En märklig tid vi lever i minst sagt. Ständigt uppdaterade, uppkopplade och alltid med ett vaket öga mot världen. Är det ingen mer än jag som tycker att det kan vara så oerhört tröttsamt?
Vad är det som gör att jag måste gå in på Facebook varje dag för att se vad som hänt bland mina "vänner" eller om någon vänlig själ skrivit något meddelande till mig? Om man inte svarar på sms och mail inom några timmar är man döende eller oerhört nonchalant. Jag är ständigt både och eftersom jag är världens sämsta kommunikatör via dessa medel, iaf när det gäller att svara. Visst är det en slags stress att ständigt kolla av telefon, mail, fejjan och bloggar? Ibland känner jag att jag vill strunta i alltihop, bli en bakåtsträvare som värnar om mitt privatliv och bojkottar mobilen. Men jag är helt enkelt för nyfiken och för rädd att missa något stort.
Att titta på foton är bland det bästa jag vet, jag jublar lite inom mig när någon lagt upp nya foton på Facebook. Man får en inblick i andra människors liv. En problematik är dock att man kan få bilden av att folk har det så himla fantastiskt. De flesta lägger upp bilder av lycka och glädje. Det är ju positivt i sig såklart, men man kan också få en liten snedvriden bild om livet. Alla är lyckliga och fina, inga andra har bekymmer och faaaaaaaaaaaaaaan vad alla har det idylliskt, glada barn, snygga kroppar, glassiga jobb, slott till hus osv. Oftast så väljer man ut de absolut bästa bilderna som man vill visa utåt. Att fota sig själv lite ovanifrån och ner ger ju en fantastiskt slank look, självklart fotar man de finaste detaljerna i hemmet och inte den trasiga tröskeln och gamla spisen. Ett monotont jobb med halvtaskigt betalt kan få en finfin benämning. Jag hatar som bekant missunnsamhet och den välbekanta och illaluktande jantelagen. Det jag vill få fram är att man inte ska stirra sig blind på andra utan att se lite extra på sina egna fina bilder istället.
1 kommentar:
Så sant Emma. Så väldigt sant! Jag har en riktig vän (alltså inte bara på fb) som bestämde sig för att hon påverkades för mycket av den där hysterin och stressen av att se vad vännerna skrev till varandra osv att hon la ner sin sida. Tror nog eg inte att man behöver göra så stor grej av det för att kunna hantera det, utan bara helt enkelt bestämma sig för hur man vill förhålla sig till det och göra precis som man känner och inte som man kanske borde (vad det nu är). Ja, jag svamlar på här i mitt behov av att kommentera nu när jag faktiskt tänkte att jag skulle göra det för att jag ville snarare än för att jag "borde". Hänger inte riktigt med mig själv över tangentbordet, tror det är rosévinet som talar helt av sig självt, men jag dristar mig till att klicka på skicka knappen ändå!
Stort grattis till bröllopet och alla de FINA bilderna på er! och jag menar det faktiskt utan ironi nu :-)
Kram Camilla
Skicka en kommentar