Konsten att hantera ironi

Förra fredagen utspelades denna skräckscen.

Jag slängde iväg en teknisk fråga via mejl till några utvalda på kontoret som jag tyckte kanske skulle kunna ha vetskap om just detta. Efter en stund fick jag ett svar
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef)
som fick blodet ömsom frysa till is ömsom till eld. Ögon tårades i förnärman. Det stod underförstått att jag var dum i huvudet som mejlade denna fråga. Kokandet tog (tyvärr) överhanden och jag mejlade ett mycket sakligt och bitterfitte-surt svar
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef).
Upp till kamp! Revolution! Mycket nöjd med mitt svar lutade jag tillbaka i min stol och borstade bort surdammet från axlarna, tills inkorgen plingade till. Det stod:
-Jag bara skoja´
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef).
SKOJA? Gulp. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ. Whatinthefuckingsake?!? Ett skoj. Ett skämt. Jag-ironins urmoder lät de kvinnliga over-sensitive hormonerna ta överhanden och flippade över ett skämt. Min kollega älgade ner till mitt rum, där jag fullkomligt blivit ett med det beiga skrivbordet och med håret tvinnat i en tvångströjeknut runt händerna. Med ett obekvämt ansiktsuttryck förklarade han det hela och jag fnittrade bort hela situationen med stora flammor på halsen likt Valborgsmässoelden.

Ironin över ironin är ironisk.

Känner ni igen den här?

Ännu bättre på engelska faktiskt.

...

Åh nej. Nu har jag fastnat. Samma visa (obs!ordvits) varje år. Framför Idol. Get a freaki´n life woman!

Kaffekalas

Vi har fått en ny kaffemaskin till jobbet. Jäklar i min låda vilken uppståndelse. Likt ett rymdskepp med lysande lampor stod den där. Vem skulle först våga att trycka på knapparna? Men sen drog det igång. Det stora kaffeprovarkalaset. Vilken fest! Kaffe. Förenar människor i stress.

Välkommen till den tyska bordellen

Jag tycker nog att hak av denna sort verkar ha skärpt till sig, blivit lite mer sofistikerade och elegantare på något vis. Jag tycker att turkost och brunt är en oslagbar kombo och nu är sängen ett skimrande hav att flyta iväg på. Tycker jag alltså. Stora A ser ju mest tyska brudar tydligen. Men det kanske är bra?

Hej!

När man får barn är allt upp och ner men ändå precis som vanligt. Eller som vanligt kanske är fel ord men det är som om den där lilla ungen för alltid funnits i ens liv och tar en given plats ens hem, hjärta och familj. Visst. Man kan bli fullkomligt galen av trötthet och hormoner men ett endaste litet leende eller grimas från den lilla varelsen räddar en från galenskapens rand och hissar upp en till ens bästa jag istället. Ni tycker att jag verkar sentimental? Jo. Det är jag nog lite. Idag har jag sagt hej till en liten perfekt skapelse och jag blev nog lite kär. Hej.

Karaktärsmorsa

Igår såg barnen sin morsa ösa ner Marabous choklad, dubbla stycksaker för 2 kr styck. Tandläkaren och Lilla A fick vatten på sin kvarn med andra ord och allt är Ica Fucking Maxis fel med deras lock och pock. -Gooooooooodis, utropade mina sockerpullor. -NäääÄÄÄäää det är LÖRDAGSGODIS, som ska ätas på LÖRDAG, deklarerade ansvarsfulla mamman. De besvikna barnaögonen smalnade och mungiporna föll i nedåtgående riktning. Men de accepterade det hela och chokladen åkte in i vårt "gotte-skåp".

Imorgon ska jag till Ica igen. För i skåpet finns bara papper kvar.

Mammor lever inte alltid som de lär.

Ett barns önsketänkande

Idag var Lilla A hos tandläkaren. Mycket spännande tyckte hon och besteg tandläkarstolen som en liten bergsget. Hon gapade stort med sin lilla mun och med stor koncentration och allvarsamhet svarade hon på alla frågor som tandläkaren hade.

-Hur ofta äter du godis Lilla A? frågar tandläkaren.
-Vajje daaa!

Mamman som antagit en röd nyans i ansiktet fnittrar och skakar diskret på huvudet mot tandläkaren. Mumlar något om lördagar.

-Menar du att mamma köper godis varje dag till dig?
-JaaaaAAAaaa, nickar Lilla A allvarligt.

Mamman svimmar av den snabba blodtillförseln till hjärnan.

Livets mirakel

Att längta efter en len liten kind att smeka. Ett litet knytt att vyssja och vagga. Att ge liv åt sin kärlek och önskan, att ge sin högra arm och halva sitt hjärta till en ny liten människa. Innan mirakel sker blandas ibland hopp och förtvivlan till en hinderbana utan horisont i sikte. Tårar faller, händer knyts och styrkan i att fortsätta kämpa är stor så stor. Men då. Helt plötsligt sker mirakel. Meningen med allt får sitt ljus och helt plötsligt finns det en rättvisa i världen och hoppfullhet och tacksamhet dansar hand i hand.

Välkommen lilla vän till vår värld som kallas fantastisk.

Forbidden fruits

Jag har köpt doftljus som jag vill äta upp. De luktar så obeskrivligt fantastiskt ljuvligt gott att jag skulle kunna motstå godis i all evighet mot att få lukta varje dag på dessa godingar. Förmodligen himla bra för figuren. Men å andra sidan så skulle jag nog till slut börja tugga i mig stearinet och det är nog inte så bra för magen. Så. Bäst att elda på och köpa en godispåse istället. Man vill ju inte göra något dumt va!

Ihärdig väntan...

Okej. I morse fick jag ett sms från min allra höggravidaste vän. "Vi är på förlossningen, har haft värkar hela natten". Okej. Nu är klockan 19.30 och jag har nu väntat en hel arbetsdag och en halv hemmakväll. Mina naglar är i obefintligt skick, min mage är pirrig och bubblig, jag kollar mobilen var 7:e sekund. NU FÅR DEN DÄR ENVISA BÄBISEN TA OCH SVOSCHA UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT. Innan jag får ett sammanbrott.

Viktigt skåp

En sak som stressar mig är kylskåp. Tomma sådana. Jag bara älskar att ha ett välfyllt kylskåp. Friheten i det. Att öppna och grabba tag i det man önskar. Kanske inte alltid så bra för hälsan det där, med allt det där välfyllda. Men kylskåpet inger en slags trygghet, ett lugn och hopp om framtiden. Finns det mat så finns det liv. Just nu ekar vårt kylskåp tomt. Imorgon.

Handla. Fyll upp. Andas. Lev och Ät.

Söta fiskar

Söta S har börjat simskola. Nuförtiden får kidsen åka till badhuset först i 4:an för att lära sig simma. Eftersom jag själv var sen med att förstå simkonsten, började simträna i ettan för att sist av alla släppa flytplattan i femman/sexan någongång (skratta inte) så vill jag självklart inte att mina töser ska bli simkunniga först i gymnasieåldern med tanke på mina gener. Igår var det första gången på simskolan med många förväntansfulla 4 och 5-åringar med mycket sim i benen. När fröken ropade upp första namnet som var Tova, så reste sig lilla Tova upp... samt resten av tjejerna. Åhåååå sötisar! Ungefär som när jag sa att jag hette Karin (kompisens namn) av ren nervositet första gången vi skulle presentera oss på scouterna när vi var små. Nåväl, Söta S var mäkta stolt och upprymd efter lektionen även om hon tyckte att övningarna var lite mesiga...

En fin lördag helt enkelt

Guldlöv, matsäck, klätterträd, myskossor, god mat, parkbus, kakbak, doftljus och Mia Skäringer till kvällsmat. En lördag som tinade upp mitt frusna sinne från isglass till varm choklad. Puss

Tysk bordell vs Feng Shui

Jag har hittat ett överkast! Tysk bordell tycker Stora A. Feng Shui känner jag. Vilken kombo. Great!

Flåtfejset

Jag gillar inte att gå helt osminkad bland folk. Yes. Sorgligt men sant. Om det inte gäller badhus, badstrand med tillhörande solbränna eller morgon i lekparken bland andra påsögda föräldrar så föredrar jag smink. Inte mycket. Men det är det lilla som gör det. Eller ja, som gör en lite mer levande. Eller ja, gör en lite mindre lik-lik.

Idag fick jag min första ansiktsbehandling någonsin. Jag var minst sagt lite skeptisk till att låta en total främling gnugga intimt i mitt ansikte men också jobbigt att åka dit. Utan smink. Ansiktsbehandling alltså. Hur uppstod det, vem uppfann alla de här procedurerna för ett litet ansikte? I det lilla behandlingsrummet tickade en irriterande klocka, spaterapeuten var pratsam, en gubbe som blev masserad i rummet bredvid skrattade högt åt sina egna skämt, envis plinplongmusik i steron och jag hade de vanliga tvångstankarna vid sådana här tillfällen-att INTE prutta, hosta, bli spysjuk eller få skrattanfall.

Jag fullkomligt älskade det. Jag svävade bort i en timmes tid. Alla potentiella störningsmoment och tvångstankar flög iväg. Jag flöt runt i min hjärna i total avslappning. Hur kan en människa ha så sköna händer, hur kan man ha en sådan känsla när man petar, trycker, masserar och drar i en främlings hy? Ett sann konstart.

Flottig och yr lämnade jag rusig men djupt avslappnad rummet. -Nämen heeej! Jaha. Där satt grannen med dotter och väntade på deras tur. Oddsen för det? Sluddrande och osammanhängande berättar jag om min sköna upplevelse. Otroligt att de överhuvudtaget kände igen mig, osminkad och flottigare än ett McDonald´s strips i ansiktet efter alla masker, oljor och andra magiska preparat som sugits upp i min hy. Men det var det värt, även om jag för all framtid kommer att bli kallad flåtfejset av granntonårstösen (vars hånfulla flin vittnar om just detta framtida smeknamn).

Helt klart värt.

En sådan dag

Vaknade kl 06.10 av att mig själv. Tittade på alarmet som inte var ställt. Stora A hade också glömt att ställa klockan. Mycket nöjd med mig själv att jag trots allt vaknat till liv. Kan ha varit dagens höjdpunkt faktiskt. Min dag:

Upptäcker att det SPÖregnar, tar bilen för att göra nästa upptäckt- att tanken nära på är tom. Ägget jag omsorgsfullt kokat kvällen innan som jag skulle avnjuta vid ankomst till jobbet visade sig slinka ur mina händer ner i diskhon, skölja, skölja, skala, skala för att se äggulan rinna ut liksom det sista av mitt redan skadade goda morgonhumör. Dagen följde i grått och i moll. Vid dagishämtningen informerades jag om att Lilla A blivit biten, Söta S kissat på sig och dessutom att båda tjejernas gummistövlar hade spruckit. Vad är oddsen? Utflykt och gummistövelväder gjorde att våra vägar bar av till Ica Maxi, där jag redan visat upp mitt deprimerade tryne för dagen. På vägen dit gjorde vi en avstickare för att hämta familjefadern. Rusningstrafik i stan och spöregn bådar inte gott. Mycket riktigt. Vid vänstersväng missade Missmodiga Mamman att gångtrafikanterna hade grönt samtidigt och en 20-årig tjej med långa ben, älgkliv och ett nära-döden-uttryck i ansiktet kom plötsligt farligt nära framskärmen på bilen. Skakiga ben och nervöst skratt följt av pms-igt gråt var musiken i bilen fram till ICA. Lilla A slocknade rart i bilen så jag och Söta S gick in för stöveljakt. Framme i kassan godkändes inte min betalkort. Svett i alla tänkbara hål och vrår samt liten femåring med myror i brallan ryckte i min slappa apatiska arm. Spring till bankomat och ut med cash. Phu. Räddad. Väl hemma med en abrupt väckt och skrikandes Lilla A möts vi av en unken stank. Gamla matrester och överfull sophink. Welcome home family! Lilla A lugnar sig när hon ser sina rosa gummistövlar som är för små och Stora A som ska iväg och där står jag med ogjord pannkakssmet och hålögda ögon. Kraften som sinat för länge sedan ville rinna ut för att inte surna. Pannkakorna blev extra salta av tårar som inte kunde stoppas. Dubbla stekpannor, hälften brända med bajstork, telefonringning och postöppning (räkningar såklart) som mellanspel. Jävla gummistövlar då! Min hjärna försöker febrilt lösa hur jag smidigast ska lösa denna stövelpsykos likt hur FN river sitt hår för att lösa världssvälten. Då ringer en ängel. Hon köper med ett par likadana rosa stövlar i en större storlek. Hon räddar oss från misär och jordens undergång. Vi äter våra salta pannkakor med sylt som tog slut. Sedan följer några efterskalv med diverse jagvillintesovaochjagskaharapunzelhårmedlisebergskaninsöronen-utbrott och spilld mjölk över gummistövlar och halva köket. Inget att gråta för. Det ordnar sig. Spilld mjölk liksom.

En sådan dag.

Överkast sökes

Jag bara undrar. Hur svårt ska det va att hitta ett freaki´n snyggt överkast till en dubbelsäng! Bara undrar. Jag är trött på att flasha våra urtvättade sängkläder till varenda gäst som kommer och smygtittar. Trött att få ofrivillig kropps-peeling vareviga kväll, rester från sandlådesmittade småtjejer. Får väl sy ett själv då. Ja, ni läser ju själva desperationen i detta. Sy liksom.

Konsten att marknadsföra

-Jaha! Du bloggar alltså? Oj då. Vad heter den? Blogga? Kan man göra det? Vad skriver du om? frågafrågafrågafrågafrågafråga???????????????????????????????????????????????
Rynkade ögonbryn, skeptiska pannor, förvånade ögon, kulsprutefrågor, uppmuntrande leenden, skak på huvuden. Ja, reaktionerna är många när bloggen "läcker". Under de båda bröllopen som jag var på i somras så nämndes bloggen i min beskrivning i "bröllopshäftet". Eftersom det är meningen att dessa beskrivningar ska öppna för samtal, så kom givetvis mitt bloggande på tal. Och jag blir mer osocial än någonsin. Som en mussla. Säger inte flaska och börjar snabbt, alldeles för snabbt att prata om något annat. HELT annat. Börjar nervöst vika servetten och pilla med håret. Tittar bort. Hostar. Förklarar att, äsch det är inget speciellt, är knappt någon blogg liksom det...jag bara...hrrrmm....mummelmummel...generat skratt.

Jag liksom skäms lite grann. Att jag bloggar. Som om det vore något skamligt. Vet ej varför. Jag borde vara stolt att jag verkligen gör något som jag ÄLSKAR att göra. Att skriva. Ett av få brinnande intressen jag har. Jag borde värna om det, skrika ut och banka bloggen i huvudet på folk. Jag borde prata vitt och brett om den, få fler folk att läsa. För även om jag skriver för min egen skull så har man ju en blogg av en anledning. Att få bekräftelse för det man gör.

Numera stolt bloggerska. (kanske..generat...skratt...pill i hår...äsch)

Dansa med mig

Jag behöver en bläcka. En riktig jäkla fest. Utan tankar på morgondagen. Dansa sig svettig hela natten. Slänga med håret och skratta för högt. Känna att hela världen ligger inför mina fötter.

Någon som är på?

Hemspråksundervisning

-Köööööööörv...testa nu...kööööööörv.
-Kuuuuuuuuuuuurv.
-Hm, försök igen.
-Kyyyyyyyyyyyyrv.

-Ok. Vi testar med potäter då...
-Pååtaaaaaaaaaater.

Jag ger upp hemspråksundervisningen nu. Den grova västgötskan biter inte på mina gnällbältesungar. Suck.

Att krampa

Hjärnkramp.Hjärtkramp.Jobbkramp.Matkramp.Springkramp.Skrattkramp.Magkramp.

Kramp.

Skrivkramp.