Livets prövningar

Idag när jag skulle hämta mina bus-tjejer på dagis så satt Lilla A uppkrupen i en av förskolelärarnas knä. Livrädd. Jag fick genast en klump i magen när jag såg henne och hann fantisera ihop 511 olika scenarion vad som kunde ha hänt.
-Men gumman vad är det? frågade jag oroligt.
-Jo, Lilla A är lite rädd förstår du. För städerskan. Ett skratt spelade på frökens läppar.
Jag vänder mig om och ser en mörkhyad kvinna med vacker sjal och lång kjol som vinkar lite grann. Lilla A ryggar tillbaka.
Då kommer Söta S galopperande med ännu mer och livsnödvändig information.
-Jo, maaaaaamma Lilla A är rädd för Fatima. Du vet, hon är alldeles brun och dammsuger med en sjal på huvudet. Du vet, Lilla A är rädd för bruna spöken (påskakäringar och spöken, vad har tösen för världsbild-hjäääääälp!).
Fatima är ju BRUUUUN mamma. BRUN BRUN BRUN.
Bajskorv. Bajskorv. Bajskorv.

Mamman försöker desperat och med sällan skådad snabbhet ta på overallen på Lilla A som nu är nära gråten samtidigt som mycket pedagogiska men sammanbitna förklaringar flödar ur mammamunnen att Fatima är jättesnäll och absolut inte är något spöke. Brun ja. Spöke nej. -Sluta upp med att sjunga bajskorv, väser jag samtidigt till Söta S. BAAAAAAAAAAAAAAJSKORV.

Mamman försöker släta över hela situation genom att säga något extremt klämkäckt till Fatima (har redan glömt vad jag försökte få fram) men hon missuppfattade mig och höjde på ögonbrynen och suckade lite. På vägen hem ville jag sjunka genom jord och vatten, men det gick inte för kidsen var jättehungriga och jag var tvungen att fixa fisk, medan jag sakta men säkert spände upp mina käkar och kunde skratta åt det hela. Dock känner jag att det är min plikt att påvisa för mina barn alla olika nationaliteter, hudfärger, språk och seder vi har i Sverige och i resten världen. Det är härligt att barn säger precis som saker är men ibland kan situationerna som uppstår bli besvärligt för vuxna.
Speciellt för Malliga Mammor.