Verklig bild

Verklighetens barn.

Meditationsbild

De kan vara lugna-ibland. Men mest bara i stugan när de badat och varit i solen en hel dag. Mest bara då. Men ändå. Söta så.

...mer åt lattefärgat nu

Den verkar bli av. The weekend full of lööööve. Förväntningar? Hahahaha. Heter jag Emma or what?, förväntningar is my life. Jag älskar att leva farligt på det sättet.
Nu börjar snorsötungarna bli friska och Stora A har av ren vilja och hot från min sida också frisknat till. Halleluja. Det har verkligen varit en vecka i tristessens tecken. Nyttigt. Men tröttsamt. Jag har fått vara Pippi, Alva, Tommy, Abbe och Lina i ett omväxlande rollspel. Jag har fått böja min stackars kropp i 90 graders vinkel över lära-gå-vagnen kilometer efter kilometer runt i lägenheten. Jag har fått svara på exakt 10.151 st frågor om livet i största allmänhet. Jag har fått snyta näsor i snitt 58 ggr på en dag. Jag har fått avvisa leksugna ungar vid min dörr, varav dramaqueen nr 2 i familjen, framkallat tinnitus i var grannes öra i besvikelsens stund.
Jag älskar mina små underbara, fina och roliga barn över allt annat. Men nu ska det bli nyttigt med lite mammi och pappi-tid för en helg. Att sova en hel natt. Att äta ifred. Att strosa runt på stan. Att andas. Jag är trettio år och ska gå på min första riktigt stora världsturné konsert ever (E-type å Mora Träsk räknas inte va?)
So, me, he and U2!

En vecka i brunt

Efter en månad i guld har jag nu en vecka i bajs. Töserna har varit sjuka med snuva och hosta, Söta S är fortfarande hostig medan Lilla A har tillfrisknat. Nu är Stora A också sjuk. Men han går till jobbet med feber och smittar hela kontoret med svininfluensa, rabies, kikhosta och alla andra sjukdomar jag inbillar mig att han drabbats av, när han råkar drabbas av någon förkylning eller så. Jag HATAR när han blir sjuk. Hemskt va? Tål inte åsynen av hans trötta hundögon, bleka fejs och säckiga axlar. Inte för att han är typen som gnäller när han är sjuk, det sköter jag så bra själv, utan jag blir liksom så orolig i hela kroppen. Han ska vara stark och glad.
Kan man vara hypokondriker åt någon annan? När det gäller mig är ingenting omöjligt. Dessutom så ligger vår otroligt romantiska och barnfria helg i Götet riktigt illa till bland alla sjukdomar. Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Hollywood-läppar

Dagens skönhetstips; Ät ett Golden delicious äpple och känn läpparna svälla.
Shit alltså vad är det som händer med min kropp!?! Beror det på ålder? karma? graviditeter? Jag har tydligen blivit allergisk både mot det ena och det andra. Förutom smutsiga golv och missunnsamma människor så är det numera också äpplen, damm, gräs?, björk?, gråbo?, parfym och tvättmedel. Ögon som kliar och näsa som rinner från och till, ibland och jämt. And what about the de mensiga störningarna? PMS alltså. No problem förr (kan bero på att mitt humör är en ständig bergochdalbana...) men nu...Jisses och hans moster vad jag kokar och fräser dagarna innan. Dessutom är den månatliga perioden på dagen i tid vilket den aldrig behagade vara förr, då man inte alls var på alerten att skaffa kids. Godis måste jag också blivit allergisk mot. Hur ska man annars förklara mina numera EN-valkiga mage när jag sitter ner? Valkarna har liksom blivit till en enda stor mage.
Gravt allergisk alltså. Och nej återigen. Jag är INTE gravid efter ett par kommentarer i sommar. Tack ändå folks att ni tycker jag är den frodigaste ni sett i ett par leggings. Tack.

Att tjuvlyssna...

...är det bästa jag vet. Och att glo på folk. På stranden, bussen och på caféer får man de bästa garven och aha-upplevelserna av att tjuvlyssna. Idag på caféet inne i stan var ett sådant hallelujamoment av tjuvlyssning. Två brudar av modell bimbo sitter på uteserveringen bredvid oss, me, my gamle man och två crazy kids. De rådissar feta människor. Det går förbi en kolossalt stor kille och the bimbos spyr galla över kaffet och deras spetiga små lår.
- "Fy faaan asså, man spyyyr (örebrodialekt). Om man ska va sådär jävla stor, måste man gå ut överhuvudtaget på stan. Så jävla respektlöst liksom."
Malliga mamman sätter kaffet i halsen. Stora A är givetvis i sin lilla värld och hör och ser ALDRIG något spännande som jag. Sparkar honom diskret på smalbenet och himlar med ögonen. Gensvar? Nej. Bimbosarna mal vidare.
- "Asså min kompis hon kunde inte amma. Det naturligaste i världen liksom, så klarar man inte ens av det. Vilken jävla miss. Min andra kompis ammade sina tvillingar och jag låg bredvid och det var bara så jävla harmoniskt och rätt liksom. Om jag får barn så ska jag ha en tre-hjulig vagn med mugghållare-absolut. Sååå jävla smart. Man kan springa och dricka kaffe samtidigt liksom."
Nu kväver Malliga mamman sitt skratt i Söta S hår och låtsas prata om allt och inget. Stora A fattar ingenting som vanligt.
Jag hade sån stor lust att vända mig om och kräkas min harang som lyder;
-A men ni bimbobruttor, kurvigt är gött och er peronlighet väger inte lika mycket fett som killens, men han har nog iallafall något under fettet. När ni sitter där gråtandes på sängkanten med såriga och blödande bröstvårtor-ring mig och berätta hur underbart och harmoniskt det är att amma. Berätta för mig hur hääärligt och myyyysigt det är med en bebis som suger hårdare än Belgian Blue guldfisk och som skriker högre än Ronjas vårskrik. Ring mig. Trehjuliga vagnar är kassa och självklart vill man sitta ner å tjacka kaffet när man får. Springa? Hahahaha.

Nejdå. Jag höll inne med mina ord. Och magen. Tog mina och Stora A;s halvfeta ben och armar, tog ett stadigt tag om mina icke harmoniska barns nackar och satte dem bestämt i vagnen medan jag blängde några väl valda blickar av...vänta ni bara...

Happy holiday

Nu är pengarna slut. Även sovmorgnarna, vinpimplandet, latheten och den obefintliga städningen. Dags att återgå till det normala igen. Stora A,s 4 veckors semester tar slut på söndag och jag har redan börjat räkna ned. Typiskt mig. Fånga morgondagen istället för Carpe Diem. Jag själv däremot har ett par jobbfria månader kvar. Men så fort den ena börjar jobba så kommer vardagen igen. Alltid skönt men litet vemodigt. Som slutet på barndomens sommarlov och säsongens sista jordgubbar.

Min semester har varit guld. Inte helt utan Norén dramer naturligtvis, men överlag ett gyllene skimmer att minnas under hösten. Men det är ju en tredjedel kvar av sommaren och hoppas att den går i samma skor.

Kräftsugen

Jag tyckte att jag hade arbetat fram en mild och behaglig gyllenfärgad solbränna för säsongen. Under de två stekheta veckorna solade jag lagom och utvecklade en behaglig nyans. Idag sket det sig. Signalkräftan är tillbaka. Röd, red, rouge. God Juli.

Crazy kids

Badabadabada

Jag har skräck. Badhusskräck. Klor, djupt vatten, sladdriga kroppar, mögel och könshår är väl de ord som jag symboliserar badhus med.
Jag hade jättesvårt att lära mig simma när jag var liten. Fick ha de där hiskeligt fula och gula flyddynorna om ryggen fram till 11 års ålder ungefär. Paddan är väl märket jag klarade av först...och sist. Ett hopplöst magplask. Jag har lyckats undvika dessa hemska inrättningar från tonårstiden fram till nu. Nu har jag barn. Barn älskar att bada. Livet är grymt.
Mitt dåliga mammasamvete har pockat på. Jag vill ju inte att de ska bli lika vattenskygga som jag var när jag var en liten kotte. Vi bor ju också i en stad som har ett av Sveriges största äventyrsbad. Eftersom det var ett riktigt svenneväder med regn och höststorm light idag, så fanns det liksom ingen återvändo, när vi klättrade på väggarna med två aktivitetstörstande barn. Äventyrsbad here we come.
Stora A paxade naturligtvis Söta S, att ta med till hans omklädningsrum. Ett barn som kan stå själv, prata och vara lugn på beställning ibland. Jag fick ju då den bedårande men ack så hala Lilla A att ta hand om på damernas. Förutom att lida av badhusskräck så är jag dessutom buskablyg. Att stå och duscha och byta om bland helt främmande människor är inte min grej. Fy. Så min vanliga "bytaomunderhandduk och svepaförbiduschen ut och in" funkade inte idag. En halkig bebis som ville krypa runt bland könshår och fötter gjorde att jag både visade hängpattar och jellomage som aldrig förr. Undrar om ens Stora A har sett mig så tydligt i all min prakt? Hm. Nåja. Jag överlevde trots allt och kidsen hade mer än roligt i kissljummet vatten och bland palmers prakt. Så denna dag har jag utmanat mina demoner. Plask och lek.

Brödtext

What´s up with the brödsmulor överallt? Jag tror det bor små råttor här.
Jag hatar att dammsuga men jag hatar även brödsmulor under mina fötter. Så jag använder Lilla A istället. Sätter ner mitt lilla dammsugarbarn som glatt kryper omkring med tungan mot golvet. Jag är ju mer än smart. Sunkigt smart.

Plastspikar oxå

Jäpp. Jag har gått på det. Helvetes plastspikar vad ont det gör! Yantratjosanmattan. Nu ska jag få harmoni och ett inre lugn samt energi. Underbart. Men grejen är att alltid när jag ska försöka slappna av och inte tänka på något förutom vågornas brus, då surrar min hjärna av luddiga, konstiga och tickande tankar. Efter 10 minuters självplågeri hann jag tänka på alla konstiga djurinfluensor som finns, hur mycket gift det finns i plastpiggarna som satt djupt inborrade i mitt skinn, hur vi ska fördriva vår sista lata semestervecka i regn och rusk, att jag borde klippa mig unt so weiter i all evighet. Att vara avslappnad är inte min stil helt enkelt.
När jag var gravid med Söta S gick jag på gravidyoga. Herregud vilket flummeri! Missförstå mig rätt, jag älskar rökelse, Indiska, Di Leva, vattenpipor, batik och sådant flum...men gravidyogan var en nivå för mycket för mig. Där satt jag i min frodiga flodhästkropp och gungade samtidigt som mantrat flödade ur munnen.
10 främlingar som stönade i takt. Avslappnad? Not so much. Att försöka låta bli att titta på de andra och samtidigt hålla inne det kraftigaste skrattanfallet utmätt på Richterskalan är allt annat än avslappnande. Efter varje gång kändes det som jag varit på värsta gradens spinningpass.

Apropå skrattanfall så är Söta S i en farlig ålder. Mycket farlig. Eftersom käften glappar ohämmat om allt och inget så kommer det naturligtvis kommentarer om omgivningen i ett jämnt flöde.
Idag satt jag och kidsen på ett café, väntandes på Stora A som glömt snusdosan i bilen.
S säger; - Mamma! En sjörövare!
Malliga mamman ser sig omkring. Ingen sjörövare i sikte.
- Var då gumman?
- Där mamma däääär!
Den exalterade 3-åringen med stooora ögon och hööög röst peeekar med heeela armen och handen på en stackars halvblind farbror med en "sjörövarlapp" för ögat.
Malliga mamman försöker avleda den vilt pekande tösen med att motpeka på en hund utanför.
- Titta S titta en HUND!
- Näääj mamma titta på SJÖRÖVAREN! Tittatittatitta.
Alla på fiket tittar på farbrorn. Alla ler inombords. Sjörövaren låtsas inte höra. Malliga mamman vet inte vart hon ska ta vägen. Det tickar på. Bubbelskrattet.
Jag vänder mig om mot väggen och låtsas rota i väskan. Grimaserar illa av mitt begynnande skrattanfall.
- Mamma, va gööör du? SKRATTAR du!?! Vaffö då?
Då kommer räddaren i nöden. Stora A. Vi går genom de roade och icke roade cafégästernas bord och ut. Malliga mamman bubblar och pyser av skratt. Stora A fattar ingenting medan S snackar om sjörövaren hon sett. Dagens spinningpass.

Stora Lillskrutt

Hon börjar bli stor nu Lilla A. Hon är cool, glad, temperamentsfull, rolig och lättsam. Hon älskar musik och att leka tittut. Hon är familjens lilla gladskit. Ibland känns det lite hemskt att andra barnet inte alls får lika mycket uppmärksamhet och tid som det första. Men samtidigt är det nog rätt skönt att vara nummer två ibland, mer bekymmerslöst på något sätt och ens föräldrar har ju redan testat allt på nummer ett. Man får det allra bästa från början liksom, utan onödiga experiment.
Lilla A, jag ska krama dig till solen och tillbaka. Min strålande söt.

I veckan har min mormor dykt upp i mina tankar. Hon gick bort för drygt 4 år sedan och häromdagen slog det mig att hon aldrig fick träffa mina barn. Det gör mig så oändligt sorgsen. Hon betydde jättemycket för mig. Men livet levs i en rasande fart och det kändes som längesen jag verkligen tänkt på henne. Det dåliga samvetet och den hemska insikten av att minnen av människor, om än kanske inte försvinner, men dock bleknar med tiden.
Då slöt jag ögonen och hörde hennes hasande fötter i fårskinnstofflor, den norrländska dialekten, hennes hjärtliga skratt och kramar stela som ett spår av reumatismen. Våra namntävlingar, skvallertidningsprat, falukorvsmackor och fina nattlinnen att låna när man övernattade.
Livsglädje trots konstant smärta i flera år. Alltid glad och nyfiken.
Hon är min hjältinna och förebild. Jag hoppas jag kan föra vidare något av henne till mina barn.
Jag ska iallafall inte glömma och jag ska berätta om min hjältinna. Mormor, jag saknar dig.

Kallsvettigt prat

Kallprat. Burrburr. Det har jag så svårt för. Som när man går på Ica och träffar på någon halvbekanting som man inte riktigt känner men ändå måste prata med. Då blir jag klämkäck. Vi talar om riktigt klämkäckt. Äckelnördkäckt. Igår efter en och en halvtimmes svettig promenad så skulle jag in på Ica i mina träningskläder. Jag kände absolut inte för att träffa på någon, utan ville bara göra en hit and grab och en slash and dash bland varorna och hem. Givetvis ser jag en dagisunges pappa som jag försökte undvika genom ett ihärdigt stirrande på kaviarhyllan, vänta ut honom vid frukten och ta en omväg förbi mjölken. Men vid glasskylen tog det stopp.

- Nämen hej!
- Hej!

Jag hör min egen röst malamalamalamala på om allt och inget, tills stackarn helt glömt bort vad han skulle handla hem. Vad är det för fel på ett enkelt litet hej? Relax bruden liksom. Detta var min avslutningskommentar, endast för att ursäkta min sunkiga outfit och svettiga panna samt mitt osunda leverne;

-Ja, nu har man ju varit och tränat och då måste man ju fylla på med lite lösgodis, eller hur? Hehehehe.

Nörd.

Mamman och Snaggelpratglappmunnen

No comments

Enligt min statistikmätare ser jag ju att jag har några besökare på den här stackars bloggen iallafall. Men enligt mina kommentarsfält har jag endast 1 stycke snäll läsare som kommenterar. Jag använder denna blogg som en spyhink, dagbok och bollplank.
Men kommentarer är ju trots allt roligt. Snälla alltså. Tack. Och ja. Jag ska börja svara på kommentarerna, det ska man tydligen göra enligt netikett. Sorry. Och ja. Jag ska börja svara på sms och mail inom rimlig tid. Sorry. Och ja. Jag ska börja svara i telefonen. Sorry.
Jag borde varit en vuxen hippie på 70-talet långt borta från kommunikationsregler. Love and Peace bara liksom.

Sova kan vi göra imorgon

Bredvid mig och mitt dagliga glas med rödvin (ja, jag har ju faktiskt SEMESTER, ifall någon missat det) har jag en snaggelpratglappmun till barn som aldrig vill sova. Ikväll tänkte Stora A och jag ha en vuxenkväll. Icke. Snaggelpratglappmunnen med det krulliga håret vill inte ens blunda med ena ögat. Benen spritter, snacket flödar, myggbett kliar och det är så ljust så ljust ute. Så dagens intellektuella prat sker mellan mig och min sköna 3-åring. Det ska jag tänka på när jag är 70 och kanske sitter i min ensamhet och suktar efter barnaspring och barnatankar om allt och inget.