Muntergöken gal

Vilken jäkla muntergök jag är ibland. Jag och lillan skulle åka och handla diverse midsommargott efter att ha lämnat Söta S på förskolan. Men lilla A blev så trött så trött och somnade medan mamman fräschade till sig en smula. Så jag blev hängandes framför dumdatorn för en stund och surfade in på Vimmelmammans blogg som vanligt. Läste där om en annan mamma som gått bort i cancer och lämnat en man och två små tjejer efter sig. Mina tårar rullade i strid ström, ohejdbara. (nu har jag sminkrandigt ansikte, men who fucking cares i sillstress och systembolagsköer?)
Det börjar regna. Telefonen ringer och det är en kär och minst lika känslig vän som låter lite ledsen. En bekant till dem hade tagit sitt liv. Småbarnspappa och make. Tårarna börjar kittla min ögonvrå igen, trots att jag inte har någon aning om vem personen i fråga och familjen är. Men ändå. Tanken gör mig förtvivlad. Så med risk för att låta hård och hänsynslös men;

Jävla fegt. Oansvarigt. Egoistiskt. Dumt.

Visst, jag har ingen aning om vad han har råkat ut för i sitt liv osv. men när det finns tillräckligt med tragiska faktorer som drabbar till synes helt oskyldiga männsiskor som exempelvis mord, sjukdomar och trafikolyckor, då går man och gör något sånt här oåterkalleligt och just det- dumt. Som drabbar alla andra utom en själv. Bara för att man inte orkar.
Jag kan inte hjälpa det, jag blir bara så förbannad. Genom mitt hittills 30 år långa liv så har jag gått genom berg och djupa dalar, känslomänniska som jag är. Men jag har nog aldrig haft någon "riktig" depression själv och vet inte hur det är att vara på mörkaste botten av sitt liv.
Så vem är jag att döma? Förbannad är jag ändå.

Idag tänker jag på 4 små flickor, varav två av dem förlorat sin mamma i cancer och två andra systrar som förlorat sin pappa. Onödigt och orättvist.

Så med detta muntra inlägg vill jag uppmana alla att ha en riktigt härlig och glad midsommar! Krama om era kära ordentligt, drick lagom med snaps, klä er varmt och kör försiktigt. Love.