Sanningen

Hon är så söt när hon sover. Så har Stora A alltid sjungit kärleksfullt till mig när jag är lite charmigt nyvaken sådär. Trodde jag. Inte bara kärleksfullt utan tydligen med en stor jäkla portion ironi och med munnen full av skratt. UPPENBARLIGEN. Jag har sett ett foto på mig själv, sovandes i soffan. Fridfullt och avslappnat. Fint skulle det kunna vara.
Men fy FAEN, jag kan bara inte tro att jag är kvinnan som jag med skräckblandat skratt och förfäran stirrar på. JAG. DET. Mitt skinn har flutit ut över soffan, ena ansiktshalvan ser...ja-DÖD ut. Mungiporna pekar så långt ner de kan och kinderna...åååååååå kinderna är slappa hamsterpåsar. Antingen så har min skenhelige man hittat den perfekta äktenskapsdödar-vinkeln eller så har jag helt enkelt blivit...SLAPP. Alltså inte bara vanligt slapp utan FLADDRIG. Om jag inte vore så fåfäng och feg så skulle jag lägga upp bilden. Men jag är inte redo. Jag måste smälta min nyfunna bild av mig själv.
Grattis Stora A, du har slutligen fått din kvinna att aldrig igen somna i soffan.
Eller somna överhuvudtaget.