It´s complicated

Nu var det tänkt att vi skulle mysa med Solsidan och ett The Mentalist-avsnitt. Men så har Stora A glömt att programmera en av de 38274687 knapparna på multifunctionmegaszappbling-kontrollen så nu kommer vi inte från musiklyssningsavdelningen till själva titt-funktionen.
Teknik är da shit.

Sanningen

Hon är så söt när hon sover. Så har Stora A alltid sjungit kärleksfullt till mig när jag är lite charmigt nyvaken sådär. Trodde jag. Inte bara kärleksfullt utan tydligen med en stor jäkla portion ironi och med munnen full av skratt. UPPENBARLIGEN. Jag har sett ett foto på mig själv, sovandes i soffan. Fridfullt och avslappnat. Fint skulle det kunna vara.
Men fy FAEN, jag kan bara inte tro att jag är kvinnan som jag med skräckblandat skratt och förfäran stirrar på. JAG. DET. Mitt skinn har flutit ut över soffan, ena ansiktshalvan ser...ja-DÖD ut. Mungiporna pekar så långt ner de kan och kinderna...åååååååå kinderna är slappa hamsterpåsar. Antingen så har min skenhelige man hittat den perfekta äktenskapsdödar-vinkeln eller så har jag helt enkelt blivit...SLAPP. Alltså inte bara vanligt slapp utan FLADDRIG. Om jag inte vore så fåfäng och feg så skulle jag lägga upp bilden. Men jag är inte redo. Jag måste smälta min nyfunna bild av mig själv.
Grattis Stora A, du har slutligen fått din kvinna att aldrig igen somna i soffan.
Eller somna överhuvudtaget.

Heliga helg med helveteshosta

Eftersom snön ihärdigt ligger kvar och att det trots allt är SPORTlov så blev det lite skidåkning med tillhörande korvgrillning idag som för att fira att en eländig sjukvecka är till ända. Mamman åt mer korv än vad hon åkte skidor. Som sig bör.

Igår sov jag från och till halvfebrig med tycksyndommigblick som vid vaket tillstånd stirrade i taket nästan hela dagen. Rastlös och rufsig med retlig hosta. Kvällsplanerna gick i stöpet och Stora A gick ut på egen hand och roade sig. Söta S och jag tittade på Melodifestivalen. Dock så uppfattade jag inte så mycket av tävlingen (whatever) eftersom flickebarnet utförligt och utan inandningsuppehåll hade en föreläsning om vad hennes Petshop-farm (japanska djur med stora ögon) gillar och inte gillar. Mina öron blödde lite, både av bakgrundsmusiken och pladdrandet. Jag frågade om hon var trött och ville gå och lägga sig, då himlade hon med sina stora blå och pladdrade förnärmat vidare.
Tills. Hon. Blev. Tyst. Off-knappen hade slutligen tryckts in mitt i en mening. Fascinerande. Av och på. Mamman tittade på Notting Hill och blev Londonsugen, för att sedan vända och vrida sin kropp som sovit för många timmar, lyssnandes efter miss med nyckel i lås samt whiskeyrullande fötter.

I veckan har vi passat på att lära kidsen lite skolskills i sjukstugan (som de ängsliga 70-talist föräldrarna vi är). Söta S kan skriva sitt namn och är mäkta stolt. Lilla A har lärt sig att rapa fram sitt namn. Riktigt stolt hon med.


Korv är gott


The skill

Det gör ont

Jag har nyss haft ett skrattanfall. Alltså, jag menar ett megasuperintekanandasochkviderefterluftsamtidigtsomsvettenflödar-skrattanfall. Jag måste ha spätt på min livslängd flera år. Älskar't.
Att skratta tills det gör ont.

Mammas tös

Stora A frågade Söta S vad de ville ha för lunch.
-Havregryngröt! ropar Söta S.
-Havregrynsgröt? frågar Stora A förvånat.
-Ja, för det är så nyttigt och bra, det är ju därför man gör CHOKLADBOLLAR av sådant!

Konsten att be om ursäkt

Det här förlåter inte allt. Men mycket.

Konsten att lura sig själv att våren är här

Konsten att slappna av...

Att jag har taskigt tålamod är ju ingen nyhet. Gällande det mesta faktiskt. Men framförallt gällande tid. Jag vill har saker och ting ordnat och helst gärna igår. Hatar att gå och vänta på besked och beslut. Dåliga besked vill jag ha på en gång, goda nyheter ännu snabbare. Jag gillar ju inte överraskningar heller. Spontanitet är inte heller min bästa vän. Avslappnat skön människa. Verkligen.


En härligt välregisserad och icke-spontan bild

Konsten att skrämma små barn

Oh no. Lars Norén har satt upp en barnpjäs. Är det inte Staffan så är det Lars som ska förstöra små oskyldiga barnahjärnor och framkalla ångest ur små kroppar som inte kan sova när konstiga bilder och röster dyker upp på sängkanten. Storpotäter och Lillstrumpor. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!


"Det är ditt fel Staffan Westerberg"

Älska mat

Mat är ett av livets goda ting. Om jag har en extra god matlåda med mig till jobbet kan jag sitta redan vid 10.30 och längta efter den. Vid eftermiddagsfikat tänker jag på vad som kommer att bjudas vid middagen. Jag bläddrar i månadens Buffé-tidning, kokböcker, googlar på recept jag aldrig kommer att göra och glor på matlagningsprogram med saliv rinnande i mungipan. Förr var maten mest ett nödvändigt ont, när jag bodde själv levde jag på Varma koppen och nudlar. Klassiskt. Visst var jag smalare då. Ganska mycket smalare. Nu är jag tjockare och glad. Ganska mycket gladare.

Vi hade iallafall tur med...vädret?

Typ ingenting blev som JAG (ve och fasa) hade tänkte denna helg. Syrran kom inte pga Sjuk Järnväg. Lilla A skrämde livet ur oss i fredagsnatt när hon vaknade med hosta och andnöd. Falsk krupp. Vi gjorde som man skulle och öppnade alla fönster i -20 och vi låg som sillar i Sibirien (med förkylning som säker följd). Lilla A visade inga som helst symptom på lördagen medan föräldrarna var nerviga vrak. Lilla A fick pigg som en mört gå på bio för allra första gången. Alfons Åberg, godis, popcorn och fika efteråt. Bara Lilla A och jag. Mysigt. Vi gick på stan med. Det slutade i bajskaos utan våtservetter och spring tillbaka till biotoalett. Nervig och trött mamma upptäcker att Lilla A inte alls är så pigg längre och är kokhet i pannan. Väl hemma så känner alla sig lite febriga. Med feberrosor, avslaget rödvin och gröna chips tittas det på Melodifestival. Söndagssjukstuga med rastlös morsa efterföljande dag. Bakning av semlor och marathon i köttbullerullning. Helt slut bjuder mamman med den tillfälliga husmors-känslan till bords med alldeles för salta köttbullar (150st) och mäktiga fastlagsbullar som ingen tycker om. Jo just det, Stora A och jag hann med ett litet nätt Norén-drama med. Nämen, lite Måndag på det?

Säkra tecken på ålderdom

*Att man allvarligt överväger att köpa broddar att sätta under skorna när det är halt ute.
*När man utbrister i tv-soffan -Vilka fina och begåvade ungdomar det finns!
*Att man tittar igenom kvittot direkt efter man handlat.
*Att en sällan skådad tillfredsställelse infinner sig när man rengjort ugnen.
*Att man tycker Melodikrysset och På Spåret är trevliga radio och tvprogram.
*90-talet känns som igår.
*När man inser att det finns barnprogram som yngre kollegor/vänner/familjemedlemmar sett - i repris flera år senare.
*När man vid val av egentid, hellre väljer en skogspromenad framför en shoppingrunda på stan.
*Att man är tveksam till om man verkligen orkar med den sena bioföreställningen.
*När man tänker på att Brad Pitt snart är 50 år.

Snart 32.

Ytlig svensk mamma funderar

Inte för att vara taskig eller ytlig, men jag gluttar på engelska "Livet på BB" och kan inte låta bli att tänka på att Svenska BB och förlossningsavdelningar måste ju vara rena rama supermodells-tillhållen jämfört med engelska. Barnmorskor, doktorer, blivande föräldrar och mormödrar de ser...hm, ja hur ska jag uttrycka mig, väldigt engelska ut på engelska BB. Det är väl egentligen bara själva huvudpersonerna, bebisarna, som ser likadana ut i båda länderna. Vad är förresten grejen med att ha med sin mamma på förlossningen? Jag känner inte till att det skulle vara så vanligt i SuperModelSverige men i England verkar det väldigt populärt. Stackars blivande pappan tänker jag framför allt. Bli undanskuffad av sin svärmor i ett av livets viktigaste ögonblick. Näe.
Att vara barnmorska förresten måste ju vara ett av världens finaste jobb.

Ring ring

Jag har blivit telefonskygg. Varje ledig kväll med lite tid över, då tänker jag att jag ska ringa någon av mina fina vänner. Vänner som inte bor i samma stad och som man därför inte träffar så mycket som man skulle vilja. Men jag kommer inte dit, till telefonen alltså. Varför? Jag VILL ju verkligen.
Men när man väl har varvat ner efter en dag i sus och dus och satt sin yviga rumpa på soffkanten, då verkar det stört omöjligt att få upp den igen. Det är då tröttheten slår till och all lust till socialt umgänge och utläggning om sitt eget liv samt lyssning om någon annans liv känns väldigt...ja, övermäktigt. Men om man någon gång skulle få upp bakändan och ta upp den där telefonen, ja då är det ju så guld värt att få lite energi från en långt-borta-vän. Kram och kärlek till er långt borta.

Livets prövningar

Idag när jag skulle hämta mina bus-tjejer på dagis så satt Lilla A uppkrupen i en av förskolelärarnas knä. Livrädd. Jag fick genast en klump i magen när jag såg henne och hann fantisera ihop 511 olika scenarion vad som kunde ha hänt.
-Men gumman vad är det? frågade jag oroligt.
-Jo, Lilla A är lite rädd förstår du. För städerskan. Ett skratt spelade på frökens läppar.
Jag vänder mig om och ser en mörkhyad kvinna med vacker sjal och lång kjol som vinkar lite grann. Lilla A ryggar tillbaka.
Då kommer Söta S galopperande med ännu mer och livsnödvändig information.
-Jo, maaaaaamma Lilla A är rädd för Fatima. Du vet, hon är alldeles brun och dammsuger med en sjal på huvudet. Du vet, Lilla A är rädd för bruna spöken (påskakäringar och spöken, vad har tösen för världsbild-hjäääääälp!).
Fatima är ju BRUUUUN mamma. BRUN BRUN BRUN.
Bajskorv. Bajskorv. Bajskorv.

Mamman försöker desperat och med sällan skådad snabbhet ta på overallen på Lilla A som nu är nära gråten samtidigt som mycket pedagogiska men sammanbitna förklaringar flödar ur mammamunnen att Fatima är jättesnäll och absolut inte är något spöke. Brun ja. Spöke nej. -Sluta upp med att sjunga bajskorv, väser jag samtidigt till Söta S. BAAAAAAAAAAAAAAJSKORV.

Mamman försöker släta över hela situation genom att säga något extremt klämkäckt till Fatima (har redan glömt vad jag försökte få fram) men hon missuppfattade mig och höjde på ögonbrynen och suckade lite. På vägen hem ville jag sjunka genom jord och vatten, men det gick inte för kidsen var jättehungriga och jag var tvungen att fixa fisk, medan jag sakta men säkert spände upp mina käkar och kunde skratta åt det hela. Dock känner jag att det är min plikt att påvisa för mina barn alla olika nationaliteter, hudfärger, språk och seder vi har i Sverige och i resten världen. Det är härligt att barn säger precis som saker är men ibland kan situationerna som uppstår bli besvärligt för vuxna.
Speciellt för Malliga Mammor.

Kvinnokon

Under ett helt år har jag varit en riktig kvinnoko, alltså den kvinnliga motsvarigheten till mansgrisen. En yrkeskvinna som slitit på jobbet och som haft maten serverad på dukat bord varje dag efter jobbet. Efter maten har jag haft en massa härlig fritid eftersom tvätten redan varit tvättad, blommorna vattnade och dammråttorna åtgärdade. Om några av sysslorna varit undermåligt gjorda eller - gud förbjude- ogjorda har jag blivit sur och lämnat en osande kommentar till min hemmaman. -Tänk på att det är JAG som jobbar, sliter och drar in pengarna! Så har jag kärleksfullt och lite nedvärderande daskat till honom i baken, medan han sköljt färdigt disken.
Dagislämning och hämtning, snoriga ungar och undanhållning av hår vid spysjuka, glömda matsäckar vid utflykter, tandläkarbesök, bajsblöjor, bvc, vaccineringar, syskonslagsmål vid matlagning och trots-utbrott vid påklädning. -Määäh är väl inte så himla farligt, utbrister kvinnokossan med ett litet hånflin. Kossan har dock endast glidit in och ur hemmet, njutit av barn och hem som har tagits hand om av sin alldeles egna städare/hemmapappa/kock/älskare/personlig assistent/massör.

Stora A. Du skulle kunna vara en riktig BITTER***** efter det här året. Med en ko som ofta pratar tjat istället för pepp, en ko som kräver mycket, en ko som vill kontrollera och styra.
Men kossan älskar dig och allt du är. Mu.

Sunnyside

Snart dags för ännu ett avsnitt av Solsidan. Som så många andra så är det söndagskvällens höjdpunkt. Att få skratta bort söndagsångesten för en stund. Dagen efter pratas och skrattas det alltid om programmet på jobbet, scen för scen gås igenom. Många tycker att Alex blivande fruga Anna är elak. Jag sväljer hårt.
Jag ÄR Anna - på riktigt.

Fika-fest!

Kladdkakemuffins, cookies, kokostoppar, chokladbollar, äppelkaka med vanlijsås, hemmagjord glasstårta, mandelflarn, havrekakor, chokladsnittar och mandelskorpor. Det är guld värt med vänner som har välfyllda kakförråd. Gillar´t.

Favvoplagiat just nu

Dannys låt i originalversion? Eller så är det till och med Danny som gömmer sig bakom det långa hårsvallet i videon? För att med flit locka till sig uppmärksamhet genom att "sno" en låt av ett hårt jobbande Nicaraguanskt pojkband (som han dock själv är medlem i)? Konspirationsteori på hög nivå. Om inte Melodifestivalen är tillräckligt spännande så måste man ju hjälpa på traven.

Favvochoklad just nu

Favvoskådis just nu (och för alltid)

Colin Firth-Bästa britten

The Festival

Eftersom Melodifestivalen inte har visat upp sig från sin bästa sida ännu så kan jag ju passa på att blogga lite. Sanna och min fina Anna-Maja Baja är så extremt lika till utseendet (Baja får nog dock jobba på klämkäckheten lite). Häxan Surtant och komikern som är så hiskeligt lik Nicolas Cage är bra. Brolle är en extremt ocool rockabilly-kille. Lorén hade en schysst danslåt. Elisabeth och Christer tillsammans-igen (ev. siamesiska tvillingar). Elektrisk-nej. Christian Waltz är år 2011 års Salem. Babsan-försöker uppenbarligen skoja lite. Daniel Karlsson var klart bäst, Beatles, Di Leva och The Ark-vad kan gå fel? Söta S har slocknat i soffan och det händer ALDRIG annars när hon får vara uppe och "festa". Melodifestivalen det nya kvälls-Bolibompafirandet för föräldrar?

Skojiga Babsan

Söta S: -Varför har han klätt ut sig till en tjej? Stora A: -Jadu, jag vet inte riktigt...hrrmm. Söta S: Han kanske bara ville skoja lite!



Skoj-försök i Melodifestival

Favvolåt just nu

Sovmorgon-tips (när Bolibompa inte hjälper)

Lilla A vaknade kl 06.15 this morning och följande sova-vidare metoder användes;

*kli på liten rygg
*lågmäld sång
*Bolibompa
*rävsovning
*pedagogisk info om att solen ännu inte gått upp
*tillredning av kaviarmacka
*Playhouse disney
*inte se, inte höra, inte känna-metoden
*låtsassnarkningar
*valfri film
*överblivna fredagsmyspopcorn

Efter exakt 20 minuters påhittighet så blir man ganska pigg och redo för en dag med nya äventyr...

Snövit-blek och snölek

Aj

Idag har jag och Lilla A skrikit som två småbarn på varandra. Ja, den ena av oss är ju förstås ett litet barn, den andra är bara en vanlig trött och frustrerad mamma. Lilla A har kommit in i en "härlig" period då hon mumlar när hon blir sur. Sedan blir hon JÄTTEARG när man inte förstår vad hon mumlat om. Då menar jag JÄTTEARG, hon skriker så klockorna stoppar, vatten fryser till is, blodet stannar och öronen blöder. Hon tar också gärna till det gamla tricket att ääääääääääälska den förälder som inte är inblandad i bråket och totaldissa den duuuuuuuuuuuumma föräldern som bråkar.
-JAAJJJ ÄÄÄÄLKAAAAAR PAAAAPPA DIN DUMMA MAAAMMA. Aj.
En minut senare är hon glad igen och vill busa. Favoritleken.
-Du hääkkssaa mamma!?!
Jomenvisst.

Känner livet i mig

Samtidigt som jag springer på så gör jag ett Ronjaskrik och känner LIVET i mig som Madicken gör och meddelar att Stora A Har. Fått. Ett. Jobb. Jag är så stolt och lättad och glad för min kämpande mans skull! Jag brukar ju vara ytterst försiktig med att ta ut glädje och seger i förskott men jag kan inte hindra lyckoruset att komma fram. Strunt samma om det går åt skogen med alltihopa, det är ju nu vi känner lycka så varför inte njuta av den då? Skål!

3 km kvar

Vad är det som händer!?! Min kropp är inte som den brukar, lite slö och lite slapp. Slapp är den kanske förvisso fortfarande men verkligen inte slö! 7 jäkla kilometer på det däringa trökbandet! Jag struntar i jantelagen och vill skryta och SKRIKA ut till hela världen att jag har SPRING i benen!

Musiklyssningen

Sedan vi fick våra kids, så har vår musiklyssning legat lite på is. Det har mestadels blivit hits som Prästens lilla kråka, Madicken-visan och inte att förglömma alla kids favvolåt - Manboy. Det finns egentligen inget mer upplyftande och lyckopiller-akigt som att sätta på sin favoritmusik på högsta volym. Lycka som glömts bort en smula, när man har haft sussande knyten att ta hänsyn till och annat att tänka på. Det har kommit i skymundan helt enkelt.
Idag fick jag ett anfall och satte på musiken på max och kände den där välbekanta musikvideo-stämningen infalla sig. Sedan att jag hade 2 vilda tjejer att dansa runt med sänkte inte stämningen direkt. Headbangningen har nått nya höjder från och med idag.
Med musik blir allt mycket bättre.

Finn ett fel

Sovmorgon, lång frukost, bad, bubbelpool, bastu, bibliotek, restaurang (nåja gyllene måsen-men ändå), musiklyssning, MAMA-läsning, tupplur, tvättning, hemmgjord pizza, melodifestival, the Mentalist-marathon.

Felet? Tvättningen förstås. Men annars - GREAT!

SovaYoga

Jag är fascinerad över hur flexibel människokroppen är. I morse låg min 45(?) cm breda kropp på en en exakt 8 cm bred remsa av min säng. Ena armen under kroppen och den andra över huvudet. Därtill 2 barnafötter mellan mina lår, en liten hand i mitt hår och ett litet stycke tyg över min halva skinka. Jag till och med snoozade i denna osannolika ställning.
Man behöver ju sin skönhetssömn liksom.

4 km kvar

Jag har som mål att kunna jogga en mil detta år. En mil i sträck alltså. Det har aldrig hänt och det känns väldigt långt borta, men jag VILL. Att springa på löpband är ju typ det tråkigaste man kan göra näst efter att stryka kläder och att pussla. Det där entoniga ljudet av sina egna klumpfötter och det snabba bandet gör en ju helt sovfärdig. Men så i söndags hände det något. Otroligt opeppad och trött sparkade jag mig själv fram till bandet. Efter en stund så börjar en kille springa på bandet bredvid. Från botten av mina mjölksyrefyllda ben kom en tävlingsinstinkt och kraft. Jag höll in magen och sprang och sprang. 6 km i ett sträck - har aldrig hänt förut. Sjukt nöjd. Jag är på väg.