I fredags åkte jag till huvudstaden för nästa fina bröllopsfest. Själv. Det händer väldigt sällan att jag åker helt själv någonstans nuförtiden. Jag menar, det är ju knappt att man får besöka toaletten helt själv. Jag har åkt hem från andra sidan jorden alldeles själv en gång och lyckades komma hem helskinnad, så helt bortkommen är man väl inte. Men ändå. Man är så van att ha någon med som vet vart man ska och vart man är på väg.
När jag anlände till Centralstationen så kom jag ihåg hur stort det är. Mycket folk med bestämda steg mot klara mål. Stressigt tempo. Tunnelbana och buss till vännerna på ön. Vid sådana tillfällen vägrar jag se bortkommen ut. Stoltheten tar över och att fråga första bästa kommer inte för mig, fastän jag får irra omkring i cirklar innan jag hittar vart jag ska. Jag låtsas att jag är en riktig ur-stockholmare med världsvan min och högfärdig blick. Teaterapan i mig kommer fram och det hjälper uppenbarligen... Det kom fram en stackars tysk tjej som frågade vägen till någon färglad linje i Tunnelbanan. Istället för att säga att jag inte visste, så låtsades jag världsvant veta en sådan självklarhet och pekade lite diffust åt ett håll som säkert var helt fel. Hemskt-jag vet, men det är något slags syndrom jag har. Stackars tyskan att möta en svensk bonnläpp med måstesevärldsvanochvetaalltmenisjälvaverketärjaglivrädd-syndromet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar