Konsten att hantera ironi

Förra fredagen utspelades denna skräckscen.

Jag slängde iväg en teknisk fråga via mejl till några utvalda på kontoret som jag tyckte kanske skulle kunna ha vetskap om just detta. Efter en stund fick jag ett svar
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef)
som fick blodet ömsom frysa till is ömsom till eld. Ögon tårades i förnärman. Det stod underförstått att jag var dum i huvudet som mejlade denna fråga. Kokandet tog (tyvärr) överhanden och jag mejlade ett mycket sakligt och bitterfitte-surt svar
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef).
Upp till kamp! Revolution! Mycket nöjd med mitt svar lutade jag tillbaka i min stol och borstade bort surdammet från axlarna, tills inkorgen plingade till. Det stod:
-Jag bara skoja´
(som nådde även de andra i mejlkedjan inkl. chef).
SKOJA? Gulp. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ. Whatinthefuckingsake?!? Ett skoj. Ett skämt. Jag-ironins urmoder lät de kvinnliga over-sensitive hormonerna ta överhanden och flippade över ett skämt. Min kollega älgade ner till mitt rum, där jag fullkomligt blivit ett med det beiga skrivbordet och med håret tvinnat i en tvångströjeknut runt händerna. Med ett obekvämt ansiktsuttryck förklarade han det hela och jag fnittrade bort hela situationen med stora flammor på halsen likt Valborgsmässoelden.

Ironin över ironin är ironisk.