Hej!

När man får barn är allt upp och ner men ändå precis som vanligt. Eller som vanligt kanske är fel ord men det är som om den där lilla ungen för alltid funnits i ens liv och tar en given plats ens hem, hjärta och familj. Visst. Man kan bli fullkomligt galen av trötthet och hormoner men ett endaste litet leende eller grimas från den lilla varelsen räddar en från galenskapens rand och hissar upp en till ens bästa jag istället. Ni tycker att jag verkar sentimental? Jo. Det är jag nog lite. Idag har jag sagt hej till en liten perfekt skapelse och jag blev nog lite kär. Hej.