Stora A har ju epilepsi, men som är någorlunda under kontroll tack vare medicinering. Peppar peppar ta i trä så är det över ett år sedan han fick ett anfall.
Rädslan blir på något konstigt sätt större när han varit anfallsfri så pass länge och epilepsin fasas ut från vardagen och livet men för att slå ner som en blixt igen vid något oväntat tillfälle.
Den där ovissheten. Tänk om han får ett anfall när han är själv med barnen, när han lagar mat och inte hinner slå av spisen och hela familjen brinner inne (hönapöna i ett äggskal-det är jag)
Alla utom mamman som stirrar ut från sitt kontorsfönster så fort en ambulans och brandkår signalerar i närheten. Som en lejonhona tar hon telefonen och ringer, hör hans glada röst och lutar sig tillbaka på stolen med en lättnadens suck. Så tickar livet på och man glömmer igen. Men jävlar vad rädd man blir när man blir påmind om livets tunna tråd.
Livrädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar