Ett riktigt kap den där Malliga Mamman

Stora A försöker sluta snusa (för typ 15e gången). Det är inte kul. Hans ögon är otäckt vidöppna, ansiktsfärgen vit, humöret lågt och med ben som hoppar och händer som trummar nervöst mot bordet. Då gäller det för mig att tassa på tå. Det är inte kul. Det är mycket svårt. Jag kan inte häva ur mig allt mitt struntprat, tjat och retsamheter i samma utsträckning. Det bästa jag vet är att retas. På ett charmigt sätt, tycker jag själv. Idag ringde jag hem och frågade om jag skulle handla med något efter jobbet. Som snus t ex? Charmigt va? Jag är även snällheten personifierad. Idag knep jag käft fast irritationen låg som en tickande bomb inom mig, över att Stora A-bstinens-offret inte hade typ lyft ett finger, tvätt, gamla blöjor eller liknande på hela dagen. Han hade bara gått hemma som en osalig ande bland sina övergivna snusångor. Men då visade jag upp den mogna kvinna jag är och knep alltså käft och gav honom en puss istället. Vilken tur han har den där Stora A. Vilket kap han gjorde när han bestämde sig för mig. Verkligen.