Amelia Adamo har fått mig att tänka om och tänka rätt. I en artikel i Mama skriver hon om mor- och farmoderskapets dilemma.
iPhonemormor vs Bullmormor.
När jag väntade barn föreställde jag mig inför mitt inre att både mamma och svärmor skulle ringa, knacka på dörr och praktiskt taget nästan bo hos oss när vi väl fick de barnbarn som de längtat så efter. Barnvakt och avlastning skulle inte bli något problem. Men det blev inte riktigt som jag väntat mig. De älskar sina barnbarn och jag ser min mamma lysa och leva upp när hon träffar dem. De ställer såklart upp.
Vad jag inte tänkte på att våra föräldrar inte längre är purunga samt sliter med heltidsjobb. De är trötta. De har inte all tid i världen. Bullfarmor och bullmormor har ett minst lika aktivt liv som oss "unga". Nu är väl inte min mamma likt Amelia, någon storstadsbrutta och karriärskvinna men ändock. Jag förstår vad Amelia menar.
Min generation är uppväxta med far och mormödrar som alltid var hemma, som bakade och hade tid. Om vi ska fortsätta med jämställdhetskampen så måste vi bortskämda 70 och 80-talister ha en större förståelse för våra föräldrar, främst våra mammor eftersom det är där den stora förändringen ligger, karlarna har ju alltid jobbat.
Man får hjälpas åt att finna en medelväg och ha förståelse för varandra. Släpp även in morfar och farfar och låt dem få tid med de små som de själva kanske inte fått med sina egna barn med icke existerande delad föräldraledighet osv.
Vi nya mammor (och pappor förstås) behöver nog ibland påminnas om att utvecklingen gått framåt och att vi ska hylla våra moderna 50 plus mammor och sluta sura över utebliven barnvakt när vi bestämt beställer den. Sedan att tiden är ett problem överlag hos den moderna människan är ju en helt annan diskussion.
Mormor och farmor. Ni är guld, med bullar eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar