Jag var, som för att citera en kompis uttryck, ETT MED TAPETEN, när jag var liten. Klockrent uttryck enligt mig. Jag tyckte inte om när främlingar pratade med mig och att mamma och pappa "puttade" fram mig i okända situationer som ett släktkalas, att börja i en gymnastikgrupp eller på, som det då hette i skolan, kvartsamtalen. -Emma är sååå duktig i skolan, men hon äääääär ju sååååååå tyyyyyyyyst i klassen, hon måååååååååste räcka upp handen mer, proklamerade min fröken i lågstadiet, läraren i mellanstadiet och slutligen klassföreståndaren i högstadiet. Min blyghet i en skolklass släppte nog aldrig riktigt, inte ens i gymnasiet. Vad jag minns så var det ingen lärare som på allvar försökte uppmuntra mig med olika pedagogiska knep eller samtal annat än just själva påpekandet av blygheten. I vuxen ålder kan det göra mig ganska arg. Hur ska ett barn på egen hand aktivt jobba med sin "jobbiga" (för andra iallafall) blyghet utan vuxnas hjälp?
På mina första sommarjobb minns jag mig själv som ganska tyst och "svår", det var nog först i början av 20-årsåldern efter själva skoltiden som jag vågade släppa min blyhetsgard. Om jag ens har släppt den än idag, i vissa situationer trycker jag mig ruskigt nära den där tapeten igen...
Som blyg blir man lätt en grå liten mus i stora sammanhang där fler människor ska "slåss" för uppmärksamheten och att höras. På tu man hand eller i kompisgäng och familj har jag aldrig visat någon vidare blyghet. Jag har heller aldrig haft svårt att få vänner. När jag är helt avslappnad kan jag vara en pajas helt orädd för att prata och göra bort mig. Jag kommer ihåg på stora teateruppvisningen i 9:an, då resten av skolan tappade hakan att den tysta och hemliga bruden i 9C kunde vara en sådan teaterapa! Lärare kom fram och bedyrade att de inte trodde sina ögon och hur roligt de tyckte de vara att se denna sida av mig. Jojo. Den revanschsötman satt där den skulle!
Att vara blyg ger en ingen som helst skjuts i den sociala samvaron, vare sig jobbmässigt eller på fritiden. På kort sikt vill säga. I det långa loppet så tror jag att många blyga människor ser saker som inte andra gör, man studerar andra människor mer noggrant och tänker sig noga för vad man säger och det kan såklart vara stora fördelar i spelet med människor. Men oftast så ser man blyghet mer som ett handikapp än som en fördel. Sedan finns det ju självklart olika grader av blyghet, att inte fungera alls i social samvaro beror ju oftast på många olika faktorer. Jag skriver nu om en "vanlig" portion blyghet som ett personlighetsdrag, inte en sjukdom.
Att vara blyg. Lite fint. Lite jobbigt. För mig i alla fall. Återkommer om detta i del 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar