Långt och ångestladdat om moderskap

Regnet smattrar mot fönstret likt en serenad till tårar utmed mina kinder. Det smattrar in i min själ och blöter ner mitt hjärta.
Ren och skär förtvivlan.

Idag. En helt vanlig dag. Strax innan jag ska hämta Söta S på förskolan ringer det en kompis och frågar om vi vill komma förbi. Velar fram och tillbaka en stund. Skulle hämta Stora A på jobbet, åka till stan och klippa mig sedan. Kände att det skulle bli i stressigaste laget-men jag ville ju så gärna! Så. Hämtar S och vi går hem och byter geggamoje-kläderna, packar skötväskan och byter blöja på Lilla A. Malliga mamman blir lite stressad att åka iväg i all hast, men vi kommer till bilen och plingar på min vän Fs dörr 20 min senare. Då.

Lilla A får århundradets frispel, skriker, kränger i min famn och är mitt andra skinn. Vägrar gå ner på golvet eller bli lämnad till F-absolut INGET är bra. Känner svetten tränga fram mellan skulderbladen och att min käke blir spänd. Vi försöker fika och prata. Jag får bananmos på mina byxor- fan jag som ska till frissan för första gången på 8 jävla månader-TA BOOORT BANANHELVETET FRÅN MINA BYXOR. JAG VILL JU BARA PRATA LITE, UNGE- tänker jag i mitt ursinne mot mitt stackars, trots allt helt oskyldiga barn. Det var ju inte hon som ville åka och fika. Söta S sitter försynt och tittar på en film medan hennes hysteriska mamma försöker hålla masken och samtidigt ser på klockan att det är dags att åka efter 50 minuter i Lilla A,s makt och styre. Packa ihop igen. In och Ut. Av och På. Hej då och tack för fikat. Bråttom. Frisk luft-ANDAS!

Då börjar Söta S att gråta som blixt från klar himmel. Hon vill gunga. Det har börjat ösregna och jag går utan att ge henne en blick och säger att vi inte HINNER gunga. Gråten eskalerar. Lilla A som äntligen blivit lugn stämmer in i klagosång igen. Två stortjutande barn i bilen genom rusningstrafik till Stora A,s jobb.

Då brister det. Likt en blödning i hjärnan, en spya i handfatet och som en stor jävla krystvärk.

-NU HÅLLER NI TYST ERA FÖRBANNADE GNÄLLUNGAR! Jag skriker och skriker. Det blixtrar för mina ögon, tjuter i mina öron och värker i mina lungor av min egen röst. Söta S intar en närmast apatisk blick och tittar bara rakt fram. Jag ser i backspegeln hur förvånad och rädd Lilla A ser ut och hur hon tittar bedjande på sin syster; -Ta mig härifrån älskade storasyster! Vad är det som händer med vår mamma, jag är liten och jag är rädd. Ta mig bara härifrån.

Väl framme plockar vi upp Pappan. Fadern av allt lugn i världen. Han ser mitt ursinne på en gång, frågar vad som hänt och jag vänder mig om till mina ÄLSKADE ovärderliga ungar och spänner ögonen i Stora S och väser; -Fråga dem där bak! Jag blänger och stirrar som en galen människa. Söta S tittar på mig med sin blick hon tagit fram till sitt självförsvar, ser att hon är någon annanstans, långt långt borta från händelsernas centrum. Hela tiden tänker jag; skärp dig skärp dig skärp dig EMMA! Gör inte såhär. Försent.
Ur min mun rinner salvor av tillfällig avsky för hela mänskligheten och förbannande av min levnadspartners lugn som jag översätter med att inte bry sig. Allt som känns jobbigt luftar jag i bilen, fräsande och väsande inför min familj. Som sitter tysta. Jag hör min egen röst som ett eko i fjärran. Hjärtat slår utanför min kropp och ur mina ögon rinner bly.
Väl framme i stan lämnar EGOMAMMAN sin molokna familj på biblioteket och går med tunga steg genom vind och regn under ett sönderblåst paraply. Skammen rinnandes på min rygg. Samvetet gnagande på min själ. Illamående.
I frisörstolen sitter jag som på nålar medan min mun pratar på om ditt och datt. Meningslöst. Klipp hur du vill. Bryr mig inte. Gör det fort bara. Jag vill åka hem.

Hemma. Jag ser barnen skoja och busa med varandra som ingenting har hänt. Jag går sönder. Jag brister. Jag kramar om och kysser. Men det hjälper inte.
Förlåter mig aldrig-det gör jag bara inte. Jag får för alltid leva med att jag SKREK hemskt åt mina små små barn som inte önskat ett liv på denna jord. De kommer från min kropp och min kärlek. Hur kan de så oskyldiga små framkalla sådan ren och skär ilska hos en mamma?

Mina älskade vackra änglar. Jag älskar er hela tiden och överallt vad som än händer i världen. Kom för alltid ihåg det. KÄRLEK.

Fan vad det ska vara svårt ibland och hur i hela friden kan det skifta från skimmer till sot på några minuter? VA? Som att jorden rämnar från ens fötter på några få ögonblick.
Ett modershjärta är om än ett stort och lyckligt men även ett ärrat hjärta. Varenda liten och stor sak man gjort och inte gjort etsas in för att ältas i det oändliga. Oro att inte räcka till och en känsla av otillräcklighet tror jag många kvinnor känner. Den där jävla oron för precis allt.

Det som hände mellan mig och mina barn idag antar (hoppas) jag är någorlunda normalt. Iallafall för en familj som visar känslor. Som känner med hjärtat.
Eller med en mamma som försöker så hårt ända in i benmärgen att behärska sig...som tillslut EXPLODERAR. Varför just idag? Varför just den här händelsen? Vad triggade igång mig? Ren och skär egoism? Spruckna förväntningar? För dåligt med sömn? Idag var jag en sådan mamma jag tittar snett på ute på stan, en sådan där mamma som bitterheten tagit överhanden på. Jag vet att detta inte var något som kännetecknar mig och mina barns relation, men ändå kommer jag att älta och plåga mig sjäv med detta. Jag kommer överösa mina barn med samvetspussar och önska att de för evigt glömmer bort mitt hemska utbrott. Att jag inte ärrat deras hjärta med.
Jag gör verkligen så gott jag kan, men man kan alltid mer ändå. Försöker.
Men ibland lyckas man inte nå ända fram. Vissa dagar, några sekunder.
Ett ögonblick.


Godnatt. Från en inte så vidare värst Mallig Mamma.