Kontaktannonserandet igen. Avskyr att presentera mig själv. Jag blir alltid lite nervös. En gång presenterade jag mig själv vid fel förnamn och berättade inför folk i ring att jag hette Karin, min barndomskompis namn. Jag rättade till det förstås ganska snabbt och folk skrattade. Jag var 8 år ska tilläggas. Men ändå.
Nu är jag 31 jordsnurr (som man läckert uttryckte det i Min kompis/Mina vänner-böcker eller i brevkompisannonser i KP.) Finns det brevvänner längre? På papper alltså?
Jag har haft turen och hitta min kärlek redan vid 20 års ålder och vi håller ihop än. Vi har haft lyckan att växa ihop istället för ifrån varandra, som ofta händer när man träffas i tidig ålder. Visst har vi tvivlat, bråkat (bråkar) och testat varandra genom åren. Men vår kärlek har hittills övervunnit allt.
Vi har även vunnit två barn. De två finaste (ibland trotsigaste) flickor man kan tänka sig. Nu 4 och 2 år. Stolthet i mitt bröst och kärlek utan gräns.
För ett år sedan bytte jag jobb efter min andra föräldraledighet. Jag trivs som fisken!
Min familj och vänner betyder dock mest av allt och att umgås med dem prioriterar jag över allt annat. Att skriva, fika, läsa och träna(nåja) tycker jag om.
Jag är lojal, ärlig(oftast), effektiv men lat, lättsam (inte samma som lätt på foten) och temperamentsfull plus tusen motsägelsefulla och schizofrena egenskaper till. Kontrollfreak och hönapöna.
Äger smaklökar som älskar chokladbollar och popcorn. Sushi är också gott. Vin likaså.
Klart slut.
