Varannan dag

Jag är verkligen inne i en period då jag tänker mycket. Alldeles för mycket. På i princip allt. Analyserar och dömer. Grubblar och förlåter. När jag försöker koncentrera mig på något så svävar mina tankar iväg på allt och ingenting. Ena dagen känns allt fint, då man känner framtidstro, hoppfullhet och tacksamhet. Andra dagen är ingenting bra, det är som om något river i min kropp tills mitt hjärta blöder. Det river så mycket att jag hamnar i apatins menlösa grepp för en stund, jag försöker klämma fram tårar som brukade komma så lätt på mina kinder, men de förblir torra. Ögonen tittar på allt men ser ingenting. Min mun pratar men ingenting sägs. Min kropp rör sig men kommer inte framåt. Min själ vilar och går på tomgång en stund.

Jag sätter min tilltro till tiden. Tiden som läker så skönt. Tills man kan pilla bort sårskorpan.