4 km kvar

Jag har som mål att kunna jogga en mil detta år. En mil i sträck alltså. Det har aldrig hänt och det känns väldigt långt borta, men jag VILL. Att springa på löpband är ju typ det tråkigaste man kan göra näst efter att stryka kläder och att pussla. Det där entoniga ljudet av sina egna klumpfötter och det snabba bandet gör en ju helt sovfärdig. Men så i söndags hände det något. Otroligt opeppad och trött sparkade jag mig själv fram till bandet. Efter en stund så börjar en kille springa på bandet bredvid. Från botten av mina mjölksyrefyllda ben kom en tävlingsinstinkt och kraft. Jag höll in magen och sprang och sprang. 6 km i ett sträck - har aldrig hänt förut. Sjukt nöjd. Jag är på väg.