Ta vara på

Vart har de senaste två veckorna tagit vägen? De har försvunnit in i gårdagen och är ett virrvarr av känslor, handlingar och drömmar. Saker man inte kommer ihåg man gjort och saker man kommer ihåg att man borde göra. Livet tickar på snabbt ibland. Det andas i snabba flämtningar. Att ta vara på några ögonblick varje dag försöker jag men ibland är tanken mil bort och fokus finns längre fram. Till vad? Vad väntar livet på?
Mitt liv är jag och jag är nu.

2 veckor av kalas, 100 möten med Hello Kitty och försmak av sommaren...

Goda grannar och Svenska hjärtan

Nu lever och frodas grannlivet. Allas dörrar står öppna på vid gavel och alla får inblick i varandras liv vare sig man vill eller ej. Man får höra skratt och skrik blandat med telefonsignaler, förtroliga samtal och musik som skrålar. Grilloset ligger tätt och ungarna cyklar ikapp. Very Svensson. Jag gillar Svensson. Men inte att vara i Svenssons universums mittpunkt. Stora A som kan snacka upp vem som helst, tycker det är en fröjd att få prata med grannfolket som om han känt alla i 100 år. Det skrävlas och skrattas och snackas. Jag ses nog som hans skygga mystiska hustru(nåja) som en fluga på väggarna och en skugga i asfalten. Som småspringer till tvättstugan och bilen, alltid på väg, som aldrig vill stanna och prata.
I lekparken är jag 100% fokuserad på ungarna, trots att jag inte är någon lekmorsa och svär inombords när jag ser någon pratglad person närma sig.
Vad gör jag här? Finns jag? Okej, jag kanske överdriver en smula (som vanligt?). Det kan vara mysigt och tryggt med alla Svenssons och jag ler mycket mot dem iallafall. Men jag vill inte att alla ska veta allt om mig och mitt privatliv (jaha, ni tycker att blogga är samma sak, fast värre, hm, tänkte inte på det förrän nu-whatever)
Det enda jag begär är att få fortsätta bajsa med öppen dörr utan att hela granngården hör min plumsar. Nu vet ni det.

PS. TV-serierna i rubriken var mina favoritserier när jag var någonstans i mellan och högstadiet. Ironiskt eller vad?

Semester inom synhåll

Att planera semestern är inte det lättaste. Det finns ju typ elva hundra miljarders för mycket grejer att välja på. När jag surfar runt i världen vill jag göra ALLT! Hyra ett hus på franska landsbygden och baka baguetter. Åka till Köpenhamn och strosa på Ströget. Vill åka till Norrland och se midnattssolen. Prag. Österlens vita stränder. Spa. Äventyr. Lekland. Legoland. Djurpark. Romantisk helg i Rom. Luffa i Grekland. Bila i USA. Spela digeridoo i Australien. Köpa tyger och kryddor i Indien. Safari i Afrika.

Det blir Dalarna. Skål och knätofs.

Kalastips utan kallprat mottages

Barnkalaspanik. Hur anordnar man en hyfsad tillställning till soon-to-be 4-åringens allra första kompiskalas? Är skitnervös. Allra mest nervös för att chittchatta med respektive barns förälder. Kallprat och jag-inte bra. Min mun kommer att, som vanligt i kallpratiga sammanhang, hagla ut frågor likt en kulspruta om allt och inget och misstas för en hysterisk skvallertacka. Nä fokus på barnen nu. Fiskdamm? Sätta knorr på gris? Blindbock? Eller vad? Fan, vad jag känner mig gammal men ändå så ovan.

Cyklandet å rä

Jaha? Hur cykelloppet gick? Suveränt! Inte en solstråle så långt ögat kunde nå så inga vita ben-flash. Kalasstatus; intensiv. Viktstatus; katastrofal. Sommarstatus; ingen kommentar.

Söndagstankar

Kan inte någon bara skicka mig till någon slags total makeover? Det går bra både med hem, ansikte och kropp, garderob, hushållsekonomi eller nannyakuten. Regnig söndag med 0 inplanerade aktiviteter ger mig eftertanke. Inte bra. Eftertankar borrar sig in, pockar på och rispar i hjärnan. Helt plötsligt vill jag förändra allt och hela världen, göra 1000 olika saker samtidigt som min kropp är tung som bly och ögonlock likaså. Tror jag ska rensa avloppet. Är det normalt att hellre vilja rensa avlopp än att leka med sin underbara 21-månaders dotter? Jag älskar mina barn till stjärnorna och tillbaka, så varför i helvete tycker jag mer om att städa än att leka med dem? Näe, någon bra lekmorsa är jag då sannerligen inte. Hoppas de förlåter mig och att min ömhet och kärlek räcker och blir över ändå.
Nu. Gummihandskar på.

Dum dummare

Är man dum i huvudet om man tar skattepengarna till att göra något extraordinärt kul istället för att fixa dyrt kamremsbyte till bilen? Förmodligen. Jag är dum.

Väldigt vita ben

Nästa vecka har Stora A sitt årliga cykellopp. Cykelloppet är som en tvångstanke för honom. KULMÅSTEKULMÅSTEKUL. Att han inte har tränat en meter (ungefär som de senaste 7 åren)inför det bekommer honom inte trots vetskapen om rump-skavsår och andningssvårigheter under loppet. Nej då. Istället låter det såhär;

- Fan också! Kollade på SMHI och det ska bli 20 grader varmt på torsdag. Nu kan jag ju inte köra i långbyxor och jag som har så VITA ben!!! Åååhhhh faaaaaaaaaaan.

Stackars Stora A. Ångesten grydde i hans ansikte och soltid i solarie bokades. Okeeeeeeeeeeej. En begynnande fyrtioårskris eller långtidsinfluerad av Malliga Mammans tänk och leverne?

Mirakelmedicin

Jag har nu kommit på att gråta är bästa medicinen för det där förbannade pollengiftet. Idag grät jag mycket moget och övervägande över mina svullna och trötta ögon. Riktigt Helena Bergström-aktigt ni vet. Snor som rinner och med en ansiktsmimik som får Mr Bean att verka neutral. Det var skönt att hulka - Oooohoooohoooooorkar inte meeeeeeeeeer. Mamma och Stora A var på väg att köra in mig till akuten. Om det var till Psyk eller den allmänna vet jag inte. Men vips så var kliet och svullet borta och ögonvitan var ovanligt icke-röd. Salta tårar smekte mina ögon. Så nu har jag bestämt mig för att gråta en skvätt varje kväll för att lindra allergin.
Borde inte vara så svårt.

Love Loppis

I veckan har vi rensat, sorterat, bråkat om vad vi ska spara/slänga/sälja och rensat ännu mer. Igår var Dagen med stort L här! Loppis. Spända av förväntan ställde vi upp fulgrejer, böcker och barnkläder på vårt hyrda bord. Det var kö in vid öppningstid. Sedan gick startskottet för en rad med white trash-människor, finfolk, invandrare, barnfamiljer, pensionärer och ungdomar. Bland hundratals bord gick de med ögon på vid gavel och öron på skaft. Letade och rotade bland gammalt skit och fynd. Fascinerande. Hade aldrig varit på någon riktig loppis förut och att vara försäljare där var väldigt kul...samt att glo ohämmat på alla olika människor. Älskar att glo! Men när två timmar av tiden återstod blev det trist. Speciellt när man insåg att man fick åka hem med hälften av sina grejer igen och greppade att storkovan var låååååååååångt bort. Vi shoppade upp de pengar vi fick in! Typiskt mig och Stora A.
Men man måste bara älska loppis.

Frön

Svulliga svullet har lagt sig lite. På jobbet trodde dem att jag gjort en botox-injektion under helgen... Great! Hoppas de svindyra tabletterna hjälper nu!

Har nyss gjort sommarfint på balkongen, planterat blomster och så. I eftermiddags tänkte jag vara en entusiastisk mamma med höga ambitioner. Vi skulle alla åka till växtvaruhuset för att botanisera! Det lät ungefär så här;

-Iiihhhhhh-näääjnääääjnäääj, Lilla A kväder ur sig sitt nya favvo-ord när hon givetvis inte vill sitta lugnt i vagnen.
-Duukaanintetaaamiiigdukanintetamigduukaanintetaamiiig, Söta S lyckas pipa ur sig denna fras ca 1574 gånger på 20 minuter.
-SLUTA SPRING, Stora A med stark och myndig röst
-Jamentittahärdå! Ååå en sån vill jag ha! OlivträdCitronträdPaprikaträdPapegojblommor och heeeela kittet!, Malliga Mamman drömmer sig bort bland exotiska och alldeles för dyra växter.
-Bajsbajsbajsbajsbajsbajsbajs, Söta S byter mantra och Lilla A ljuder med.
-Aaaaj hoooon sloooog mig!!!
-Näääjnäääjnääääj! IHHHHHHHHIIIHHHHHH!!!; Syskonbråket tar form och pensionärernas leenden mot de lockhåriga systrarna byts ut mot snörp på munnen och irriterade blickar.
-Nu får det för vara NOOOG! Stora A ryter till alldeles för högt för att vara bland offentligheten.
-MurgrönaSilverregnPelargonerLavendelPetuniorPrydnadsgräs, Malliga Mamman fortsätter att fantisera, vaknar upp ur sin dröm, hör syskonen bråka som vildar och inser faktum att vi måste fort ur affären och att växtlighet är väldigt dyrt.
Stora A sliter till sig ett drivhus och barnen spelar marackas med fröpåsarna. Malliga Mamman börjar bli sur över insikten att balkongen ännu ett år får bli spartansk och med få blommor som ändå vissnar innan mitten på juli.
Jag viiiiilll heeeemmmm, Låter sig både Malliga Mamman och Söta S meddela.

Väl hemma på balkongen med sovande kids och en karl som surfar hur man sår på bästa sätt, gräver Malliga Mamman i fuktig jord och skapar det spartanska. Men fröerna, FRÖERNA då!?! GlömtGoneGoodbye. Informerar Stora A med jordig röst att SåSurfSessionen för kvällen är avslutad och att han minsann får pallra sig till växtvaruhuset imorgon för att få tillbaka de dyrbara fröerna. De kan ju omöjligt glömt bort den hysteriska samling familj som handlade enorma mängder fröer.
Får vi hoppas. Eller inte. FröFan.

Sirapsvänner

Två helger i rad har jag träffat vänner, riktigt goda vänner, som vet allt om en och som tar en för vad man är. Vänner som man inte träffar varje dag, vecka eller månad men som alltid finns där ändå. Allt rollspel släpps och ens riktiga person kommer fram. Vänner som lockar fram ens innersta skratt, minnen och tårar. Gyllengul sirap omhöljer mitt hjärta, klistar sig fast runt det som solen självt. Vänner. Älskar.

)"#/(¤#)¤"=¤(##/¤&")#"=#"(¤¤/&%&#(/

Efter en helg på Götets glada gator, sitter jag nu här med ögon som kikar ut genom en liten liten springa. Inte av sömnlösa festnätter, inte av gråt, inte av plastikoperation. Pollen. Utan att överdriva så är mitt ansikte mer svullet än än en gravid Carl-Jan Granqvist med ett äpple i munnen. Det kliar, svider och rinner. Jag är trött och arg som ett bi. Ödets ironi. Det är som vackrast ute och jag är allt annat än vacker och kapabel till att njuta. Nu lägger jag in en rad av jordens alla svordomar. ##...!!!!/?%=¤)#//&Y#"(¤)¤)#=¤(/#&#"(#¤)#)%=#=)&(#¤/#&¤)=?*")¤#/(%/%)#=!!! Jag lyssnar på radion, två kanaler samtidigt. Orkar inte stänga av. Det brusar och svammlar till min hjärna och jag känner mig på gränsen till sinnessjukdom. Min familj som jag nyss skrek sönder av ren frustration - syskonbråk och en man som inte gör vad jag tänker. Nu har de flytt ut i solen till fredat land, skrattar och gungar...de vill nog aldrig gå in till det svullna Mammamonstret igen. Har sjukanmält mig på jobbet. Allergi? Jahaja. VEKLING! Viskar mig min sjuka lilla inbillningshjärna att de tänker. Vårdcentralen ringde upp. Ta ditt straff och lid var domen. Klia INTE. MÅSTE! Tydligen hörde hon min desperata röst med gråt på toppen. Starkare medicin. Tack kära doktorer för att ni är så lätta på hand och skriva ut medicin. Tack! Det är så skönt att slippa mänsklig kontakt. Ett telefonsamtal bort finns piller och låtsasdiagnoser. Fantastiska mjuka (sjuka) samhälle. Jag börjar inbilla mig att det är en mördarbakterie som tagit över min kropp. Det kanske inte alls är oskyldiga Moder Natur? Snart kommer det säkert ut larver ur ögonen och småkryp som böljar innanför mitt skinn. SINNES. Jag känner mig som ett litet barn. Jag vill att någon ska vyssja mig och säga att det inte är någon fara, att jag FÅR vara sjuk, trött, utan tålamod, grinig, arg och ledsen inför mina barn. Det är alltid jag som vyssjar. Vem vyssjar mig? Stora A är bra på att vyssja. Men hur kommer man nära ett Mammamonster med stora taggar utåt? Jag är inte döende, jag är inte sinnessjuk. Jag vill bara få klaga lite. Det är väl ok? Vyssja mig.