Varför visar man sina hemskaste sidor för dem man älskar allra mest? Man har bitit ihop på jobbet, varit lugn, trevlig och med ett leende till hands på läpparna. Den inre stressen har kokat och pyrt inombords och de alltför långa kvällarna då man aldrig kommer i säng och därtill de tidiga morgnarna börjar ta ut sin rätt framåt eftermiddagen. Magen känns svullen av automatkaffe och halvrutten banan, pannan lyser en aning av svett och mascaran sitter likt flugskit under och över fransarna. Trampar hemåt bland grus och strilande regn på mitt skrangliga cykelskrälle. Det luktar pannkakor bland husen. Väl hemma. Två helvilda skrikande kids och en pappa med desperat röst som försöker medla i ett syskonbråk samtidigt som hans två händer steker pannkakor. Mamman känner för att vända i dörren trots att hon längtat efter sin familj mest hela dagen. Försöker och försöker säga något vänligt till den tappre mannen men ut kommer bara fräs, riv och suckar. Barnen får också sin beskärda del av fräset. Efter maten lägger sig den värsta tröttheten och allt börjar kännas lite bättre igen. Det blir gos i duniga och nybadade barnahår och spännande läsning av Bockarna Bruse.
Nu med vuxentiden tillbringad i soffan smyger det sura samvetet sig på. Samvetet över surheten. Men kanske är det så att det måste ingå i att vara en familj? Att få spy galla över varandra ibland och att orättvist få ut sin frustration över livet i allmänhet genom att surbråka lite med sina familjemedlemmar. Men ibland önskar jag att bara kunde fräsa till åt någon helt okänd, en vän eller kanske en kollega istället för att spara det till Stora A.
Ett visst mått av bråk är att älska tycker jag, även om jag inte älskar att bråka.
P.S Jag har hittat godiset...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar