The Tourist

Vad har hänt med Angelina Jolie? Hon spelar ju samma roll i olika filmer. Hon som brukade vara så bra. Snyft. Gamle gode Johnny var ju härlig som vanligt. Men filmen. Zzzzz. Tur vi hade bokat hångelsäten så att jag fick min välbehövliga skönhetssömn och en stund mot Johnn...hrrrmm...Stora A:s axel. Vad är det förresten med folk som nödvändigtvis ska ventilera sina känslor och åsikter om filmen under pågående visning. Det ska man ju diskutera efteråt. Alla är så jäkla kommunikations-skadade. På bio får man endast titta, snaska, snusa och hångla (samt eventuellt sova). Ok?

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Hej då bloggutmaningen. Den sög sannerligen musten ur mig och jag fuskade till max. Men hej nu vet ni lite mer om mej.

Dag 29 - Mina ambitioner

1. Att vara en schysst människa som trivs med mig själv. 2. Att få till en lagom dos egoism blandat med omtanke för mina medmänniskor. 3. Att få minst ett hjärtligt skratt om dagen. 4. Att kunna njuta livet, både det som göms i litet som i stort. 5. Att inte ångra utan förlåta, glömma och gå vidare. 6. Ärlighet mot mig själv och andra. 7. Att vara en förebild för mina barn och skämma bort dem samt Stora A med kärlek. 8. Vårda mina drömmar. 9. Att behålla barnasinnet. 10. Vara mig själv.

Shit. Jag har just skrivit nya budord.
Halleluja Heliga Malliga Moderns Milda Makter.

Klumpedunsa

Zumba. Say no more. Mina höfter rullade stelt över lårbenshalsen, rumpan skvalpade ymnigt och överkroppen, ja den gjorde sitt bästa för att få de stackars löst hängande kvinnobrösten i taktfast gungning. Koreografin var en blandning av salsa/rumba/merengue/ och sjuttioelva andra latinodanser. Helst allt på en och samma gång. Det blev för mycket för den här gamla slitna mammakroppen, eller kanske egentligen hjärnan som inte kunde få ihop rumpskakningarna tillsammans med allt det andra. Shake no more.

Dag 28 - Det här saknar jag

Mormor. Min älskade mormor som gick bort alldeles för tidigt. Jag har skrivit om henne förut och kommer göra det igen. Jag älskade att vara med henne. Hon utstrålade en särskild slags livsglädje och gav så mycket energi till människor. Detta trots att hon levde med ständig och ibland näst intill outhärdlig värk p.g.a. reumatism. Hennes händer och fötter var i slutet alldeles förvridna av sjukdomen. Det är lustigt det där, att människor med någon kronisk sjukdom oftast är positiva i sinnet.
En slags försvarsmekanism antar jag.

Hon dog nära min 26:e födelsedag i sviterna av lunginflammation, sjukdomen och otaliga års medicinering. Kroppen orkade inte längre. Jag är så tacksam över att jag åkte till sjukhuset och hälsade på de där hemska dagarna då allt hände så fort, alldeles för fort. Ingen trodde att hon skulle dö. Det gjorde hon och min värld blev lite fattigare efter det. Ett sting i hjärtat av saknad varje gång jag tänker på hennes glittrande ögon med det tillhörande skrattet. Hon hade älskat att träffa mina barn. De skulle läka henne lite grann med deras uppenbarelse. Hon samlade på änglar. Jag inbillar mig att hon är min ängel som vakar över mig.
Finaste finaste Änlgamormor.

Häxan surtant

Jag brukar lyssna på Christer i P3. Igår handlade det om tillfällen då barn chockerat sin omgivning. Jag skrattade högt.
Mina barn är ena riktiga trollungar. Bokstavligen talat. De älskar allt som har med häxor, troll och andra sagoväsen att göra. Eftersom jag är en mamma som älskar att skrämmas så brukar jag få agera -inte helt otippat-häxa. Jag rufsar till mitt skatbo till hår, lägger till med min allra kraxigaste och elakaste röst och jagar dem runt runt, tills de kiknar av skratt (och skräck, gråt har förekommit också)Det dumma är att allt som oftast blir tjejerna sugna på lite häx-bus vid lite mindre lämpliga tillfällen, som på stammisställena Ica-Maxi och Ikea exempelvis.
-Häxan, häxan kom igen då din dumma häxa, piper de med sina små barnaröster och busiga ögon. Sedan fortsätter de att kalla sin mamma för häxa till hon kraxar med rösten igen. Höjda ögonbryn på Ica.

Jag glömmer aldrig när Söta S ivrigt pekade på en beslöjad kvinna och utbrast:
-Mamma (eller häxan)tittatittatitta en PÅSKAKÄRING!

Paltkoma

Förra helgen gjorde vi pitepalt, med egenplockade (eller farfar-plockade) rårörda lingon. Ser inte mycket ut för världen, med det är en liten bit av himlen som döljer sig i den där gråa lilla klumpen.

Kompostera mera

Jag jobbar ju på ett skivbolag. Idag var det en potentiell kund som frågade efter en för mig helt okänd fransk jazzartist och jag ställde en helt normal, väsentlig och riktig motfråga.

-Jaha, har han komposterat något själv?

Miljömedveten musiker minsann.

Dag 26 - Min favoritplats

Sommarstugan. Förvisso inte min alldeles egna sommarstuga, den tillhör Stora A och hans släkt på sin mammas sida. Hans morfar byggde den till sin familj, precis invid en liten sjö och skog runt omkring. Tänk om morfadern hade vetat att detta hus byggt av hans egna händer skulle komma att betyda så mycket för så många. Ovärderligt.
Lugnet möter mig alltid vid uppfarten, just som jag sätter ned foten från bilen och inandas granskogslukten och skymtar den stilla, lilla sjön.
Min absoluta favoritplats på jorden.

Tagga ner

Småbarnsföräldrar av idag kan ibland vilja lite för mycket. Medvetenheten och viljan att göra det bästa för sitt barn kan ibland göra att allting istället knyter sig. Metoder och effektiva lösningar för varenda litet problem. Vi har läst på om alla faser barnet går igenom och har googlat varenda sjukdom och syndrom. Ängsligare föräldrar än på 2000-talet har nog aldrig funnits. På gott och ont.

Försöker vara en hyfsat avslappnad morsa som tar föräldraskapet med ett visst lugn. Ett visst alltså. För allt som oftast kommer tankar om man gör rätt eller fel och man dunkar sitt arma mammahuvud i väggen av ångest. Ta den här helgen till exempel. Tänk att en tom agenda kan stressa en så. Vad ska vi hitta på? Vi kan ju inte bara vara hemma? Lekland, äventyrsbad, barnjympa, Ikea, biblioteket, bio kändes som självklara kandidater för föräldrarna. Men när barnen själva fick välja, fick vi svaret att vi skulle vara hemma för att sjunga, bygga koja och spela spel. Ljuvliga ungar! Jösses vad skönt med en helg bara hemma utan någon social stress. Bara vara.


Petat tå-ludd

Städat

Busat, lekt och spelat samma spel 12763876 gånger

Zzzzovit

Dag 25 - Mina rädslor

Är ganska många. Inget som hindrar mig i mitt dagliga liv (förutom rulltrappsrädslan då) men de finns ändå där och gnager ibland.
Stora A har ju epilepsi, men som är någorlunda under kontroll tack vare medicinering. Peppar peppar ta i trä så är det över ett år sedan han fick ett anfall.
Rädslan blir på något konstigt sätt större när han varit anfallsfri så pass länge och epilepsin fasas ut från vardagen och livet men för att slå ner som en blixt igen vid något oväntat tillfälle.
Den där ovissheten. Tänk om han får ett anfall när han är själv med barnen, när han lagar mat och inte hinner slå av spisen och hela familjen brinner inne (hönapöna i ett äggskal-det är jag)
Alla utom mamman som stirrar ut från sitt kontorsfönster så fort en ambulans och brandkår signalerar i närheten. Som en lejonhona tar hon telefonen och ringer, hör hans glada röst och lutar sig tillbaka på stolen med en lättnadens suck. Så tickar livet på och man glömmer igen. Men jävlar vad rädd man blir när man blir påmind om livets tunna tråd.
Livrädd.

Dag 24 - En första

...utlandsresa. Jag var 7 eller 8 år och vi åkte med familjen till Marocko. Jag minns det som igår. Helt fascinerad var jag och efteråt pratade jag, som var tyst som en mussla i skolan, om resan i veckor efteråt. Kameler, konstig mat och sött te, härliga färger, fina sagokläder och skrämmande bortgiftes-erbjudanden. En hel skinnpuff skulle mina päron få för mig.
20 kameler skulle vi få för morsan. Inte illa vill jag lova.
Det var ytterst nära att syrran fick lov att stanna kvar, då vi blev stoppade på flygplatsen som misstänkta kidnappare av ett stackars oskyldigt arab-barn. Vi är ingen svennebananfamilj till utseendet direkt.
Min första utlandsresa var ett härligt äventyr. Behöver jag nämna att Ali Baba och de 40 rövarna var min favvo-lektyr för ett tag efter det? Jag gillar också Leila Lindholm och marockansk inspirerad inredning grymt mycket. Snacka om att få avtryck för livet.

Dag 23 - Det här får mig att gråta

Se dag 22.

Skala 1-10

Jag och Stora A (mest jag) har en rolig lek vi brukar köra, framför tv:n eller på stan t. ex. Vi betygsätter folks utseende. Hemskt-jag vet. Men jättekul! Eftersom vi själva inte är några fotomodells-material så tycker jag att vi är i vår fulla rätt att sätta lite ytliga betyg. Det roligaste är att gissa varandras skalor. Jag och Stora A har verkligen INTE samma smak när det gäller tjejer. Kan inte förstå hur han kan sätta en 10:a på t.ex. Kate Beckinsale när Liv Tyler bara får en 4:a. Denna skådis får en 9,2:a av mig. Serien en 8. Inte illa.

Dag 23 - Det här får mig att må bättre

Chokladbollar. Popcorn. Vin. Smågodis. Choklad. Kakor. Chips. Nötter. Ännu mera choklad.

Skämt och sido. Visst kan godsaker få en att må en smula bättre efter en kass dag. Nedan följer ännu en lista, idag på må bra saker;

*Massage av Stora A
*Gosstund med liten, varm S el A
*Ett telefonsamtal med en vän
*Ett bad el lååååååång dusch
*Ett boxningspass
*Att skrika
*Att skriva
*En nypa luft
*Någon som stryker en över håret
*...och igen Chokladbollar

Dagens Lika Som Bär

Han poppar! Jag är bara såååååå skicklig. Eller väldigt söt.
Är det ingen annan som tänkt på att Pernilla Wahlgren och prinsessan Madeleine är extremt lika i vissa lägen?
Ja, med Knugen kan man ju aldrig så noga veta.

Skrattfest

Att höra om andras natt-drömmar är ju inte så himla kul egentligen. Men jag gjorde något riktigt lajbans i fredags natt. Jag vaknade av mitt eget AS-GARV, ett klockrent jäkla skrattanfall med tillhörande luftkippning och höga inandningspip kl tre på natten. Jag kunde inte sluta skratta. När jag väl vaknade till skrattade jag åt att jag skrattat så. Skrattfest sådär en fredag natt. I säkert 15 minuter. Helfestligt. Vad jag drömde? Att jag, mamma och syrran åkte i världens längsta rulltrappa (som ni minns har jag allvarliga fobier för rulltrappor) och syrran var LIVRÄDD medan jag själv var sten-cool. Snacka om att överföra sina rädslor på andra och lite skadeglädje på det.

Just nu...

...funderar jag på jag ska få Stora A att poppa lite av det gyllene guldet till mig. Tips?

Dag 22 - Det här upprör mig

* Barn som behandlas illa
* Miljöförstöring
* Otrevliga människor
* Överfulla sophinkar (speciellt de med blöjor i)
* Översitteri
* Pedofiler och mördare
* Krig
* När saker och ting inte finns på sin rätta plats
* Tomma mjölkkartonger i kylen och tomma snusdosor ÖVERALLT
* När datorn krånglar
* När jag inte blir tagen på allvar (jag är en typisk arg-gråtare)
* Myndighetsbyråkrati
* Ica Maxis parkeringsplats
* När jag inte får som jag vill
* Folk som väljer att titta bort (både för stora saker, men också bara för ett hej)
* Djurplågeri
* ATT TV 4 VÄLJER BORT MITT ENDA TV-MÅSTE - FAMILJEN ANNORLUNDA FÖR HANDBOLL!!!

Status

Jomenjustja. Den här månaden som är full av ny energi gör mig lite äcklad just nu. Söta S har fått kräksjuka. Det luktar sprit i hela lägenheten. Inte fest utan handsprit såklart, kanske lite efterfest ändå, när man anar en svag doft av kräks emellanåt. Kräkkalas. Har jag fått er att må illa nu? Mig med. Men jag litar på vitpepparkorn trots att Inge Jävel kan svara på VARFÖR de är så himla bra.

Den där syskonkärleken sen då. Lilla A har varit bekymrad över sin storasyrra idag. Tagit hand om henne lite grann, klappat panna och lekt pajas. Likaså gjorde Söta S för lillan senast hon var sjuk. Mitt hjärta smälter.
Innan jag fick barn hade jag ingen aning om man skulle få pirr och kär-känslor för sina barn. Självklart hyser man stor kärlek till dem ständigt och jämt och man skulle offra allt för dem. Men så kommer det också ibland små vågor som av kärleks- och lyckorus genom en. Ett ögonblick närsomhelst. Känslor som inte kan kläs ordentligt i ord.

Kärlek och kräk på samma gång. Livet i ett nötskal.

Dag 21 - Min favoritfilm

Höstlegender. Älskar´n. Filmen och den långhåriga Brad Pitt. Den enda film jag kan se om och om och om igen. HATAR att se om film i vanliga fall.

Små barn små bekymmer Stora barn stora bekymmer (el iaf väldigt hög musik)

Granntösen börjar bli tonåring. Varje kväll hörs, ja någon slags dansmusik, typ nutidens eurodisco genom sovrumsväggen. Det hörs fniss, höga hysteriska garv och smällande i dörrar.
Äntligen kan jag slappna av. Nu får grannarna chans att bjuda igen lite i form av en variant av våra bullriga småbarnsår (som pågår i allra högsta grad).
Skrik mitt i natten med hysteriskt vyssjande föräldrar som körar med desperata hyssjanden , spring, skratt, bus och Byggare Bob som försöker slå sig in genom grannväggen.
Jag njuter av att låta ungarna bullra in peace.

Fuldag

Idag har jag haft en riktig fuldag, ja alltså rent utseendemässigt på jobbet. Man ska verkligen lita på sitt humör på morgonen när man väljer sina kläder. I morse kände jag mig som en liten liten grå mus (med otvättad päls) men valde istället det färggladaste plagget i garderoben för att uppväga min sinnesstämning.
Cerise. Inte så lyckat. Hela dagen har jag gått runt och velat försvinna i min cerisa tunika och täcka mitt ansikte med mina smutsiga musöron. Varenda kotte på minst 50 meters avstånd lade märke till mig med mitt självlysande yttre, vare sig de ville eller inte.
Klä dig efter humör säger jag bara! Är du grå - välj gråskala. Är du som solen självt - välj något neonfärgat. Annars kommer du vantrivas en hel jäkla dag!
Dessutom syns armsvett lysande bra i cerise.

Monsieur R

Jag har en fransman som börjat rossla och hosta lite grann. Som protesterar mot kyla, snö, is och fukt. Som längtar till saltstänkta städer och kurviga vägar på franska rivieran. Han är så fin och trogen. Inte så välskött som sig bör och känner sig nog ganska överkörd. Mycket får han tåla framför allt svenska svordomar och ett och annat MERDE! Kanske vill han rymma med mig till mot varmare breddgrader, till sina hemtrakter? Monsieur Renault - stå ut med mig lite till tack.

Dag 20 - Den här månaden

Januari och hela året ligger framför. Nyårslöften, ny energi, längtan till våren och rannsakningarnas tid. För tillfället känner jag mig ganska lugn och tillfreds med tillvaron. Dock känns det som om jag går och väntar på att någonting ska hända... Vad kan det vara tro? En diffus känsla som kittlar någonstans i bakhuvudet. Hoppas på något bra.
Januari - give it to me!

Dag 19 - Detta ångrar jag

Jag har grunnat på detta hela dagen. Självklart har jag gjort grejer jag har ångrat i efterhand. Men det värsta är ju som bekant att ångra det man INTE gjort. Det finns väl inget livsavgörande jag ångrar och det känns ju skönt.
Nedan följer min ångestladdade ctrl+alt+delete lista;

* Att jag noppade ögonbrynen så hårt under gymnasietiden.
* Att jag åt upp syrran undangömda lördagsgodis (typ alltid)som liten samt var en retsticka av stora mått mot henne och hennes kompisar.
* Att jag aldrig (inte än i alla fall)åkte iväg som reseledare, vilket var min plan sedan mellanstadieåldern.
* Att jag som tonåring var alldeles för taskig mot min mamma.
* Tiden jag hade då festandet alltid spårade ur.
* Att jag tillbringade sista veckan på Nya Zeeland gråtandes, eftersom jag hade sådan längtan hem och efter Stora A efter 4 månader.

Livets efterätt

Amelia Adamo har fått mig att tänka om och tänka rätt. I en artikel i Mama skriver hon om mor- och farmoderskapets dilemma.
iPhonemormor vs Bullmormor.

När jag väntade barn föreställde jag mig inför mitt inre att både mamma och svärmor skulle ringa, knacka på dörr och praktiskt taget nästan bo hos oss när vi väl fick de barnbarn som de längtat så efter. Barnvakt och avlastning skulle inte bli något problem. Men det blev inte riktigt som jag väntat mig. De älskar sina barnbarn och jag ser min mamma lysa och leva upp när hon träffar dem. De ställer såklart upp.

Vad jag inte tänkte på att våra föräldrar inte längre är purunga samt sliter med heltidsjobb. De är trötta. De har inte all tid i världen. Bullfarmor och bullmormor har ett minst lika aktivt liv som oss "unga". Nu är väl inte min mamma likt Amelia, någon storstadsbrutta och karriärskvinna men ändock. Jag förstår vad Amelia menar.

Min generation är uppväxta med far och mormödrar som alltid var hemma, som bakade och hade tid. Om vi ska fortsätta med jämställdhetskampen så måste vi bortskämda 70 och 80-talister ha en större förståelse för våra föräldrar, främst våra mammor eftersom det är där den stora förändringen ligger, karlarna har ju alltid jobbat.

Man får hjälpas åt att finna en medelväg och ha förståelse för varandra. Släpp även in morfar och farfar och låt dem få tid med de små som de själva kanske inte fått med sina egna barn med icke existerande delad föräldraledighet osv.

Vi nya mammor (och pappor förstås) behöver nog ibland påminnas om att utvecklingen gått framåt och att vi ska hylla våra moderna 50 plus mammor och sluta sura över utebliven barnvakt när vi bestämt beställer den. Sedan att tiden är ett problem överlag hos den moderna människan är ju en helt annan diskussion.

Mormor och farmor. Ni är guld, med bullar eller inte.

Klibbklabb

Jag är inte (längre) allergisk mot matkladd på köksbord, drivor av smulor på golv, flottiga små barnfingeravtryck på kylskåp och köksluckor. Men jag är allergisk mot ris. Jasmineris. Speciellt när de fastnar i stora sjok under små barnafötter som trippar lätt över parkett, plats och laminat. Risigt blir det.

Pappa på plysch

För ni som undrar över min dockskåpsskatts-uppenbarelse... Jag hade rätt. Jag firade julafton 2 gånger. Nej förresten, det var bättre än julafton att få återuppleva mina barndomsminnen med familjen Dockskåp. Men vad har hänt med pappan? Kön/byxlös i rosa plyschfåtölj. Inga konstigheter.

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Är såklart min två barns! Ett majbarn och ett augustibarn. Sommarsöta. När jag själv fyller år och ska anordna kalas, så tycker jag det är sådär lagom roligt, faktiskt mest lite jobbigt. Det är roligare att ordna för andra! Speciellt för barnen då förstås. Deras förväntningar på dagen och kalaskryp i kroppen. Stolthet över att få blåsa ut ljusen och öppna paket. Att få all uppmärksamhet och välja maträtt för dagen - pannkakor har det mest blivit. På kvällen på tösernas födelsedagar ger jag mig en klapp på axeln för jobbet jag gjorde för att föda dem just på dessa dagar.
Fantastiska Födelsedagar.

Tung snö

Den här dagen kommer jag att minnas som dagen då det var för mycket snö i pulkabacken. Passar i och för sig en farträdd människa som jag, men kidsen var inte nöjda och fick nöja sig med snökoje-bygge istället. Inte helt fel eftersom Malliga Mamman smet in för ett besök på toaletten. I fred. Detta kommer att bli ett bra år.

Dag 17 - Mitt favoritminne

Efter ett pepp-sms från en fin vän, så kommer fortsättningen på min lista som...stannat av lite. Favoritminne. Svårt. Finns som tur är för många att välja mellan men jag har valt ut ett i alla fall.

Trots att jag och Stora A gick och gifte oss i somras, ett minne finare än de flesta, så är nog förlovningsdagen, 24:e augusti år 2000 på Santorini allra finast. Nykära och pirriga slog vi slag i saken på vår första semesterresa tillsammans, ganska exakt ett år efter vi träffats för första gången. Vi hade valt ut en restaurang i Fira, "huvudstaden" på Santorini. Alla som varit där vet att detta är vykortet som speglar Grekland. Förtrollande vackert. Restaurangen låg högt högt uppe med utsikt över havet och där i den rosaröda solnedgången, bland sidendukar och kristallglas bytte vi våra ringar utan att släppa ögonen från varandra. Vi hade till och med en egen liten "Lady och Lufsen orkester" med fiolspel vid bordet. Nästan så romantiskt att man måste skratta vid minnet intill sitt hjärta. Som en film. Inte som en romantisk komedi eller dramaromantik. Bara romantisk.

RISK

Är ett roligt spel. Strategi. Det är allt annat än vad jag är. Men ändock kul. Idag dog alla mina lila arméer=jag förlorade stort (ungefär som vanligt). När vi och våra RISK-kompisar spelar är det samma fraser, försök till fusk och hånskratt varje gång. Älskar mina spelkompisar fastän jag vill döda dem varje omgång. Krig och kärlek på samma gång liksom.

5 önskningar

En mammas 5 största önskningar (ja, efter en frisk och lycklig familj, fred på jorden och sådant viktigt tjafs förstås);

*Att få sitta på toaletten ifred UTAN att dörren skjuts upp 511 gånger, det ska sittas i knä samtidigt som man själv kissar, liten kid orsakar översvämning i handfat medan man bajsar, alla blöjor får liv och dras ut ur skåpet och mannen sticker in näsan och undrar över något...som vart hans glasögon eller kanske till och med huvudet är.

*Att kunna se en HEL film (helst en bra) kvällstid utan att ögonlocken klipper exakt 11 minuter in i filmen och man vaknar lagom till eftertexterna med mascara tillsammans med seg råtta i mungipan och svettig rygg.

*En ledig dag UTAN syskontjafs. Bråkabråkabästavännerbråkabråkabästavänner. Schizofreni är inte ett konstigt drag för en mamma.

*Att få läsa en bok (eller iallafall några sidor) IFRED.

*Att någon ANNAN (helst något gott och näringsriktigt) kommer på vad middagen ska bestå av.

Hej

Hej. Nu är det 2011 och det är dags att vakna upp från ledighetskoman. Det gjorde jag sannerligen idag när vi gick i skogen, när jag med 100% säkerhet utropade ÄLGVARNING!!! och med skakiga ben sprang för livet med snowracern fullproppad med barn vars ögon höll på att ploppa ut och hamna i deras öppna munnar. Jäkla skidåkare...