jaaaoooobrraaaiiihhhåååådobidobidooo

Ni som är småbarnsföräldrar vet hur töntigt glad och alldeles till sig man kan bli över sina ungars framsteg. Lilla A har börjat stappla fram på sina stubbiga små ben. Givetvis har vi förevigat dessa första stegkombinationer.
Nyss såg jag en mamma, med tråksvans och tajts, gåendes som en heffaklump bakom sin nöjda och ivrigt gående 1-åring. Som gick böjd bakom sitt barn med skyddande armar och händer om bebisen skulle trilla. Med en gnällig dialekt. Hög pipig röst. Tjoandes och tjimmandes. Högt hysteriskt glatt skratt. Hurtigt påhejandes.
Jag gnuggar mina ögon, stirrar med stora ögon och öppen mun. Jag börjar svettas lite. Jag trycker på play igen. Inte för att se den ljuvliga lilla ungen...
utan för att se mig själv...om och om igen. Mamman det var jag.

Jag är inget fan av när vuxna tar fram sina yttepyttenuttiga bebisröster när de språkar med barn, eller vuxna med för den delen. Jag trodde inte att jag hade en yttepyttenutt-röst. Jag hade uppenbarligen fel. Jag måste vara yttepyttenutte-rösternas urmoder. Dessutom måste jag börja på hemspråksundervisning. Denna Närkisch-klingande dialekt går bara inte för sig.