Flåtfejset

Jag gillar inte att gå helt osminkad bland folk. Yes. Sorgligt men sant. Om det inte gäller badhus, badstrand med tillhörande solbränna eller morgon i lekparken bland andra påsögda föräldrar så föredrar jag smink. Inte mycket. Men det är det lilla som gör det. Eller ja, som gör en lite mer levande. Eller ja, gör en lite mindre lik-lik.

Idag fick jag min första ansiktsbehandling någonsin. Jag var minst sagt lite skeptisk till att låta en total främling gnugga intimt i mitt ansikte men också jobbigt att åka dit. Utan smink. Ansiktsbehandling alltså. Hur uppstod det, vem uppfann alla de här procedurerna för ett litet ansikte? I det lilla behandlingsrummet tickade en irriterande klocka, spaterapeuten var pratsam, en gubbe som blev masserad i rummet bredvid skrattade högt åt sina egna skämt, envis plinplongmusik i steron och jag hade de vanliga tvångstankarna vid sådana här tillfällen-att INTE prutta, hosta, bli spysjuk eller få skrattanfall.

Jag fullkomligt älskade det. Jag svävade bort i en timmes tid. Alla potentiella störningsmoment och tvångstankar flög iväg. Jag flöt runt i min hjärna i total avslappning. Hur kan en människa ha så sköna händer, hur kan man ha en sådan känsla när man petar, trycker, masserar och drar i en främlings hy? Ett sann konstart.

Flottig och yr lämnade jag rusig men djupt avslappnad rummet. -Nämen heeej! Jaha. Där satt grannen med dotter och väntade på deras tur. Oddsen för det? Sluddrande och osammanhängande berättar jag om min sköna upplevelse. Otroligt att de överhuvudtaget kände igen mig, osminkad och flottigare än ett McDonald´s strips i ansiktet efter alla masker, oljor och andra magiska preparat som sugits upp i min hy. Men det var det värt, även om jag för all framtid kommer att bli kallad flåtfejset av granntonårstösen (vars hånfulla flin vittnar om just detta framtida smeknamn).

Helt klart värt.