Från en söndag till en annan...

Oj. Mitt girlpower-statement-inlägg förra söndagen, var det jag som skrev det? Jag? Oj. Vänta lite. Det är något som inte stämmer... Hur kan man från en dag till en annan och en vecka till en annan känna så otroligt annorlunda? FÅR man skylla allt på hormoner? Eller är det TERAPI som gäller?

Antal gråtattacker söndagen den 20/6;

1. Vaknar av att jag fått utslag över hela ansiktet, bakom öron och hals. Vesuvio. Gråter mitt i fåfängan.

2. Gråter sedan över att jag känner mig så trött och får dåligt samvete över att jag försummat min familj hela helgen...

3. Sedan gråter jag för att jag gråtit inför barnen.

4. Fingråter över det vackra kungabrudparets lycka, när jag tittar på något slags sammandrag.

5. Arga tårar rinner över fågelskit på samtliga hyfsat nytvättat fönster.

6. Avundsjuksgråter över en väns status på fejjan. Sedan självömkansgråter jag lite med för min senaste veckas irritation över ALLT och ALLA.

7. Tar mig samman och trotsar mitt Vesuvio-fejs och planerar picknick vid sjön. Det börjar regna. Liksom mina kinder-igen.

8,9,10,11,12,13,14,15,16...........................................................

Ja, så här fortsätter dagen. Bara regn. Fascinerande hur man ibland kan känna sig starkast i världen och ibland så liten och så skör en annan. Att vara så säker på sina saker ena dagen och så himla osäker den andra.

Idag är det måndag. En vanlig neutral måndag. NEUTRAL.
Så underskattat ibland.