Blyghet del 2

I juli gjorde jag en cliffhanger på fortsättningen av ämnet blyghet. Nu kommer den. Fortsättningen.

Del 2 handlar om mina barn. Om deras blyghet. Barn "ska" vara spontana, hoppa, klättra, stoja, bråka och glatt pladdra på om allt och inget. Så är även mina barn. Hemma eller hos människor de känner väl. Även på förskolan.
Men i vissa situationer så blir de bokstavligt talat som små musslor. De svarar knappt på tilltal, trevar efter min hand, tittar ner i marken och blir stilla, så stilla. Detta sker framförallt i möten med nya människor eller i obekanta situationer.

När Söta S föddes hade jag och Stora A bestämt att vår lilla bebis skulle få följa med på allt. Så blev det också. Restaurangbesök, släktkalas, middagsbjudningar och åtskilliga övernattningar hos far- och morföräldrarna som bor på annan ort. Barnvakt då och då hade vi tidigt och hon vandrade från famn till famn utan problem. Trots sin sociala människomötesbonanza i tidig ålder så blev den lilla krulltotten ett blygt barn. Precis som sin mor. Lilla A har följt i samma fotspår.

Jag har verkligen tyckt att det har varit jobbigt. Att få blyga barn. Att vara blyg är minsann ingen barnlek, det vet jag så väl. Man vill sina barn det bästa, man vill så väl och man blir ivrig. Det är lätt, ack så lätt att som förälder göra den där lilla knuffen framåt och med förmanande röst säga att -Svara nu då, säg nu då, såja SVARA på tilltal iallafall NUNUNU! och då göra blygheten till något värre än vad det egentligen är. Man känner en sådan frustration och irritation över att ens allra käraste inte blommar ut och visar sitt riktiga jag, som de lever ut hemma. Energiska, flamsiga, pratiga och busiga. Man är rädd för vad folk ska tänka. Man ursäktar de tysta barnasvaren med att säga -Ja, hon är lite blyg. Så har man återigen gett en självuppfyllande profetia till sina barn och riktigt präntat in i dem att de är BLYGA.
Genom dessa småbarnsår så har jag upptäckt att blyga barn stressar folk. Något enormt. Låt barnet ta det i sin egen takt, ingen mår bra av att stressa fram något. Man kan peppa, men man ska inte pusha.

Söta S har ju börjat skolan. Förra veckan när jag hämtade från fritids så hade hennes kompisar från förskolan redan gått hem och kvar var hon och femtioelva andra, för henne, helt okända barn. I början av veckan så satt hon för sig själv och ritade eller satt bredvid och tittade på när några andra spelade spel. Det gjorde lite ont i oroliga mammahjärtat. Men så har jag dag efter dag sett henne prata mer och mer och idag satt hon och gapskrattade och spelade spel med några andra nykompisar. Phu.
Hon klarar sig. Att vara blyg är inte att vara svag. Tvärtom.
Inre styrka och integritet. Inte helt fel ändå i dagens samhälle.