag körde bil på min barndoms väg mötte jag henne igen. Min barndomsvän. Hon hälsade på i sitt barndomshem, liksom jag. Hon gick med barnvagn och en liten lintott vid sin sida. Våra ögon möttes. Och mindes. Förr. Det magiska vi hade.

Idag fyllde Söta S bästa vän 6 år och hon blev inbjuden på tårta.
Bästa vänner. Magiskt.

Pride on beach

Tyckte att jag gjorde årets fynd på Stadium i år. Jag brukar ALDRIG göra fynd, att vara smart nog att handla på rea ligger tydligen inte för mig. Men i år. Badkläder. Ta tre delar betala för två. Fanns fortfarande MASSOR kvar att välja mellan. Jag valde enligt mig de snyggaste. Två bikiniöverdelar (inte vita) samt ett par hipstertrosor till. In the name of Pride går jag och svajar min rumpa på sandiga dynor...tillsammans med 78 andra tjejer, tanter, morsor och andra pumor. ALLA har valt detta bikinimönster. ALLA har tydligen varit på Stadium och fyndat. ALLA.

Plåster på såren

Yin och Yang. Malliga Mamman och Stora A. Våra val av böcker talar för sig självt. Gissa vilken som är vilkens?

Svart Vinbärssaft

Att falna lite grann

Strålande väder sista semesterveckan. Vi har mestadels hängt på stranden. Men idag ville Stora A ha tid för utlopp för sin Ernst-gen. Han har hittills både gjort saft och rivit dörrkarm. Inte illa. Själv har jag haft alldeles för mycket tid med mig själv och insett att jag måste ändra min för tillfället slentrianmässiga och känslomässigt likgiltiga attityd. Så fort jag inte har händerna fulla så drabbas jag av Stora Rastlösheten. Jag har extremt svårt att koppla av för tillfället, flera semesterveckor till trots. Jag finner inget inre lugn och min hjärna är seg men ändå fullproppad av tankar som snurrar. Mestadels ganska osomriga och negativa tankar. Gillar't inte. Inte ens mitt hetsiga humör får jag fram. Jag prickar av roliga som tråkiga händelser likt en inköpslista på ICA. Engagemanget har sinat och glöden har kolnat. Jag skulle kunna sova i 100 år. Jag vet. Jag ska ta tag i allt. Imorgon är en annan dag och sätt inte kaffet i halsen när ni nu läser att jag förmodligen har en lättare depression av något slag.
En krisig tid i ett tredjedels liv. Men jag lever och jag ska allt hitta tillbaka till min glädje och min gnista.
Jag ska. Jag vill. Jag kan. Det vet jag.

Att känna sig snygg

Inte nog med vit bikini. Jag har numera en chokladbrun mustasch. Ett litet pikant streck ovanför överläppen. Någon slags pigmentförändring skulle jag tro. Snygghetsfaktorn denna sommar-no comments.

Bärigt

Tur att man har en Lill-Ernst som gillar att safta och sylta. Jag gillar mest att äta och dricka.

Jag och min vita bikini

Äntligen! Årets första bränna. Jag har numera konstant vit bikini. Himla praktiskt faktiskt, synd bara att bröstvårtorna lyser igenom. Vitt är ingen bra färg på bikini, det har jag alltid sagt.
Idag har vi hängt på stranden mest hela dagen. Jag jagade upp mina övriga familjemedlemmar likt ett hysteriskt yrväder -Uuuuuuuuuuuuupp å hoppa det är sooooooooool!!! Vi måste iväg NU! Gogogogogogo. Som anställd på insatspolisen dirigerade jag de yrvakna stackars sjusovarna in i bilen. Vi letade upp ett nytt strandhäng (det som vi skulle upptäckt förra året, då vi glömde matsäcken, Norénbråkade och drog vidare till ett annat bad istället och slutade upp i en saftig punktering istället.) Men nu så kom vi fram. Vi gillade det. Dock så fanns det GUNGOR där. Gungagungagungagunga. Tur att töserna numera sköter det så fint själva ...men ändå gunga när man kan badabadabadabadabada.
Barns vägar äro outgrundliga.

Första milen

Ikväll skedde det. Jag och min finfina löparpartner sprang genom hetta, hägringar och fårhagar. I drygt en timma svettades vi ikapp, kämpade, pratade och flåsade. Vi gjorde´t - vår första mil med springande fötter. Stoltheten den stoltheten.