Mor ror och far är rar

Eftersom min egen mor jobbade och svärmor kalasat med oss dagen innan, så firades det bara en mor på mors dag och det var - jag. Efter en kaotisk morgon med bråk och gnäll så sprack det upp och alla svalde sina ilskor och frustrationer och hade en riktigt mysig eftermiddag.
Att vara mamma är inget lätt jobb:  hårda arbetstider, ingen semester, ansvaret är oändligt, vidareutbildning sker dock kontinuerligt och arbetsplaneringen går oftast i stöpet.
Men lönen! Den är total med tusen fallskärmar som bonus.

7 finfina år och en riktig kalasdag

Frulle på sängen

Orkanen i köket vid pappans tårtbak

Lite glass och spaning på stan hanns med

Bubblor på burk

Lycka med kusinen på besök

Ett två tre!

Trött men nöjd

Love & Peace

Emellanåt kan jag känna mig som ett löv för vinden, ett litet pollen på väg i luften. Som bara drar dit det blåser och låter ödet ta mig någonstans jag inte tänkt. Jag har en del kompisar som vet EXAKT vad de vill. Vare sig det handlar om ett par byxor, husköp eller karriär. Som alltid strävar mot något, som vill något. Verkar så skönt, att bara veta, att ha en klar bild i huvudet hur man vill ha saker och ting.

Vad vill jag? Den frågan ställer jag mig ibland och nuförtiden ganska ofta (hej hej middleagedkris). Självklart har jag gjort stora beslut och tydliga riktningar ibland, men oftast så blir det som det blir liksom. Låter jäkligt lamt när jag skriver ner det såhär, men så är det och jag trivs med det. Oftast. Ibland blir dock mitt loja och "sköna" jag upphovsman till en inre oro och stress över att inte vara sådär målinriktad och lyckad som många andra. Tar jämförelsesjukan någon gång slut? Att snegla på hur andra är och hur de gör och tänka att det är nog så man borde göra. Tar mycket kraft och energi, speciellt när man rekonstruerar hur de har det i sitt egna huvud. Rena fantasier allt som oftast alltså. Jag försöker så gott det går att ta jämförelsen till något positivt och inspireras av hur andra gör utan att för den sakens skull underminera det man själv har och har åstadkommit. Ja jädrar vad lätt  och fint det låter. Javisst försöker jag med det men det slutar för det mesta med att avskyvärda avundsjukan sätter in jag spottar åt mitt eget till synes futtiga liv.
Att vara en lev-och-njut-av-livet-hippie-wannabe passar inte riktigt in i dagens samhälle där allt ska vara så LYCKAT. Vad hände med att vara LYCKLIG? Det undrar jag.

Äntligen en möjlig kandidat

Snart vankas det bröllop. Klädkris deluxe. Efter att ha krånglat med diverse olika klänningar så har jag nog bestämt mig för denna skapelse från Esprit. Tyget är skönt och faller fint. Det är bara det att jag INTE är skapt som enligt de klassiskt kvinnliga  måtten. Eller för all del för att vara politiskt korrekt - det är ju självklart KLÄNNINGEN som inte är skapt för moi. För stor och för liten på fel ställen liksom. Men att dra in magen i 8 timmar, undvika att sitta eller alternativt göra en Pamela och operera bort ett par revben ska väl kunna göra klänning+bröllop=sant? Har ett par högklackat i cerise å lite accessoarer i samma färg ska nog göra susen.  Jaja, vad jag tjatar. Men det är faktiskt inte var dag man får klä upp sig lite extra. Barnen är mina bästa ego-boostare. Så fort man får på sig lite kjoltyg och blingbling så får man: åååhhhh va fiiiiiiiiiin du ääääääääääär. Icke att förglömma så är det också samma barn som roar sig med att baka med min mage och som skrattar underbart hjärtligt när rumpan rör sig när jag naken går ur duschen. Jaja.

Beware of the computer user

Något (förutom de andra 1745 sakerna) som gör mig helt sanslöst och oresonligt FÖRBANNAD är när datorn (eller någon annan teknikjäklagrej) inte fungerar som den ska, eller programmet man jobbar i inte fungerar. Jag ser svart. Jag tänker MORD. Ja, jag blir skogstokig och kan INTE lägga band på mig. För jäkla dumt kan man tycka... det är ju bara en SAK som inte gör som man vill. Hade ju varit mer logiskt att bli så pass förbannad på en människa som ju faktiskt kan ta till sig ens "konstruktiva" ilska. Om Stora A läser detta så höjer han nog ögonbrynen och hummar förebrående...han får också ibland känna på min mordiskhet. Jaja. I alla fall. DATORER SKA BARA FUNGERA INTE JIDDRA. Pang.

Se, njut och gråt

Senaste sök

1. Gråtfilmer
2. Gamla fönster
3. Ridskola Örebro

På nr 1 fick jag napp, ska götta mig med vin och snor ikväll. På nr 2 fanns det fynd, ett växthus ska det bli. På nr 3 fanns det bara nervösa skratt. 170:- för 50 minuter - mohahahahaha.

Svisch

Det var inte länge sedan nr 1 lärde sig cykla tycker jag. Vips så var det dags för nr 2.
Den lyckan. Den friheten. Att cykla.

Tänkaren i vår familj

Så sant som det är sagt - var ålder har sin charm...

Mina kids är vårnippriga. Deras kroppar tycks fyllda med myror och deras huvuden proppade med okuvlig vilja och envishet. Det är inte utan att man blir lite vårtrött. Men de är båda inne i väldigt roliga åldrar även om balansgången mellan kul och kaos är hårfin. Rena rama dårhuset blandat med scener från Sound of Music. När kvällen är här och de sussar sött med deras långa ögonfransar nedfällda för dagen - då suckar man djupt både av trötthet men också av hur fantastiska de är, även om man svurit bannor över dem i smyg på toa en halvtimme tidigare.
Att vara förälder är verkligen en känslomässig bergochdalbana, om man dessutom är en känslomänniska sedan förut så är nog höjden på banan än högre. Jag tycker att man känner sig så stark men ändå så skör på en och samma gång, det gäller att komma ihåg vad som är viktigt och att välja sina bråk, utan att för den sakens skull bli slapp.

Igår var det Valborgsmässoafton och det är en mysig kväll tycker jag, full med löften och hopp ger den oss värme och ljus med sin eld och sina sånger.
Hej våren, var inte blyg - omfamna oss tack!