Faran med att se alla faror

Jag och kidsen har varit på minisemester till Göteborg. Min syster bor där och även några vänner, så vi är väl där ett par gånger om året, så stan är ju inte helt främmande. Men ändå. Jag gillar storstäder (ja, för mig ingår Götet till kategorien storstäder). Jag gillar dock inte kombinationen storstäder-kids. Spring i trafikerad gata, släpp tag med liten hand, öppen-mun-glo på provocerade psykfall, stress på spårvagn med svettig mamma är några av aktiviteterna som mina barn ägnade sig åt under våra dagar där. De hade jättekul. Mamman längtade hem lite grann. Men bara lite. Att dessutom lotsa min alldeles egna bortkomna men mycket fina morsa genom spårvagnsbyten och gatumusikanter blev lite...hm...mycket. Men en tripp väl värd att minnas.
Om inte annat än för våra 126st hysteriska skrattanfall.

 Förväntansfulla

 Söta S hånglar upp Lisebergskaninen. Som vanligt.

 Lilla A envisades med att åka gratiskarusellen om och om igen. Åkband till trots.

 Söta S INTE nöjd med gatumusiken vid detta café

Socker + lång tågresa. Inte bra.

Ljummen sommarkväll vid slottet

 Slottsbeachen

 Kuckilurar

 Solnedgången

Vitt. Kallt.

Att vara barnvakt

I veckan fick vi vara barnvakt åt en ljuvlig liten varelse på 10 månader. Han är mycket populär i min familj. Tjejerna skulle vara med och mata å byta blöja å gulla å leka å sjunga å jollra å gunga. Hela tiden. Jag blev lite avundsjuk. Jag var smart och föreslog att tjejerna skulle ta ett bad på kvällskvisten. Då fick jag en liten liten stund med lillen - själv. Tänk att ett enda litet leende från en minimänniska kan balsamera hela ens inre. Bebisar är det något visst med, det är som om de förstår hela världen men ändå har allt att upptäcka.

And the show goes on and on and on...

 Tydligen inte alla som uppskattar crazydanserna. Look out for the fork!

Shit. Min tös. Hon är cool.

En dag av frid i sinnet

Så. Nu har snart min första vecka av sommarens andra och långa del av semestern passerat. Lustigt det där hur trött man kan känna sig av semester och att göra mest ingenting (vilket är en sanning med modifikation när man är allena med två barn) men att inte ha några tider att passa, uppgifter som MÅSTE utföras eller inte följa några rutiner alls. Det suger musten ur en! Eller mig iallafall. Och barnen. Det märks att de varit lediga i 3 veckor nu och de börjar tära lite på varandra. De är trötta av sena kvällar och konstiga mattider, lek och stoj och förhoppningsvis skoj. Denna veckan har  gått i tjatmorsans tecken. Jag är äckeltrött på min egen gälla stämma och vredesutbrott. Det är speciellt syskonbråket och Söta S "pre-teen" 6-årstrots som ställer allt på sin spets.
Idag på badstranden återfick jag dock mitt vanliga coola föräldrajag (mohahaha, just det om man menar att nervig är cool) när jag satt och njöt av åsynen, i en högst ofördelaktig kutryggigdöljabikinibuskenjagglömtattrakaochhållatuttarna(påsarna?)påplats-pose, av mina kids som lekte och sysselsatte sig glatt bland grodyngel och simpuffar.
Jag såg flera mammadrakar och pappafjärtar som skrek, hötte med nävar, hotade och näst intill lade sig på backen med förtvivlade slag i backen med frustrerade nävar. -Jävla unge!, hörde jag frustrerat väst av en till synes normal mamma, säkert vanligtvis med en ängels tålamod, men värme och trots trots trots hade gjort henne till en eldsprutande drake.
Och där. Intill vassen. Satt mamman med de välartade rara flickebarnen. I den konstiga posen. Med det nöjda lilla leendet. De skulle bara veta.
HUR I HELVETES JÄVLA LÅNG DEN HÄR SKITHELVETESBRÅKOCHSKRIKVECKAN HAR VARIT!

Typ så.

Blyghet del 1

Jag var, som för att citera en kompis uttryck, ETT MED TAPETEN, när jag var liten. Klockrent uttryck enligt mig. Jag tyckte inte om när främlingar pratade med mig och att mamma och pappa "puttade" fram mig i okända situationer som ett släktkalas, att börja i en gymnastikgrupp eller på, som det då hette i skolan, kvartsamtalen. -Emma är sååå duktig i skolan, men hon äääääär ju sååååååå tyyyyyyyyst i klassen, hon måååååååååste räcka upp handen mer,  proklamerade min fröken i lågstadiet, läraren i mellanstadiet och slutligen klassföreståndaren i högstadiet. Min blyghet i en skolklass släppte nog aldrig riktigt, inte ens i gymnasiet. Vad jag minns så var det ingen lärare som på allvar försökte uppmuntra mig med olika pedagogiska knep eller samtal annat än just själva påpekandet av blygheten. I vuxen ålder kan det göra mig ganska arg. Hur ska ett barn på egen hand aktivt jobba med sin "jobbiga" (för andra iallafall) blyghet utan vuxnas hjälp?
På mina första sommarjobb minns jag mig själv som ganska tyst och "svår", det var nog först i början av 20-årsåldern efter själva skoltiden som jag vågade släppa min blyhetsgard.  Om jag ens har släppt den än idag, i vissa situationer trycker jag mig ruskigt nära den där tapeten igen...

Som blyg blir man lätt en grå liten mus i stora sammanhang där fler människor ska "slåss" för uppmärksamheten och att höras. På tu man hand eller i kompisgäng och familj har jag aldrig visat någon vidare blyghet. Jag har heller aldrig haft svårt att få vänner. När jag är helt avslappnad kan jag vara en pajas helt orädd för att prata och göra bort mig. Jag kommer ihåg på stora teateruppvisningen i 9:an, då resten av skolan tappade hakan att den tysta och hemliga bruden i 9C kunde vara en sådan teaterapa! Lärare kom fram och bedyrade att de inte trodde sina ögon och hur roligt de tyckte de vara att se denna sida av mig. Jojo. Den revanschsötman satt där den skulle!

Att vara blyg ger en ingen som helst skjuts i den sociala samvaron, vare sig jobbmässigt eller på fritiden. På kort sikt vill säga. I det långa loppet så tror jag att många blyga människor ser saker som inte andra gör, man studerar andra människor mer noggrant och tänker sig noga för vad man säger och det kan såklart vara stora fördelar i spelet med människor. Men oftast så ser man blyghet mer som ett handikapp än som en fördel. Sedan finns det ju självklart olika grader av blyghet, att inte fungera alls i social samvaro beror ju oftast på  många olika faktorer. Jag skriver nu om en "vanlig" portion blyghet som ett personlighetsdrag, inte en sjukdom.

Att vara blyg. Lite fint. Lite jobbigt. För mig i alla fall. Återkommer om detta i del 2.

Jobb med belöning

Vi renoverar. Stora A har förvandlats till ett kontrollfreak utan dess like. Han som är fri som fågeln i tankarna och öppen för det mesta, lite småflummig skulle man kunna säga. Tankspridd och snäll. Men när han väl sätter manken till och ska slutföra något så sätter hans GESTAPO-fasoner till. Han pekar med hela handen och fräser när man gör fel, litar inte på någon. Noggrann och kall. Jag såg framför mig hur mysigt vi skulle ha det. Som i en film. Skoja med målarfärg, tajta jeansshorts och charmigt rufsiga frisyrer, sjunga tillsammans, dricka vin i kaoset och titta varandra djupt i ögonen och berömma varandras renoveringstalanger. Icke.
Slabb och suck med målarfärg, illasittande elefantrövsjeansshorts och flottiga platta frisyrer, sjungande svordomar, ljummen öl och titta varandra djupt i ögonen och önska att den andra var långt långt borta och förolämpa den andres oförmåga. Japp.
Jag kanske överdriver en smula, men roligt var det INTE. Men jag är imponerad över Stora A. Mr Handyman. Han är verkligen händig. Vilken kvinna kan motstå det? Bara han får jobba ifred så. Hans noggrannhet belönas och jag tänker hemska tanke om MOI quickfixarnas fuskfixare skulle fått härja fritt. Huvvaligen.

 Ny fondvägg, ny öppning till vardagsrummet och nymålat i hallen.

 Ett fint fruktfat från fina vänner för 100 år sedan har hittat sin plats. På väggen.

 Ikeakonst är så himla Svensson. Hej Svensson! Söta S är livrädd för den och därmed har hopp i soffa avslutats på ett mycket abrupt och smärtfritt sätt. Win win.

En totalt onödig inredningsdetalj att inte kunna vara utan. Kärlek vid första ögonkastet.

Att pussla

I år har jag och Stora A valt att pussla ihop våra semestrar så att barnen får ett extra långt sommarlov, eftersom Söta S ska börja förskoleklass till hösten. Innan semestern satte igång kändes det lite trist att bara få 2 ynka veckor tillsammans hela familjen. Men det har faktiskt oanade fördelar det här med delad semester. Vi ska ha semester i två omgångar var. Så hela fyra gånger ska vi fira in semester och på kvällarna för den som jobbar råder högsta semesterfeeling med grillat och rosé och sena kvällar. Lite gött ändå.

Förra veckan firade vi bröllopsdag Stora A och jag. Förra året firade vi på Lek och Bus-landet. I år lyxade vi till det med Amarone, kex och ost minsann. Givetvis så vaknade Söta S och var högst förnärmad över att vi hade mys utan HENNE! Gråt och skrik och saklig utläggning om en mammas och pappas försök till lite vuxentid. Tro't eller ej men hon tycktes förstå och tassade inte ens upp igen. Att mamman sedan ändå slocknade i soffan framåt småtimmarna förtäljer inte historien...

 MammiPappimys

Underbart goda - köööööööööööööööp!

Den där eviga syskonkärleken...

Solsidan på joggingrundan

Dessa omgivningar susar (läs flåsar) jag förbi när jag springer min hemmavid-runda på dryga 5km. Underbart om du frågar mig. Halva sträckan går genom ett industriområde. Mindre charmigt. Men jädrar vilken fart man får där, istället för min favvosträcka där jag bara måste lukta på bloooooooommorna!

Babianmamman

Jag är så himla skum. När jag är själv skriker jag efter sociala sammanhang. När jag väl har socialiserat så längtar jag efter min ensamhet igen.
Denna vecka har varit högintensiv men på ett positivt sätt. Kära vänner som man sällan annars hinner träffa har det hunnits pratas ikapp och skrattats med. Ett vardagsrum har blivit omgjort. Bad och lek med barnen. Shopping. Grillkvällar och till och med en utekväll. Känns som jag varit ledig i en månad. Bra! Men nu är jag trött efter den här finfina veckan. Ska bli rena rama semestern att få jobba en vecka innan de andra 4 veckorna av ledighet följer. Vi firar in Stora A:s semester och avslutar min med att gå på zoo imorgon. Passar oss perfekt. Kaosfamiljen Zoo, som apor ibland.

En guldkornsvecka

 Hästtokig

 Hundtokig

 Kvällsunderhållning

 Glass

 Bad

 Strand

 Frukost på balkongen med divorna

 Kvällsunderhållning. Igen.

 6 åringar med spring

3-åringar med sött handtag

Konsten att skaffa sig en låååång semester

Japp. Första semesterdagen själv med barnen. Ja, ni hör ju. Semester + själv med barnen = rimmar himla illa. Jag har världens bästa kids. Såklart. Det har väl alla? De är verkligen goa.
Öronen dock. ÖRONEN. Hör vad de vill höra. Min käft glappar ur led snart av allt tjat. Jag har blivit den mamman (som alla blir till slut?) som tjatartjatartjatar. Gör si gör så. Sluta bråka. Städa nu. Borsta tänderna.

Nyss kom Lilla A ut från sitt rum med två låtsas plastäpplen. Under tröjan. - Mamma mamma titta på mina stora brööööööst!
Skratta eller gråta det är frågan ibland.

/Mamman med myggbetsbrösten och den höga gälla rösten